Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Lotten Gustafsson Reinius & Solveig Julich & Ylva Habel
Bussen är budskapet
Perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet
Kungliga biblioteket | 223 s | Isbn 9789188468284
Recensent: Anna Jörngården
Bussen tar oss till modernitetens periferi

Tåg, spårvagn och bil är intimt förknippade med ­moderniteten, men vilken roll har bussen spelat? En ny och väl sammanhållen antologi tar oss ut till modernitetens marginaler.

I den stora berättelsen om moderniteten har järnvägen en alldeles särskild plats. Det under 1800-talet expanderande järnvägsnätet gjorde det inte bara möjligt att resa på ett helt nytt sätt, utan var också delaktigt i att i grunden förändra upplevelsen av tid och rum. Såväl geografiska som temporala avstånd pressades samman och skapade nya idéer om hastighet, acceleration och samtidighet – tidsupplevelser som blivit specifikt sammankopplade med ett modernt medvetande. Tåget som en pustande och väsande svart orm som plöjer genom landskapet tar plats som motiv i både litteratur och konst, och vittnar om en fascinerande men ibland också skrämmande upplevelse av rusande rörelse mot framtiden.

Kanske ännu mer förknippad med en modernitetschock är spårvagnen, som ju dessutom tillhör det urbana rummet. De framåtilande, vilt pinglande spårvagnarna blev sinnebilden för det uppvarvade livet i storstaden under det sena 1800-talet. I sekelskiftets illustrerade press ägnades stort utrymme åt de faror som den nya, hetsiga storstadstrafiken innebar, de dödliga olyckor som plötsligt kunde drabba den som rörde sig ute på gatorna, men också den psykiska stress som alla snabba, intensiva intryck ledde till. När huvudpersonen i Oscar Levertins roman Lifvets fiender (1891) inte längre kan hantera den brusande nya tid han lever i utan går mot sin slutgiltiga undergång möter han symboliskt nog döden just i en spårvagnsolycka.

Längre fram i hastighetens teknikhistoria blir bilen en modern ikon. Bilen både möjliggör och antar värden av fri rörlighet – en metallinkapslad och förkromad individualitet som blir maskulint kodad och särskilt förknippad med en amerikansk livsstil. Utvecklingen av olika färdmedel är alltså i högsta grad involverad i modernitetens historia, både genom att rent konkret skapa ett samhälle av mobilitet, men också genom de bilder och berättelser vi gjort oss om vad modernitet är och vad ett modernt liv innebär.

Men bussen då? Detta transportmedel, som får sitt genombrott efter första världskriget, byggs ut under 1930-talet för att gå mot sin storhetsperiod under 1950-talet, borde rimligen vara del av samma berättelse. Men något verkar vara annorlunda med bussens motoriserade mobilitet. När jag nämnt för personer i min närhet att jag ska recensera en bok om bussar har jag gång på gång mötts av ett undrande fniss, som knappast väckts om jag i stället nämnt järnvägsresans eller bilismens kulturhistoria. Antologin Bussen är budskapet verkar alltså ha hittat en annan, förbisedd historia att berätta.

Hur kan vi då förstå bussens budskap, eller för att ta det från början, titelns utsaga att bussen är budskapet? Som läsanvisning kan vi utgå från undertitelns tre ”m” – mobilitet, modernitet och materialitet – kompletterat med ett fjärde, minst lika centralt: medialitet. Ordalydelsen ”bussen är budskapet” är vald för att rikta uppmärksamheten mot Marshall McLuhans tes ”mediet är budskapet” från boken Understanding Media (1964). I McLuhans anda utgår antologiförfattarna från ett vidgat mediebegrepp, som inkluderar även bussens kommunikationsformer. Dessutom understryker man att medier skapar mening snarare än att bara stumt förmedla den, en process som hänger odelbart samman med deras materialitet. Detta innebär att uppmärksamheten måste riktas mot bussarna som ting – hur de inte bara representerar och symboliserar mening utan hur de också får betydelse genom sin utformning och sin konkreta användning.

Bussens specifika mediematerialitet och dess moderna motoriserade mobilitet är alltså fokus för antologins åtta bidrag, men inom denna ram berättas vitt skilda historier. I den första av de två huvudsektioner som boken är indelad i undersöks bussens historia som tätt förbunden med 1900-talets svenska välfärds- och folkhemsbygge. I en träffande formulering tagen från den både intresseväckande och pedagogiskt upplagda inledningen – skriven av redaktörerna Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel och Solveig Jülich – beskrivs bussarna som ett slags ”modernitetsskyttlar”, satta i rörelse för att tjäna olika framstegsprojekt.

Lotten Gustafsson Reinius text undersöker den så kallade Kongobussens turnerande missionsverksamhet. Vandringsutställningen skapade en direktkontakt med det främmande genom konkreta ting, något som gjordes med religiösa avsikter och måste förstås som exotiserande, men som också bar på ett modernt globaliseringsbudskap, där överbryggandet av avstånd gavs en utopisk ton. I Ylva Habels och Ulrika Torells därpå följande bidrag uppmärksammas projekt som ville påverka människors konsumtionsmönster av livsmedel. Habel visar fram hur ambulerande mjölkbarer ingick i ett flermedialt propagandaprojekt för att övertyga om denna drycks nyttighet, något hon förstår utifrån Foucaults teorier om styrningsrationalitet. Torell studerar de moderniserande idealen hos 1930-talets livsmedelsbussar, rullande matvaruaffärer som gav sig ut i glesbygden för att nå de kunder som bodde på långt avstånd från en butik. Den bussburna moderniseringen syftade alltså till att påverka människors liv ända in på huden, eller till och med under den, vilket blir än mer påtagligt i de två nästföljande texterna. Solveig Jülich undersöker de statliga skärmbildsbussarnas arbete för att spåra lungtuberkulos, medan blodgivningsbussar är ämnet för Boel Berners text.

Därefter tar antologins andra del vid, vilket innebär ett rejält kliv framåt i tiden till 2000-talet, och ett skifte i perspektiv. I de tre bidrag som utgör denna sektion undersöks olika former av bussturism. Kyrre Kverndock skildrar norska skolungdomars ritualiserade möte med koncent­rationslägrens fasor genom de resor som arrangeras av organisationen Vita bussar till Auschwitz. Lars Kaijser intresserar sig för de guidade Beatles-bussturerna i Liverpool, medan Amanda Lagerkvist undersöker hur stadsrundturerna i Shanghai deltar i att forma upplevelsen av detta rum som präglat av mångfald och temporal överlappning.

Upplägget med de två sektionerna gör att en linje dras från utopi till nostalgi. Bussarna i del 1, med tyngdpunkt i mitten av 1900-talet, står i framstegets och framtidstrons tjänst, medan de senmoderna bussarna i del 2 är involverade i tillbakablickande projekt. Redaktörerna påpekar själva att antologin hade varit mer enhetlig om man enbart studerat de äldre bussarna, men framhåller fördelarna med det längre perspektivets möjlighet att visa på såväl kontinuerliga som föränderliga drag. Det är dock inte det tidsmässiga hoppet som ger den starkaste känslan av glapp och en möjligen förenklad berättelse om uppgång och fall, utan de radikalt olika former av mobilitet som dominerar antologins två sektioner – i del 1 alltså mobila samhällsfunktioner och i del 2 bussturism.

Förutom att turism är en mycket specifik form av modern mobilitet, som gärna hade kunnat teoretiseras och kontextualiseras tydligare i antologins inledning, hade en högre grad av utväxling mellan de två inte bara tidsmässigt utan också ämnesmässigt så skilda sektionerna kunnat ge en mer komplex och nyanserad bild av bussens mediematerialitet. Det hade varit intressant om också bussturismen hade fått en historisk belysning och inte bara behandlats som ett nutidsfenomen, liksom att få se exempel på vilken roll bussar i samhällsprojektens tjänst spelar i vår tid. Bokbussen som nämns i inledningen är till exempel på inget vis del av en svunnen tid, utan fortfarande ett viktigt inslag i livet på landsbygden, där den fyller en rad både mediala och sociala funktioner, något jag ser med egna ögon i det lilla bysamhälle jag själv kommer ifrån.

Man bör dock inte ställa samma krav på enhetlighet på en antologi som på en monografi, och trots dessa mindre invändningar vill jag framhålla det genomarbetade intryck Bussen är budskapet ger. Det är uppenbart att boken är resultatet inte bara av ett gediget redaktörsarbete, utan också av en fruktbar tvärvetenskaplig dialog. Det fascinerande bildmaterialet förtjänar också att lyftas fram. Fotografierna på badbussar, filmbussar och tandvårdsbussar ger en både breddad och fördjupad bild av bussens roll i 1900-talets historia, och de infällda tidningsreportagen ger läsaren möjlighet att själv komma närmare materialet och ta del bland annat av den tidstypiskt hurtiga tonen i artikeln ”Buss på tbc!” från 1947, och läsa om hur bokbussens intåg i lilla Lerhamn år 1951 beskrivs skapa en närmast karnevalisk stämning.

Så – berättas då en annan historia om man tänker på modernitet genom bussens speciella form av mobil mediematerialitet? Om vi lämnar de olika bidragens specifika bussar därhän och i stället försöker se en större, gemensam bild blir svaret tveklöst ja. Mest slående är hur bussen tecknar periferins modernitet. Till skillnad från järnvägsnätets sammanlänkande av olika centra är bussen glesbygdens kommunikationsmedel. I KF:s tidning Konsumentbladet från 1933, citerad i Ulrika Torells essä, ges en precis beskrivning av betydelsen av ”dessa smidiga och bekväma tingestar, som stanna varsomhelst, taga upp passagerare och sätta av dem vid varje litet vägskäl. Bussarna hitta till de avlägsnaste byarna, de omspänna hela landet som ett spindelnät”.

Glesbygden ses generellt som mindre intressant än den urbana erfarenheten då man vill teckna betydelsen av den inbrytande ”nya tiden”, och den skramlande landsvägsbussen saknar den svischande modernitetschocken hos mer glamorösa fordon. Antologin gör därmed en viktig insats i en pågående korrigering av den stora modernitetsberättelsen. Bussens modernitet innefattar både konkreta och symboliska utmarker, något som kommer till uttryck i den omvända rörelse mellan centrum och periferi som huvudparten av essäerna tecknar. I stället för den klassiska moderna resan från land till stad visas hur bussarnas medierande länkar medvetet använts för att föra ut modernitet till landsbygden. Det uppsökande draget, som vi inte kan se hos vare sig tåget eller bilen, går igen i en mängd av texterna och pekar på något busspecifikt.

De olika mikrohistoriska ingångarna ger också konkreta exempel på det moderna projektets djupgående ambivalens, där den rationella utvecklingen i syfte att förbättra människors livsvillkor så ofta för med sig en skuggsida av repression, kontroll och förlust. Mest slående åskådliggjort blir detta i Torells text om livsmedelsbussarna, som också är min rekommendation om man bara har tänkt läsa en text om bussar i år, för att använda en recensionskliché. Att diverse samhällsfunktioner gjorde sig bussburna och rullade ut olika former av tjänster till glesbygdsborna kan vid en första anblick inte verka vara annat än välkommet. Torell visar dock på en mer djupgående ideologisk laddning hos varubussarna, som är svår att se som entydigt positiv. De rullande butikerna motiverades inte enbart av att erbjuda landsbygdsborna en välbehövlig service, utan också av en strävan att få dem att ge upp de ineffektiva självhushållen och bli konsumenter. ”Att vara modern betydde att vara köpinriktad”, skriver Torell, och beskriver hur en kommersialisering av landsbygden framhölls som ett egenvärde i samtidens diskussion om butiksbussen. Att odla och bereda sin egen mat beskrevs som bakåtsträvande och rentav modernitetsfientligt, medan ”konservöppnaren hör nog framtiden till”, som i en formulering från en artikel från 1934.

Vi kunde inte komma längre från de matideal som styr vår egen tid, och Torell visar på hur detta avspeglas i varubussarna, som nu börjat rulla i omvänd riktning jämfört med 1930-talet. I stället för att föra ut urbana konsumtionsvanor till landsbygden rullar nu små ekobussar med småskaligt producerad mat från noga namngivna gårdar till välbeställda och miljömedvetna stadshushåll. Den moderna mobiliteten har gått varvet runt. Bussen fortsätter att göra modernitetshistoria, och Bussen är budskapet visar övertygande hur den humanvetenskapliga blicken på till synes vardagliga fenomen såväl som ting, gör det möjligt att förstå både vår historia och samtid på nytt.

Anna Jörngården är fil. dr i litteratur­vetenskap och disputerade 2012 vid Stockholms universitet på avhandlingen Tidens tröskel: Uppbrott och nostalgi i skandinavisk litteratur kring sekelskiftet 1900.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet