Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Historia
Nils Erik Forsgård
Ingens herre, ingens träl
Radikalen Anders Chydenius i 1700-talets Sverige
Timbro | 279 s | Isbn 9789187709159
Recensent: Karin Sennefelt
Chydenius tillrättalagd för vår tids liberaler

I denna biografi framställs Anders Chydenius (1729–1803) inte som en man både bunden och obunden av sin samtid utan som en ahistorisk förebild, lösgjord från den kontext han verkade i. Det är en bok som säger lika mycket om nutida liberalers självbild som om Chydenius liv och tankar.

Anders Chydenius var en märklig och samtidigt ganska typisk man för 1700-talet. Han föddes 1729 i Sotkamo i norra Finland och blev senare kyrkoherde i Gamlakarleby. Han var riksdagsman för prästeståndet vid ett antal riksdagar, flitig och stridbar debattör i frågor om näringsfrihet, hushållning, socialpolitik, tryckfrihet och religiös tolerans. Chydenius verkar ha besjälats av en önskan om att utveckla alla de aktiviteter som han var inblandad i, oavsett vad det gällde. Såsom många andra samhällsengagerade personer vid samma tid var hans intresseområden vida. Överallt fanns tillfälle för förbättring och ökad lycka. I jordbruksfrågor fokuserade han på förbättrade odlingsmetoder, nya grödor och utveckling av redskap. Han var intresserad av medicin och utförde mindre kirurgiska ingrepp. Bland annat argumenterade han för skyddsympning mot smittkoppor och drev en vaccinationskampanj 1761. Det var en hängiven man som engagerat utropade ”fy! fy!” till sina debattmotståndare när han förfäktade tjänstefolkets rätt att fritt välja var de ville arbeta och för vilken lön. Chydenius skrifter framförde ett i många avseenden radikalt tankegods där han ivrigt talade för många av de borgerliga friheter vi åtnjuter i dag. Hans minne bevaras ännu i namnet på många finska skolor, av de många intressenter från universitet och stiftelser i Finland som drivit ett decennielångt utgivningsprojekt av hans skrifter. Det bevaras också av liberala tankesmedjor och folkpartistiska politiker. Nils Erik Forsgård har skrivit en biografi för de senare.

Forsgård har som metod att först säga något nyanserat, för att sedan ignorera det och fortsätta sin framställning mer obesvärad av komplikationer. Chydenius är i denna biografi inte ämnad att framstå som en märkvärdig man, både bunden och obunden av sin samtid. I stället är han en ahistorisk förebild vars ande ännu bör sväva över vår tid. Forsgård kommer med reservationer i början av sin bok mot att jämställa Chydenius idéer med modern liberalism som ännu inte utvecklats som idéströmning vid 1700-talets mitt, men 40 sidor senare är 1700-talstänkaren oavkortat liberal. Nya trådar tas upp i varje kapitel, men på något vis slutar det hela i ganska likartade redovisningar av Chydenius texter, infogade i uppskattande ordvändningar.

Denna bok är utgiven av Timbro, och skriven av en författare verksam vid Timbros finska systerorganisation Magma. Det är en bok lika mycket om Chydenius och hans tankegods, som om nutida liberalers självbild. Den har en uttalad liberal historiesyn som värderar framsteg och individualism. I tävlingen om vem som var modernast först visar det sig att Chydenius ligger bra till. I en framstegsinriktad historieskrivning blir målet att visa att huvudpersonen var först med en viss tanke och ju finare namn huvudpersonen var före, desto bättre, då vet vi att vi har att göra med något viktigt. Chydenius kunde ha varit amerikansk grundlagsfader, berättas det flera gånger, han tänkte som Adam Smith före Adam Smith själv hade gjort det, han tänkte som Montesquieu. Så har vi etablerat vår föregångsman. Till Forsgårds försvar kan sägas att han inte är ensam i sin iver att placera Chydenius i en annan tid och plats än där han i själva verket var verksam. Det är snarare regel än undantag att kaplanen som slutade som kontraktsprost beskrivs som en revolutionär ekonomisk liberal, som en stor man före andra stora män.

Hos Forsgård ligger det individualistiska anslaget i att Chydenius framställs som en ensam kämpe närmast oberörd av det samhälle han verkade i, tillsammans med några få andra namnkunniga herrar, som Anders Nordencrantz. Han kallas ”riddare”, ”förkämpe”, ”dörröppnare” i olika rubriker. Chydenius var inbegripen i en ständig kamp, får vi veta. Ordet kamp återkommer gång på gång som beskrivning på Chydenius tänkande  han är mannen som stod upp mot mörker, despoti och ofrihet. Forsgård nämner att Chydenius inte alls var ensam i att förfäkta tryckfriheten vid riksdagen 176566, men sedan får vi en utförlig beskrivning av vad Chydenius sade och skrev, men ingen skildring av vad andra kan ha hävdat eller gjort. Intrycket blir att han ensam genom sin envetna kamp mot starka, aristokratiska, konservativa fiender genomförde det hela på egen hand.

Att han i själva verket var medlem av en grupp som tillsammans utformade Tryckfrihetsförordningens lagtext, och att senare års forskning framhållit att tankarna inte kom från honom ursprungligen men att det var han som formulerade dem, är mindre intressant för Forsgård. Eftersom Anders Kraftman hade lämnat in ett memorial i tryckfrihetsfrågan som var i stort sett likalydande med ett koncept i Chydenius ägo, måste Forsgård motvilligt medge att memorialet måste ha arbetats fram av mer än en person. Men ”summan var hans egen, liksom kampen mot censuren, och föreställningen om en välsignad konkurrens hade väl ingen tidigare svensk så direkt kopplat samman med censurfrågor och nationell upplysning.” Det faktum att tryckfrihetsförordningen faktiskt gick igenom i riksdagen och därmed hade majoritetens stöd, kanske till och med låg i tiden, skulle reducera hjältens revolutionära roll och blir liksom inte påtalat. I stället skildras utförligt det motstånd som uppkom i debatterna när förslaget lades fram. Han måste få stå där ensam ändå, Chydenius.

Tryckfriheten var heller inte fullständig. För Chydenius, liksom många andra, var det centralt att den lutherska ortodoxin (tillsammans med regeringssättet och kungahuset) skulle skyddas oavsett hur fritt man fick tänka och skriva i andra frågor. Fundamentala religiösa grundsatser fick inte ifrågasättas, menade han. Den frihet att diskutera som på andra områden genererade sanning fungerade inte om man skulle debattera luthersk ortodoxi. Forsgård finner att Chydenius var en fånge i sin egen tid. Hade Chydenius inte hindrats av andra bakåtsträvare hade han säkert varit ännu radikalare, spekulerar han. Att Chydenius möjligen var djupt troende och att hans radikalitet hade tydliga gränser när det gällde religionsväsendet passar inte ihop med den sekulära hjältesagan.

Vad Forsgård inte framhåller är att Chydenius stipulerade klara begränsningar av den fria tanken. Samhällets behov måste gå före den enskildes önskan att uttrycka vad som helst. Till exempel ville han hindra texter som drev med individer eller attackerade dem, eller smädade dygden eller sunda vanor. Även om en fri press skulle ge bättre och mera kunniga debattörer, krävdes ett visst slags kompetens för att få delta. Användningen av det sunda förnuftet måste skiljas från det irrationella tänkandet praktiserat av hånande fritänkare. Här lurar en pessimistisk människosyn som såg individen som i grunden okunnig och principlös, vilket dock kunde avhjälpas genom undervisning, uppfostran och upplysning. Denna syn på individen delade han med de flesta debattörer under upplysningen.

Det teologiska tänkandet ger Forsgård mindre utrymme, trots att det dominerar Chydenius textproduktion. Där utförde också Chydenius färre hjältedåd, även om han vann ett par predikningstävlingar. Hans memorial om religionsfrihet skrevs också tillsammans med präster och med kungens uttryckliga stöd. Motståndet fanns framför allt i prästeståndet, medan de andra tre stånden stödde att katoliker skulle få tillåtas utöva sin religion i Sverige. För Forsgård var Chydenius emellertid en martyr på toleransens altare när hans memorial diskuterades i prästeståndet 1779. Kanske försökte Chydenius, reflekterar Forsgård, hindra Gustav III:s absolutistiska strävanden, nästan ett decennium innan de blev verklighet? När han ändå var igång med att revolutionera religionslagstiftningen kunde han kanske slå två flugor i en smäll?

Det är inte så att Forsgård inte känner till att det fanns en kontext runtomkring den store hjälten, men hans sätt att skriva förminskar eventuella motbilder eller motsättningar i Chydenius liv eller tänkande. Han beskrivs som verkande i ett slags samhälleligt vakuum där de enda andra människor som skildras är traditionalistisiska mörkermän eller ärorika jämförelsepunkter. Men det är just i motsättningarna mellan det traditionella och det nydanande som Chydenius framstår som så märklig och vanlig på samma gång, och väldigt mycket som en man av sin tid. Hans religiösa nit gick utmärkt väl att sammanfoga med förfäktandet av ekonomisk frihet. Chydenius enorma predikoproduktion visar om inte annat att han gladeligen tog del i att skapa en del av tidens fjättrar samtidigt som han ville lossa andra. Tiden gav också utrymme för detta slags entusiastiska nörderi, där enskilda involverade sig djupt i samhälleliga eller vetenskapliga frågor. Chydenius politiska och ekonomiska tänkande kombinerades också med en brist på social ambition för egen del. Denna ambitionslöshet delade han med en annan av tidens män, Carl Wilhelm Scheele, som krönte sin vetenskapliga karriär med att bli apotekarmästare i Köping trots lockande anbud från utländska orter. De två männen förhöll sig båda ödmjukt inom ramarna för vad ståndssamhällets sociala ordning föreskrev, samtidigt som deras ställning gav dem utrymme för ett nydanande arbete.

Genom att skilja Chydenius från människorna han omgav sig med, böckerna han läste och samtidens alla självklarheter framstår han mer som ande än som människa. Men samtidigt blir hans verkliga insatser så entusiastiskt omfamnade att det knappt går att förstå deras radikalitet i tiden. Med en skildring inriktad på frihetens och mänskliga rättigheters fullkomnande blir det alldeles oförklarligt varför inte alla tyckte som Chydenius – det som är allmängods för oss i dag. Forsgårds skildring av denne märklige, vanlige man blir därför nyanslös och avsocialiserad, en ogenerad hagiografi till upplysning för vår tids liberaler.

Karin Sennefelt är professor i historia vid Stockholms universitet

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet