Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Filosofi & psykologi
Lennart Rosander & Per Olgarsson
Om kriget kommer
Röhsska museet | 287 s | Isbn 9789186691790
Recensent: Thomas Roth
Civilförsvarets planering var imponerande genomtänkt

Denna bok är en av de mycket få som behandlar de civila delarna av det svenska totalförsvaret under kalla kriget. Det är visserligen Stockholm som avhandlas men framväxt och struktur var gemensam för hela riket. Tillsammans med fotografer har författarna skapat en i högsta grad läsvärd dokumentation.

Många av oss minns nog den lilla skriften Om kriget kommer som fram till början av 1970-talet delades ut till alla svenska hem. Den innehöll information om hur medborgarna skulle bete sig vid ett krigsutbrott. Den första versionen av skriften hade distribuerats redan under beredskapstiden och den mest spridda var antagligen 1961 års upplaga, men från mitten av 1970-talet återfanns samma information i telefonkatalogen. Den minns ni väl också, hoppas jag?

Samma titel används nu till en bok som dokumenterar civilförsvaret i Stockholms län under den period av vår historia som går under namnet kalla kriget. Boken är ett resultat av ett flerårigt samarbetsprojekt mellan Stockholms länsstyrelse, Stockholms läns museum (jo, det finns ett sådant!) och Stockholms stadsmuseum. Författare är Lennart Rosander, kulturhistoriker vid länsmuseet, och Per Olgarsson, byggnadsantikvarie vid stadsmuseet. För det rikhaltiga bildmaterialet står fotograferna Johan Stigholt vid stadsmuseet och Elisabeth Boogh vid länsmuseet.

Rikets militära försvar under kalla kriget har skildrats i ett antal böcker, till exempel i projektet ”Försvaret och kalla kriget”, som har bedrivs av Krigsvetenskapsakademien, Örlogsmannasällskapet och Försvarshögskolan och som till dags dato producerat ett trettiotal volymer, men denna bok är en av de mycket få som beskriver de civila delarna av det som kallades totalförsvaret. Att det är åtgärder och planläggning i Stockholm som behandlas innebär inte att boken är irrelevant för övriga delar av riket. Framväxt och struktur var gemensam för hela riket, även om situationen var mest komplicerad i huvudstaden med tanke på befolkningsmängd och geografiska förhållanden. Direkta krigszoner befarades också i stora delar av länet.

Ett sätt att möta hotet var utrymning. Stockholms läns befolkning skulle evakueras till bland annat Dalarna och Jönköpings län. Krigsviktig personal skulle dock stanna kvar i det längsta för att hålla samhällsmaskineriet och krigsproduktionen igång. Som exempel kan nämnas beräkningar från 1970-talets början – av Södertäljes befolkning på 52000 personer skulle 25800 vara kvar i centralorten efter beredskapsutrymning, men endast 12500 efter slutlig utrymning.

Ett annat sätt att skydda befolkningen var anläggandet av de stora befolkningsskyddsrummen som numera tjänar som garage. De fyra största enorma och fullträffssäkra anläggningarna låg i Katarinaberget, under Klara kyrka, under Johannes kyrka och vid Birger Jarlsgatan. De anlades under 1950- och 60-talet för att rymma mellan 20000 och 6000 personer vardera. Under jord anlades också ledningscentraler för kommun- och civilförsvarsledning.

Till skillnad från vad som var vanligt i övriga delar av landet samgrupperades inte den kommunala ledningsorganisationen med den militära. Däremot fanns den militära försvarsområdesstaben i en mycket stor berganläggning i centrala Stockholm. som delades med länsstyrelsens krigsledning med landshövdingen som civilbefälhavare i östra Mellansverige. För Stockholms civilförsvarsområde anlades ledningscentralen Elefanten i Sollentuna 1972–1977 och ungefär samtidigt ledningscentralen Vargen vid Lissma i Huddinge. Vargen och Elefanten var identiska för att underlätta en flyttning mellan anläggningarna om så skulle bli nödvändigt och hade plats för drygt 400 personer. Dessutom byggdes den mindre ledningsanläggningen Tordyveln vid Södertälje. Ytterligare en stor anläggning byggdes i Råcksta för Vattenfallsstyrelsens krigsorganisation. Här fanns även skyddsrum för 3000 personer. Det anlades också en mängd mindre anläggningar, till exempel för de så kallade framskjutna enheterna som skulle leda direkta insatser. De enheter som skulle ledas var bland annat civilförsvarets undsättningskårer med cirka 500 män och kvinnor i varje kår, avsedda för brandbekämpning, räddning och sjukvård. Sammanlagt uppgick civilförsvarets fältorganisation i Stockholms län vid 1980-talets början till drygt 21000 män och kvinnor, vartill kom hemskyddsenheter om 5000 personer och verkskydd om cirka 5600 personer, totalt alltså cirka 32000 personer.

Rosander och Olgarsson behandlar både bakgrunden till civilförsvarets framväxt i Sverige, länsstyrelsens beredskapsplanering och civilförsvaret i Stockholms stad i detalj. Något som knappast undgår att väcka beundran, eller i alla fall fascination, är hur genomtänkt planeringen var. Ett exempel på detta är tankarna på hur rikets fångar skulle behandlas. Även de skulle nämligen evakueras i enlighet med Fångvårdsstyrelsens krigsorganisationsplan från 1962. För Stockholms del skulle internerna på Långholmen och Bogesund fördelas på de fängelser som skulle finnas kvar, vilka var Norrtälje, Svartsjö, Hall och Håga. Då frågar man sig hur de evakuerade fångarna skulle få plats på redan mer eller mindre fullbelagda anstalter? Svaret är att man helt enkelt planerade att frige ett mycket stort antal fångar, sannolikt främst dem som inte hade begått våldsbrott. I gengäld skulle bevakningen av de kvarvarande fångarna skärpas och personalen, som också antogs reduceras, skulle beväpnas. Fram till lagändringen 1974 som avskaffade avrättning även i krigstid skulle Fångvårdsstyrelsen, senare Kriminalvårdsstyrelsen, även förbereda avrättning av landsförrädare i enlighet med krigslagstiftningen i Brottsbalken.

Bokens sista del ägnas åt beskrivning av de anläggningar som finns kvar, till exempel anläggningen Elefanten. I det fallet har man ännu inte beslutat hur och om anläggningen, en tidskapsel från 1970-talet, ska bevaras. Ett antal andra ”typanläggningar” återstår också, till exempel framskjutna enheten Liljans ledningsplats vid Brommaplan och normalskyddsrummet i kvarteret Fikonet 8, Barnängsgatan 30–36, på Södermalm.

De båda författarna har med hjälp av fotograferna åstadkommit en mycket läsvärd dokumentation av det som var en högst påtaglig verklighet för bara ett tiotal år sedan. Inte minst de rika illustrationerna, framför allt de nytagna fotografierna, hjälper till att göra boken lättillgänglig. Är detta då en bok för den som redan tidigare råkar vara intresserad av ämnet eller vänder den sig till en bredare publik? Den vänder sig definitivt till en bredare publik, men det är tyvärr tveksamt om denna publik verkligen kommer att hitta fram till den, även om de kunskaper boken förmedlar borde ingå i en ”medborgaruppfostran”. Är det då ingenting som saknas i detta verk på 287 sidor? Nej, knappast, för då hade boken drabbats av elefantiasis. Ämnet är dock värt ett verk om hela landets civilförsvarshistoria, inte endast Stockholms.

Man kan knappast undgå att fundera över det faktum att denna stora organisation som existerade till 1990-talets mitt nu är så gott som utraderad, kanske så när som på sirentesterna klockan 15.00 den första måndagen i mars, juni, september och december. Ironiskt nog råkar jag veta att civilförsvarsplanering åter tycks väcka intresse hos ansvariga myndigheter, även om det i dag inte är ett atombombsanfall som är den prioriterade hotbilden. Nästa gång ni parkerar er bil i P-huset Skravelberget, Birger Jarlsgatan 6, så kan ni väl ägna en tanke åt det som en gång för inte så länge sedan var Sveriges totalförsvar.

Thomas Roth är 1:e intendent vid Armémuseum och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.


 

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet