1/2015

Med sin stora beläsenhet tar Helena Bodin oss med på en upptäcktsfärd till Bysans via modern svensk litteratur och öppnar nya perspektiv på båda. Hennes översikt över berörningspunkterna mellan bysantinska ikoner och postmodern teori ger mersmak.

I den norditalienska staden Ravenna ligger några välbevarade bysantinska kyrkor och kapell från 400- och 500-talet, utsmyckade med ikonmålningar och mosaiker av glittrande tesserae. När ljuset faller på dessa små bitar av glas och sten väcks den tidigbysantinska prakten till liv. På 1950-talet blev Ravenna ett populärt resmål för svenska författare som senare beskrev bysantinska kyrkorum och ikoner i sina dikter och prosaverk. På så vis bidrog de till en lång tradition av ekfraser som sträcker sig tillbaka till antiken. Samtidigt skapade de något nytt ur sina upplevelser av bysantinsk kultur. Som Helena Bodins Ikon och ekfras – Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik visar, har bysantinska impulser fått stor betydelse för den moderna svenska litteraturen.

Det grekiska ordet ekphrazein betyder att säga ut i ord det som visas i bild. Det är ekfraser av ortodoxa ikoner som står i fokus för denna bok. Författaren är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och verksam vid Newmaninstitutet i Uppsala. Hon har tidigare skrivit om bysantinska inslag i modern svensk litteratur i monografierna Bruken av Bysans (2011) och Hjalmar Gullberg och bysantinismen – som ”paradoxer i tid och rum” (2002).

I bokens första del, ”Ikonens estetik och teologi som litterär strategi”, uppmärksammar Bodin ett nutida begär efter ikoner och ortodox kristen mystik. Ikoner har börjat dyka upp i svenska kyrkor, medan postmoderna teoretiker alltsedan 1960-talet har intresserat sig för den bysantinska ikonografins semiotik. Under 700-talets bildstrid gav Johannes av Damaskus uttryck för idéer som genljuder inom lingvistik, semiotik, psykoanalys, kulturteori, intermedial estetik och postmodern teologi. Tänkare som Julia Kristeva, Jean-Luc Marion, Jacques Lacan, Jean Baudrillard och Jacques Derrida har utvecklat resonemang som påminner om idéer från bysantinsk teologi, exempelvis den Andre, begär, blick, inskription, skillnad (jämför med Derridas différance), synlighet och osynlighet.

Kristeva menade att ikoner utgör ”en synlig övergång mellan den synliga världen och den osynliga världen”. Bodin ger exempel på hur ekfraser, precis som ikoner, kan anses utgöra övergångar mellan nuet och evigheten, mellan det mänskliga och det gudomliga. Mötespunkter och gränssnitt går som röda trådar genom denna studie – mellan gammalt och nytt, öst och väst, bysantinsk och svensk kultur. Genom att pröva nya teoretiska perspektiv mot äldre traditioner upptäcker Bodin oväntade beröringspunkter mellan Bysans och vår egen värld.

Den postmoderna teorin med dess skepsis mot absoluta sanningar kan verka långt ifrån den bysantinska teologins transcendentala perspektiv. Men som Bodin påpekar är båda ointresserade av ”målarens eller författarens avsikt och väljer att fokusera på ikonen eller texten”, i synnerhet på tecknets möjligheter och betraktarens (eller läsarens) perspektiv. På senare år har bysansforskare lyft fram hur ”ekfraser satte perceptionen av sitt föremål i centrum” och förmedlade estetiska upplevelser. På så sätt, konstaterar Bodin, görs ”betraktaren till en deltagare i bilderna”.

Enligt ortodox teologi förmedlar ikoner det heligas närvaro till betraktaren. Men där finns alltid ett samspel mellan ikonkonstens teologiska, estetiska och semiotiska dimensioner. Eftersom ord, till skillnad från bilder, inte begränsas till två dimensioner, kan ekfraser förmedla sinnesintryck utöver det visuella. Detta för tankarna till den ortodoxa gudstjänsten, som kan ses som ett allkonstverk där inte ”enbart ord och bild, utan även dofter, smaker, sånger, beröringar, dräkter, processioner och olika rörelser i rummet samspelar”.

Bodins närläsningar av ett antal svenska senmoderna och postmoderna ekfraser i jämförelse med bysantinska ekfraser på samma motiv ger inblick i hur bysantinska ikoner och kyrkorum upplevts och tolkats under olika tider. Lika intressant är analysen av ett flertal svenska skildringar av Galla Placidias mausoleum i Ravenna i bokens andra del, ”Ekfrasens möjligheter”. Bodin liknar Ellen Rydelius beskrivning i en resehandbok till Italien från 1950 vid en ekfras som fångar rörelser i mosaikerna och förmedlar betraktarens upplevelse av dem: ”man gripes av en sällsam känsla av andakt”. Eyvind Johnsons roman Hans nådes tid (1960) skildrar en storm så våldsam att den får mosaikernas tesserae att skallra som ”de heliga bildernas tänder”. Flera exempel på moderna ekfraser av Galla Placidias gravkapell hämtas ur verk av Gunnar Ekelöf, Ella Hillbäck, Göran Tunström och Östen Sjöstrand.

De svenska författarnas intresse för ikoner hade olika bevekelsegrunder – akademiska, kulturella och religiösa. En del hade studerat klassiska språk eller fått upp ögonen för bysantinsk kultur under resor i Grekland, Italien och Turkiet. Tito Colliander gick med i den grekisk-ortodoxa kyrkan på 1930-talet, medan Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius var troende katoliker, men hade kunskaper om östlig ortodoxi. För Lars Gyllensten utgjorde ikoner ett verktyg för att undersöka existentiella frågor. Som läkare och vetenskapsman såg han paralleller mellan den moderna fysikens komplementära modeller och den bysantinska teologins förkärlek för motsägelser, bejakad av den ryske religionsfilosofen Pavel Florenskij som ”ett friskt accepterande av paradoxen”. Flera författare fördjupade sig i bysantinsk kultur för att bättre förstå sin egen tid. Ekelöf skrev att Bysans var ”en utgångspunkt från vilket jag skulle kunna bestorma det närvarande”.

Den konventionella definitionen av ekfrasgenren utvidgas i denna studie till att förutom dikter omfatta skönlitterär prosa, essäer och resehandböcker. Till skillnad från de bysantinska ekfraserna uppfyller dessa sen- och postmoderna texter ingen liturgisk eller bekännande funktion, men precis som i de äldsta bysantinska ekfraserna, levandegör de ikoner. I vissa fall reflekterar de också kring ortodox teologi och estetik. Några av dikterna utger sig redan i titeln för att vara något slags verbal ikon. Ekelöf liknar sin författarroll vid en ikonmålares genom att tilltala läsaren som ”Du som läser detta / så som jag målat det”. Som Bodin visar förekommer denna typ av genreöverskridande också inom den ortodoxa liturgin, där ”även bibeltexter, liturgiska uttryck, musik och handlingar” betraktas som ikoner.

I bokens tredje och längsta del, ”Bysantinska perspektiv i Gunnar Ekelöfs diktning”, återvänder Bodin till ett författarskap hon tidigare behandlat i Bruken av Bysans och utgår från ett rikt källmaterial, opublicerat såväl som publicerat, bestående av dikter, anteckningar och brev. Det är särskilt intressant att läsa breven som Ekelöf och hans hustru Ingrid skrev till Ekelöfs mor under sin vistelse i Grekland 1958. Här förmedlar de sina intryck av ett grekisk-ortodoxt påsknattsfirande tillsammans, genom att växelvis låta pennan gå fram och tillbaka mellan dem.

Analysen av bysantinska inslag i det abstrakta spelet En natt vid horisonten (1962) gör tydligt att Ekelöfs intresse för Bysans hade betydelse för hans verk redan innan han började arbeta på Diwan-trilogin. Ett annat kapitel undersöker användningen av bysantinska hymner i Ekelöfs senare diktning. I synnerhet har Akathistoshymnen från 500-talet (eventuellt ännu tidigare), troligtvis skriven av Romanos Meloden, lämnat tydliga spår i Ekelöfs manuskript. Denna hymn tillägnas Gudsmodern, som inom ortodoxi gestaltas på ett sätt som skiljer sig från den västkristliga bilden av Jungfru Maria. Gudsmodern ses som ett sammansatt väsen och beskrivs ofta genom paradoxer som ”den oförmälda bruden”. Ekelöf visade en förkärlek för paradoxer, som i denna dikt ur Diwan över Fursten av Emgión:

Jungfru

du som är den rikaste

på kyskhet, på okyskhet

rikast på skönhet, samvaro, rikast på ensamhet

Bodin presenterar sex dikter där Ekelöf nämner Akathistoshymnen eller citerar dess omkväde på grekiska. Hon utgår från manuskript eftersom dikterna antingen förblev opublicerade eller publicerades utan omkvädet. Bodin förklarar strykningen av omkvädet i de publicerade dikterna med en strävan hos poeten att undvika kryptiska citat och låta innehållet gå före formen, för att lättare kunna uppfattas av mottagaren. Hon menar vidare att ”Ekelöfs svårighet är att han använder den östliga, ortodoxa trons uttryck i sina dikter men vänder sig till en västlig, luthersk läsekrets”.

Ekelöf ägde en ikonsamling, men betonade i brev till sina vänner att han inte var kristen. Det var ikonernas estetik som tilltalade honom mest. Bodin skriver att Ekelöf, med sin förkärlek för paradoxer och negationer, måste ha känt igen sig i de bysantinska uttrycksformerna. Kapitlet om ikonernas estetik i Ekelöfs dikter förklarar ikonografiska grepp som det omvända perspektivet, det oskapade ljuset, simultan succession och överlappning. Detta ger den oinvigde läsaren en introduktion till ikonernas formspråk, samtidigt som det visar hur Ekelöfs språk uppnår liknande estetiska effekter.

Under det senaste halvseklet har många svenska författare gett uttryck för bysantinska impulser i en rad olika verk, ibland i en eklektisk eller synkretisk stil som i sig påminner om det bysantinska. Det bysantinska arvets betydelse för den moderna svenska litteraturen kan lätt underskattas utan en förståelse av den östliga ortodoxa tron. Bodin ger läsaren verktyg för att tolka moderna svenska ekfraser av bysantinska ikoner och kyrkorum.

Bodins beläsenhet i olika teoribildingar inom litteratur-, kultur- och konstvetenskap, teologi, bysantinologi och intermediala studier är imponerande. I synnerhet ger bokens översikt över beröringspunkter mellan bysantinska ikoner och postmodern teori mersmak. Här finns det säkerligen mer att utforska, särskilt med tanke på hur termen ”ikon” i dag kommit att användas flitigt för att beteckna allt ifrån popkändisar till klickbara småbilder på dataskärmen.

Ikon och ekfras tar med oss på en upptäcktsfärd till Bysans via modern svensk litteratur. Längst vägen får vi ta del av slående iakttagelser, till exempel om dadaismens ledare Hugo Balls djupa intresse för bysantinsk kristendom, eller om likheter mellan Lars Gyllenstens idéer om helig dårskap och det nutida ryska punkbandet Pussy Riot. Men framför allt är det Helena Bodins insiktsfulla kontextualiseringar och närläsningar av skönlitterära texter som förmedlar upptäckarglädje och öppnar nya perspektiv på både Bysans och modern svensk litteratur.

Julie Hansen är docent i slaviska språk vid Institutionen för moderna språk och forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet.