Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Charlotte Sinclair
Vogue – Christian Dior (Vogue on Coco Chanel) övers. Catharina Andersson
Lind & Co | 158 s | Isbn 9789174612219
Recensent: Louise Wallenberg
Chanel och Dior lanserade kontrasterande kvinnoideal

Coco Chanel var verksam under sex decennier, Christian Diors storhetstid varande bara tio år. Ändå har deras betydelse för 1900-talets mode varit lika stor. Chanel lanserade kroppsligt frigörande plagg medan Dior återinförde en hyperfeminin modebild som förutsatte en hård korsettering av kvinnokroppen. Dessa båda böcker handlar också lika mycket om magasinet Vogue och dess enorma inflytande på modet världen över.

Mode som estetiskt, konstnärligt och kulturellt fenomen och som ofrånkomlig identitetsmarkör inom det moderna samhället började spela en alltmer central roll redan under 1800-talet, och de texter som tidigt skrivs om modets betydelser, skrivs av framstående tänkare, bland dem flera akademiker. Här bör Charles Baudelaire, Georg Simmel, Thorstein Veblen, Walter Benjamin, Simone de Beauvoir och Roland Barthes lyftas fram. En handfull nutida akademiker, många av dem hemmahörande i den anglosaxiska delen av världen, har också skrivit in sig i den modehistoriska och modevetenskapliga kanon, och deras publikationer har bidragit och bidrar avsevärt till akademiseringen av ämnet. Denna litteratur utgör en oumbärlig motvikt till den enorma och ökande mängd populärvetenskaplig modelitteratur som ges ut.

Denna sistnämnda typ av litteratur lägger ofta fokus på enskilda modeskapare, på specifika modeperioder och på specifika kreationer inom haute couturen, vilka kan sägas definiera modebilden under ett visst decennium. Denna litteratur bör inte helt förkastas: i den kan finnas enstaka verk som är upplysande och som är produkter av ett grundligt källarbete. För den läsare som snabbt vill förstå en enskild modeskapares produktion och/eller lära sig mer om hennes eller hans livsöde och relationer till den samtid i vilken han eller hon verkade, kan dessa böcker vara till hjälp.

Förlaget Lind & Co har under 2014 översatt och publicerat två böcker om två kanoniska modeskapare, Coco Chanel och Christian Dior. Böckerna ingår i en bokserie utgiven av Condé Nast Publications under 2012, vilka alla behandlar några av 1900-talets främsta modeskapare och ikoner. Bokserien heter Vogue och författarna till de två böcker som nu givits ut på svenska är moderedaktörer verksamma vid, eller tidigare verksamma vid, modemagasinet Vogue (som ägs av Condé Nast).
Lika mycket som detta är böcker som behandlar två modeskapares liv, Chanels och Diors, karriärer, kollektioner och mottagande, så är detta böcker som behandlar Vogue och den vogueska diskursen om dessa två modeikoner och om modet generellt. Båda böcker är rikt illustrerade med fotografier, modeskisser och modeteckningar – flertalet är gjorde för Vogue och publicerade i magasinet – jämte korta förklarande texter. Det rör sig om framstående fotografer och modetecknare – till exempel Porter Woodruff, Cecil Beaton, Giorgio de Chirico, Irving Penn, Richard Avedon, William Klein och Rene Gruau.

Vid en snabb överblick blir det här tydligt hur mycket Vogue som en av 1900-talet viktigaste modeauktoriteter bidrog till att skapa bilden av dessa två modeskapare och deras kollektioner genom att omhulda och saluföra dem. Mode är helt och hållet beroende av marknadsföring och medialisering. Utan bilden, det vill säga representationen, och utan reklam, skulle modet inte kunna existera.

Vogue – Christian Dior, skriven av Charlotte Sinclair (för närvarande redaktör på Vogue), och Vogue – Coco Chanel, författad av Bronwyn Cosgrave (tidigare redaktör på brittiska Vogue) ger en kronologisk beskrivning av Chanel respektive Diors inträde i modevärlden, deras med- och motgångar, och respektive utträde ur modevärlden, som för båda två inföll i samband med deras död, Chanel vid en ålder av 88, Dior vid en ålder av 52. Chanel var verksam och erkänd som en av de stora modeskaparna under dryga sex decennier (1913–1971), med ett avbrott under och efter andra världskriget. Diors storhetstid var betydligt kortare, ett decennium (1947–1957). Trots denna skillnad i verksamhet måste ändå deras betydelse för modebilden och för modets utveckling under 1900-talet sägas vara lika stor. Och deras överlevande modehus, sedan länge under ledning av andra modeskapare (i huset Diors fall har de avlöst varandra på rad), har fortsatt tillhöra den franska (och internationella) modeeliten, även om husens produkter i dag till stor del har förändrats.

Sinclair och Cosgrave bygger sina respektive böcker på en stor mängd referenser, de flesta hämtade ur Vogue, vilket innebär att böckerna även kan läsas för att få inblickar i Vogues egen utveckling och dess relation och ställningstagande vis-à-vis modeutvecklingen. Det fåtal andra källor som används uppges kortfattat i slutet, men utan tydliga referenser i brödtexten. De olika kapitlen, som tydligt följer varandra kronologiskt och även delvis tematiskt, är förutom att vara berikade med många bilder, också prydda med ett stort antal citat, de flesta tagna från de två modeskaparna själva. Till exempel återfinns här klassiska citat som ”Klä dig sjaskigt och det man minns är kläderna; klä dig oklanderligt och det man minns är kvinnan”. (Chanel) ”Mode förgår men stil består” (Chanel). ”Jag har skapt blommande kvinnor.” (Dior), men även kanske mindre kända citat som ”Utsmyckning, vilken vetenskap! Skönhet, vilket vapen! Blygsamhet, vilken elegans!” (Chanel) och ”Jag ser mitt arbete som flyktig arkitektur tillägnad den kvinnliga kroppens skönhet.” (Dior). Genom dessa citat framkommer olika syner på kvinnlighet och på kvinnor – ofta i indirekt relation till de antaget begärande männen, men ibland också i relation till kvinnors eget begär.

Förutom citat av Chanel och Dior, finns här också ett stort antal citat tagna ur Vogue, vilka alla berömmer och lyfter fram de två modeskaparna som ett slags modets genier. Med ett sådant genomgående medialt stöd – och det är nog korrekt att anta att Vogues uttalanden och bedömanden var andra modemagasins lag – framstår Chanels och Diors framgångar som ofrånkomliga.

Om den frigjorda och nytänkande Chanel påverkade modebilden med sina moderna och kroppsligt frigörande plagg under 1920- och 1930-talet över stora delar av världen, så kom Dior att med sina ultrafeminina kreationer att dominera det sena 1940-talet och större delen av 1950-talet. De två modeskaparna fick globalt genomslag med två minst sagt vitt skilda modebilder och kvinnoideal, ja, det handlar om två moden som står i kontrast till varandra som två kompletta ytterligheter. Chanels mode bryter tvärt med tidigare stela modeideal genom att det möjliggör en kroppslig mobilitet och pojkaktighet (vilken tydligt gränsar till androgynitet) i sköna, mjuka och även klassiskt maskulina material som jersey, stickat och tweed. Dior låter (åter-)införa en hyperfeminin modebild (som refererar till det sena 1800-talets kroppsförvrängda kvinnoideal), som endast kan skapas med en benhård korsett och massvis med tyg­omfång i organza, siden och sammet.

För Chanel var bekvämlighet och enkelhet i kombination med elegans ledord; för Dior var femininitet och lyx i kombination med elegans ledord. Chanel, som under det sena 1940-talet dragit sig undan och tagit en paus från sitt skapande, skall ha avskytt Diors ”nya” mode som slår igenom  globalt 1947. Hon lär ha sagt om den modebild som dominerade efter andra världskriget: ”Mode har blivit ett skämt. Modeskaparna har glömt att det är kvinnor inuti kläderna […] de måste också kunna röra sig, kunna kliva in i en bil utan att spräcka sömmarna”.

Även om det inledningsvis från vissa håll fanns viss kritik gentemot den nya looken, ”la ligne corolle”, en kritik som främst gällde den längre kjollängden (knäkorta kjolar hade under krigsperioden varit en föredragen längd) och det enorma slöseri med exklusiva tyger som kreationerna krävde, kom den snabbt att bli totalt dominerande. Om Diors första kollektion skrev Vogue: ”Det finns ögonblick när modet förändras i grunden. När det handlar om mer än skillnader i detaljerna. Hela synen på mode verkar förändras – kroppens hela uppbyggnad. Det här är ett sådant ögonblick.” Och i Vogue: Christian Dior verkar Sinclair inte nog kunna betona att föränderligheten, brottet med det förut­varande, just var Diors stora styrka. Medan Chanel egentligen föga ändrade sin stil genom åren, även om hon lade till vissa element eller accessoarer (som de typiska pärlorna, bijouterierna i pâte de verre, den kedjeklädda kviltade väskan ”2.55” eller slingbackskorna) vilka alla bidrog till en viss moderiktighet, så lanserade Dior varje år en helt ny linje, från den hyperfeminina look som den så kallade nya looken innebar, till mer raka, moderna och tillåtande former (som i kollektionen med det talande namnet ”Libre” från 1957), vilka i stället suddade bort den överdrivna kvinnlighet som de tidiga kollektionerna inte bara underströk, utan också skapade genom en hård korsettering, en högt uppressad byst, snäva axlar och massor av tyg – upp till 40 meter – i de böljande kjolarna.

Dior lyfts fram som en säker affärsman som visste att måna om sina relationer med pressen. Han sägs ha sagt: ”Relationen mellan en modeskapare och pressen är som en kärleksaffär – en evig kärleksaffär som blommar upp varje säsong och består av ständiga intriger och försoningar.” Inför sina visningar författade han flotta informationsblad om de aktuella kollektionerna som delades ut till den närvarande pressen: på så vis kunde han också manipulera och styra den att sända ut den bild han önskade. Dior hävdade hela tiden att det var mode för den välbesuttna överklassen som han skapade, men tillät samtidigt att hans mode kopierades och gjordes tillgängligt för mindre bemedlade kvinnor. Hans modebild slog också igenom på bred front bland olika samhällsklasser och olika åldersgrupper. I USA hyllades han något skämtsamt som modediktator vilket bara förstärkte hans ikonstatus. I en förstasidesartikel i Time i mars 1957 kallas han för ”Dictator by Demand”), och det är huset Dior som Hollywood låter sig inspireras av under hela 1950-talet då moderiktiga kostymer skapas för de kvinnliga filmstjärnorna.

Jean Cocteau, som var vän med Dior, lär ha sagt: ”Dior är ett geni, unik för vår tid, med ett magiskt namn – en kombination av Gud och guld [dieu et or]”. Det mesta Dior rörde vid verkade blir till guld: han var ekonomiskt sammansmält med den franska modeindustrin under sina 10 verksamma år, med ett stort antal filialer runt om i världen och med en bred produktion inte bara av haute couture, utan även av konfektionsplagg, parfymer, underkläder, damstrumpor, smycken, slipsar och handskar. ”Dior kan sälja vad som helst och gör det också”, som Bettina Ballard, redaktör för Vogue, lär ha sagt.

Chanel var också säker i sin marknadsföring och lyckades precis som Dior att skapa ett modeimperium, men också ett namn – Chanel kom tidigt att står för elegans, sportighet, frihet och en ny kvinnlighet. Hennes modebild kan sägas ha utgjort själva basen för, eller referensen till, ”the new woman” och hennes klädstil. På så vis måste Chanel också förstås som en viktig komponent i ett slag pre-feminism. Och medan Dior skapade förstklassigt mode – med fokus på nyhet och förändring – skapade Chanel en bestående stil för vilken elegans och enkelhet var centralt. Hon var konsekvent i sina kreationer och kollektioner och lät sig inte påverkas av de parallellt rådande modebilder som existerade.   

Vogue-serien lyfter fram 1900-talets stora modeikoner, men också som sagt magasinet Vogues enorma betydelse för det mediala skapandet av modet. På så vis är detta en serie som saluför Vogue lika mycket som det är en serie som behandlar specifika modeskapare. För den som vill veta mer om Chanel och Dior, deras karriärer och kollektioner, kan de två böckerna dock fylla en funktion. Och läser man mellan raderna, och riktar fokus mot de disparata citaten, berättas här också en parallell historia: den om modets stora betydelse för 1900-talets föränderliga och ibland motstridiga syn på kvinnlighet.

Louise Wallenberg är föreståndare vid Centrum för modevetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet