Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Svante Nordin
Winston Churchill och den brittiska världsordningens slut
Atlantis | 543 s | Isbn 9789173536462
Recensent: Mats Bergquist
Churchill fortsätter att fascinera

Att det i år utan något jubileum kommer ut tre böcker om Winston Churchill av svenska författare visar hur stort intresset för honom är. De tre böckerna är väsentligen sakligt korrekta men tillför knappast några nya insikter om hans person, statsmannagärning eller stilistiska förmåga.

Winston Churchill är en av 1900-talets politiska central­gestalter. Den officiella biografin, påbörjad av sonen Randolph och fullföljd av Martin Gilbert, omfattar åtta tjocka band. Churchill fick dessutom 1953 Nobelpriset i litteratur, en på sin tid omstridd men nog ändå inte orättvis belöning. Få historiker eller memoarförfattare har nått upp till hans stilistiska nivå.

Frågan kan kännas aningen gnetig, men man måste, just med tanke på att Churchill redan avporträtterats i så många sammanhang, undra varför tre svenska förlag satsar på Winston Churchill just 2013 utan att något jubileum föreligger. Det måste förstås bero på att de tror att böcker om honom kan nå en publik utanför specialisternas skrå. Som recensent måste man ställa frågan om dessa böcker tillför bilden av den store britten några nya insikter om hans person, statsmannagärning, eller hans talekonst och författarskap. Det korta svaret är att det gör de knappast. Men det var kanske, med tanke på allt som skrivits om honom, inte heller att vänta. Man kan samtidigt med tillfredsställelse konstatera att böckerna vardera innehåller endast några få sakfel.

Låt oss se vad de tre böckerna säger om dessa tre aspekter av Churchill. Människan Churchill spelar självfallet en stor roll i alla tre böckerna, kanske ­mindre i Nordins stort anlagda bok än i Liljegrens och Adlers mera lättlästa volymer. Den senares boktitel är aningen missvisande, eftersom författaren egentligen, med insprängda personliga kommentarer, försöker ge en bredare bild av Churchill snarare än bara en analys av retorikern.

Elias Canetti beskriver i Människans provins (1979) två människotyper: de som ser problemen och kan presentera dem begripligt och de som sedan skall verkställa dessa insikter. Churchill trodde sig vara bådadera, men tillhörde främst den första typen. En typisk ”ordningsman” i det krigstida London var däremot generalstabschefen (1941–1945) Sir Alan Brooke (sedermera Lord Alanbrooke), vars dagböcker vittnar om Churchills ständiga nya uppslag och benägenhet att lägga sig i detaljer av krigföringen. Churchill var den besvärligaste människa han arbetat med och begrep sig enligt Alanbrooke inte alls på strategi!

Att hans ovanliga receptivitet högt upp i åren förenades med en outtömlig energi, trots hans föga asketiska livsföring med sena vanor, flitigt bruk av alkohol och cigarrer, gjorde ju inte livet lättare för hans medarbetare. John Colville, som var en av hans privatsekreterare både under kriget och när han var premiärminister andra gången 1951–1955, vittnar i The Fringes of Power – Downing Street Diaries (1985, 1987) om att han var en mycket krävande chef, som ofta ändrade sig, kunde brusa upp mot sina medarbetare, därtill mån om service vid alla tider på dygnet. Han var dock snar att be om ursäkt, vilket säkert bidrog till att hans medarbetare ändå tyckte om honom. Även Alanbrooke säger sig ändå vara glad att ha arbetat med honom och beundrar som alla hans förmåga att hålla moralen uppe (se War Diaries 1939-1945, 2002.)

Åtskilligt har skrivits om Churchills sjukdomar, inte minst av hans livläkare, Lord Moran. Att han överlevde minst en hjärtattack och två slaganfall, det andra vid 79 års ålder, och sedan kunde fortsätta sin verksamhet vittnar om hans enastående fysik. Att han emellanåt drabbades av vad han själv kallade ”black dogs” har ibland tolkats som att han hade bipolära drag, men dessa attacker skall nog, som Bengt Liljegren skriver, mera ses som naturliga reaktioner på de många motgångar, politiska och personliga, han råkade ut för. Peter Adler däremot för, med stöd av några av dem som studerat Churchills symptom, ett knappast övertygande resonemang som snarast landar i att han led av någon form av bipolär sjukdom, typ II, det vill säga godartad. Arbetsnarkomanin och spritkonsumtionen skulle ha varit ett sätt att hålla de svarta hundarna på avstånd. Men skulle Churchill verkligen kunnat hämta sig snabbt från hundarnas visiter om han verkligen varit kliniskt bipolär? Han stimulerades av motgångar.

Winston Churchill levde, trots skilsmässor och spritmissbruk bland de fem barnen (en flicka dog dessutom som liten), uppenbarligen i ett harmoniskt äktenskap med sin Clemmie. Han hade, som särskilt Liljegren uppehåller sig vid, mycken glädje av sina hobbies, att måla landskap, mura och umgås. Han hade nog sällan tråkigt, en nyckel till hans till synes outtömliga energi.

Churchills personlighet påverkades säkerligen också av att han tidigt var fixerad vid tanken att fullfölja den politiska karriär som hade börjat så lovande för fadern Randolphs del, men som avbröts av hans tidiga död. Sannolikt blev Churchill (om inte förr) på 1930-talet, när han skrev en stor biografi om sin anfader hertigen av Marlborough och hans insatser i spanska tronföljdskriget 1700-1713, påverkad av dennes framträdande ställning i det dåtida Europa och i det brittiska samhället.

Men det är statsmannarollen som upptar det mesta av Svante Nordins biografi. När Liljegrens volym slutar 1939 har Churchill ännu inte axlat denna mantel. Nordin följer här bland annat David Cannadines linje att Churchill som ledande politiker framför allt var upptagen av att söka hejda effekterna av den tydliga politiska och ekonomiska tillbakagång som drabbade imperiet, särskilt efter segern i första världskriget. Den röda tråden i Nordins bok är att Churchill motvilligt presiderade över den brittiska världsordningens, Pax Britannicas, fall. Men hans slutsats är ändå att denna anglosaxiska ordning, nu under amerikansk ledning, hittills besegrat sina fiender. Nordin förefaller här nästan snudda vid Francis Fukuyamas berömda tes om historiens slut.

Frågan är om inte Nordin under arbetet med sin bok blivit aningen för anglifierad. Han är dessutom inte helt tydlig med hur han vill definiera denna brittiska världsordning. Begreppet Pax Britannica skall naturligtvis ses som en parallell till Pax Romana. Men Storbritannien har knappast någonsin haft en ställning liknande Romarriket. Den dåvarande brittiske utrikesministern Castlereagh hade under och efter Wienkongressen 1814–1815 spelat en stor roll i tillkomsten av den internationella ordning som i stora drag kom att vara till första världskriget. Men det brittiska inflytandet på kontinenten avtog snabbt efter Castlereaghs död 1822. Snarare var det, som visades inte minst under Berlinkongressen 1878, mera korrekt att tala om 1800-talet som en stormaktskonsert snarare än en Pax Britannnica, vilket Nordin själv är inne på när han korrekt beskriver det sena 1800-talets dominerande brittiske politiker, Lord Salisbury som tongivande i denna konsert. Längre fram talar han om Pax Britannica som en av stöttepelarna, och inte den minst viktiga, för 1800-talets civilisation och som en del av en global maktbalans. Detta blir en terminologisk omöjlighet. Antingen rådde det en brittisk världsordning eller ett maktbalanssystem.

Sant är att det brittiska imperiet länge hade en flotta som var större än de två–tre närmaste rivalernas och givetvis hade stor betydelse för världshandelns utveckling, samt att dess industriproduktion länge var mycket dominerande. Men försvarsutgifterna var förhållandevis låga och armén liten. Den behövdes liksom flottan för att hålla kontrollen över och kontakten med kolonierna. Det brittiska inflytandet i Europa, världspolitikens centrum, var mindre än Tysklands, Frankrikes eller Rysslands.

Churchill var i detta perspektiv en romantiker. Han menade att framtiden låg i en brittisk-amerikansk allians, och försökte när han 1940 fått makten att få med USA i kriget så snart som möjligt. Storbritannien kunde inte ensamt vinna kriget, möjligen undvika att förlora det. Därför var han ibland, tyckte en del av hans rådgivare såväl som sentida kritiker som John Charmley, väl eftergiven mot Roosevelt. Detta var kanske förståeligt också med tanke på att hans äventyrliga moder, som efter faderns tidiga död gifte om sig med allt yngre män, var amerikanska och Churchill själv ibland kallades halvamerikan.

David Cannadine drar i In Churchill’s Shadow (2003) en tänkvärd parallell till två andra konservativa politiker som också vände sig mot tendenser till landets nedgång, nämligen Joseph Chamberlain (far till Churchills företrädare som premiärminister, Neville Chamberlain) under 1800-talets sista decennier och Margaret Thatcher. Alla tre sökte hejda eller vända den utveckling de tyckte sig se, Chamberlain genom vakthållande kring imperiet och protektionism, Churchill genom en allians mellan imperiet och USA, och Thatcher genom en återgång till grundläggande sociala värden och en monetaristisk ekonomisk politik.

Om de stora strategiska linjerna är Nordins styrka, tycks han, något mindre intresserad av politikern Churchill. Han var i över 60 år medlem av underhuset, med avbrott för åren 1922–1924, och innehade en lång rad olika ministerposter, alltifrån rollen som juniorminister för kolonierna redan 1905, sedan handelsminister, vid unga år inrikesminister (en av de fyra tunga posterna i en brittisk regering), marinminister, rustningsminister, arméminister, kolonialminister, finansminister, premiärminister i nio år och därtill ett tag också tillförordnad utrikesminister. Han gick in med liv och lust för varje ministerpost, men det var utrikes- och försvarspolitiken som lockade.

Var Churchills motiv för en politisk karriär maktvilja och att revanschera fadern? Något slags politisk kompass måste han ha haft. Han valdes först in 1900 som konservativ, gick över till liberalerna 1904 för att återgå till de konservativa 1925. Labourpolitikern Herbert Morrison, ett ledande namn i Churchills koalitionsregering och sedan i Attlees labourregering 1945–1951, karaktäriserade Churchill som ”den gamle, godmodige lantjunkaren som gör allt han kan för folk, förutsatt att de är snälla och lydiga och lojalt inser hans position och sin egen”. Denna briljanta karaktäristik kan kompletteras med labour- och den sedermera liberale politikern Roy Jenkins utsaga (i hans bok om Stanley Baldwin) att Churchill hade det självförtroende som kommer av övertygelsen att vad han tror på i ett visst givet ögonblick är sant.
Innebär detta att han måste karaktäriseras som opportunist? John Colville ser honom som en märklig blandning av radikal och traditionalist men inte som övertygad anhängare av det konservativa partiet. Det förklarar hans två partibyten, men det är intressant att partiets portalnamn under perioden 1925–1965, vid sidan av Stanley Baldwin och Neville Chamberlain, främst tycks ha haft en social och inte ideologisk relation till sitt parti. Peter Adler betonar att Churchill inte kunde passas in i ett partimönster. Hans politiska isolering var ofta ett resultat av hans personlighet, men ändå fick han i alla fall fram till 1929 ständigt nya ministerposter och gjorde dessutom efter valnederlaget 1945 ett slags ny karriär som oppositionsledare och sedermera igen premiärminister. Det är ju inte ovanligt att framgångsrika politiska ledare håller ett visst avstånd till sitt parti. Men då är det oftast frågan om att vederbörande legat till vänster eller höger om partiet. Var hittar vi Churchill, bara ovanför?

De båda historikerna David Cannadine och Corelli Barnett (The Collapse of British Power, 1972) ägnar mycket utrymme åt den mentalitet som under mellankrigstiden genomsyrade alla de tre stora partierna, men som Churchill inte delade. Svante Nordin berör också detta tema. Barnett kallar till och med stämningen för ett slags ”rejection of power” till förmån för ett inåtvänt romantiserande av den brittiska livsstilen ute i de pittoreska byarna, och i utrikesfrågor en illusorisk förhoppning om att man kunde överlämna de stora frågorna till Nationernas Förbund.

När Churchill då år efter år upprepade tesen om Hitlers onda avsikter och behovet av upprustning lyssnade underhuset, men stödde honom inte, som en partikamrat anmärkte. Hans framställning avvek så markant från gällande konsensus att det inte gick fram; i praktiken blev han en politisk vilde. Han fronderade mot sitt eget parti och motsatte sig allt tal om självstyre för Indien; han fruktade att detta skulle inverka negativt på imperiets sammanhållning, precis som en abdikation av Edward VIII, vilken Churchills partikamrat premiärminister Baldwin, insåg var enda lösningen. Baldwin var helt enkelt en bättre politiker än Churchill, som ogillade kompromisser. Men Baldwin var ingen statsman.

Baldwin representerade i hög grad den romantiserade bilden av både det egna landet och omvärlden. Under 1936 gick han med på att tillsätta en minister för samordning av försvaret – man hade länge armé- och marinministrar men ingen försvarsminister – men det var aldrig tal om att Churchill skulle få denna befattning. Detta hade med tanke på hans erfarenheter och ståndpunkter varit naturligt när man nu började tänka på att försiktigt upprusta. Churchill fick vänta tre år på återinträde i regeringen. Men till sist var Cassandrarollen, som Nordin med träffande formulering skriver, en naturlig förutsättning för ledarskapet. Nordin pekar på det ironiska i att det var det misslyckade försöket att landsätta trupp i det tyskockuperade Norge, som Churchill som marinminister sedan september 1939 faktiskt hade ansvaret för, som fällde Chamberlain och förde honom själv till 10 Downing Street. Premiärministern var ju ansvarig för den politik man fört till krigsutbrottet.

Svante Nordin betecknar litet förvånande Churchills år som oppositionsledare 1945–1951 och hans andra premiärministerskap 1951–1955 som framgångar. Detta är nog omstritt. Churchill var ointresserad av inrikespolitiken och ägnade nästan all tid åt storpolitiken och det kalla kriget. Det vardagliga fick fackministrarna sköta under en period då ekonomin bara långsamt hämtade sig.

Talaren Churchill är huvudpersonen i Peter Adlers bok, men spelar förstås en stor roll också hos Nordin och Liljegren. Det är ju som talare man i dag nästan mest kommer ihåg honom. Diplomaten med mera Harold Nicolson, som ett kort tag satt med i Churchills ministär, frågade en gång Churchill om han ansåg sig vara en naturlig talare. Denne svarade nej, det hela var frukten av hårt arbete. Han lade ner en enorm möda på sina framträdanden, som riktade sig både till underhuset, det brittiska folket och omvärlden. Hans framställningskonst kunde ofta vara litet monoton. Det var pauseringen och språket som fängslade, denna blandning av retorisk flykt, ibland arkaiserande stil och utnyttjande av det engelska språkets ordrikedom, med plötsliga neddykningar i vanlig konversationston.

Författaren Churchill producerade inte bara ett stort antal tjocka böcker, utan också en kolossal mängd artiklar i alla upptänkliga ämnen. Under 1930-talet levde han främst på sin penna och kunde under ett par år efter det han lämnat finansministerposten 1929 sälja över 100 artiklar. Han var, menar Liljegren, sin tids kanske bäst betalde journalist. Hans livsstil nödvändiggjorde stora inkomster.

Hur man än vänder på saken framstår Churchill som en formidabel personlighet som kom att spela en helt avgörande roll under det han kallade britternas ”finest hour”. Svante Nordin främst, men också Bengt Liljegren och Peter Adler, gör på olika sätt honom rättvisa; ingen av dem har frestats sälla sig till den lilla skara, främst den synnerligen kontroversielle David Irving, James Rhodes James eller John Charmley, som utan någon egentlig framgång, sökt nedvärdera Winston Churchills gärning.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet