Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Politik & samhälle
Hanna Hellin & Lars Skov Henriksen & Lars Trädgårdh & Per Selle
Civilsamhället klämt mellan stat och kapital
Välfärd, mångfald, framtid
SNS | 334 s | Isbn 9789186949396
Recensent: Inger Humlesjö
Civilsamhället klämt mellan ideologi och vetenskap

Det civila samhället blev betydelsefullt för tjugo år sedan som slagord i en politisk systemskiftesdebatt, men den vetenskapliga kritiken mot begreppet har varit hård. Trots att stora summor satsats på forskning förblir kritiken ­obesvarad men det hindrar inte att satsningen varit en ideologisk framgång.

Tanken med statligt finansierad samhällsvetenskap är att skapa kvalificerat underlag för offentlig debatt om samhällets tillstånd och utveckling. Bristfällig forskning och områden med svag vetenskaplig grund underminerar kunskapsbasen för medborgarnas val och demokratiska beslut.

Vad betyder det i detta perspektiv att alliansen plöjer ner stora resurser på ett relativt nytt fält, forskning om ”civilsamhället”? Den boom detta begrepp upplever är delvis en effekt av regeringens beslut 2009 att gödsla forskningsfältet med 220 miljoner kronor. Är satsningen ägnad att fördjupa kunskapen om centrala aspekter av samhällsutvecklingen eller skapas här en kvasivetenskaplig diskurs för legitimering av alliansens berättelser om sin kontroversiella välfärdspolitik?

”Det civila samhället” introducerades under tidigt 1980-tal i svensk välfärdsstats­kritisk diskussion av vänsterakademiker på väg höger ut och högerakademiker på väg ännu längre höger ut, men termen slog igenom först på 1990-talet som statsfientligt slagord i en politisk systemskiftesdebatt. Som teoretisk term med idéhistoriska anspråk utsattes den för förödande kritik av Mats Dahlkvist och av Lena Sommestad 1995 i antologin Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Attacken gav upphov till tre reaktioner: förespråkarna retirerade i tysthet från sina idéhistoriska pretentioner; de tonade ner sina teoretiska anspråk; de bytte uttrycket ”det civila samhället” mot ”civilsamhället”, en sfär mellan stat och marknad. I sitt slutord till denna antologi skrev antologins redaktör Lars Trägårdh att det är ”speciellt angeläget” att vi lämnar den ”polemiska och teoretiska diskussion som dominerat”.

Ännu efter 18 år har ingen bemött den historiska, teoretiska och feministiska kritiken! Det framgår när Trägårdh och tre medredaktörer 2013 ger ut en ny antologi: Civilsamhället klämt mellan stat och kapital. Den lanseras som ”uppföljare” till 1995 års artikelsamling, men föregångarens kritiska eller offensiva analyser av ”det civila samhället” som teori och begrepp följs inte upp i årets bok. Den rymmer 19 blandade bidrag – forskare får samsas med ”aktörer” och politiska tankesmedjor – om skeenden, erfarenheter och uppfattningar med anknytning till ”civilsamhället” vagt utpekat som frivilligsfären, föreningslivet och så vidare.

Bidragen är grupperade under tre rubriker – Välfärd, Mångfald, Framtid – men texternas placering i del ett och tre är helt godtycklig; välfärdsfrågor tas upp under Framtid, framtidsfrågor under Välfärd. Bokens andra del, Mångfald, är den tematiskt enhetligaste. Av sex bidrag kartlägger tre och pläderar två för religionens ökande betydelse i det nordiska ”civilsamhället”. Det är slående att ”mångfald” här självklart avser religiösa, kanske även etniska förhållanden. Könsdiskriminering, social segregering eller ekonomisk ojämlikhet – de växande klassklyftornas signum – formuleras inte naturligt som mångfaldsproblem inom ramen för ”civilsamhället”.
Många av bidragen i del ett och tre sliter med samma samhällsproblem: marknadens kolonisering av organisationssfären, något som tilltagit kraftigt under alliansens styre. Flera kapitel handlar om följderna av en nyliberal marknadslogiks systematiska genomslag via New Public Management (NPM), där ideella och icke vinstdrivna verksamheter drar kortaste strået i resurskrävande anbudstävlingar och upphandlingar. Karl Henrik Sivesind kallar detta ”politikens blinda fläck i debatten om konkurrensutsättning”. Karl Palmås erinrar om att denna blindhet i mer än två decennier hindrat ledande opinionsbildare att uppfatta och dra lärdom av problemen med Thatchers privatiseringsprogram: privat upphandling av svårspecificerade tjänster framtvingar en kontrollerande kontraktsbyråkrati, av Palmås benämnd ”frimarknadsstalinism”.

Lars Skov Henriksen bedriver ideologikritik och undersöker vad som faktiskt händer, när senare års civilsamhällsvurmande regimer börjar tillämpa idén om föreningsliv och marknad som motor i nyliberal omstrukturering av offentlig sektor. Han visar att civilsamhället i debatten är föremål för ”framing”: fackföreningar, partier och sociala rörelser hamnar i skymundan bakom entreprenörskap, frivilliginsatser och nya välfärdslösningar. En ny politisk strategi för ”partnerskap” river barriärer mellan stat, marknad och civilsamhälle och frikopplar frivilligheten från föreningarna; ideella demokratiska organisationer förvandlas till filantropiska ”aktörer”.

Enligt Skov Henriksen flyttas fokus från svårbedömd kvalitet till lättberäknad ekonomi när kommuner skriver kontrakt med ideella organisationer för implementering av offentlig politik. Med NPM bestämmer statens ekonomiska mål vad som är legitima frivilliguppgifter, det ”civila engagemanget” omvandlas via flexibla arbetsformer i en nyliberal social investment-stat. Den inbegriper individualiserat ansvar för hälsa, utbildning, karriär etcetera, och ideella, kortare praktikperioder ingår alltmer i den enskildes meritfrämjande planer. Samordningskostnader och slöseriet med allmänna medel ökar och hjälptagarna försvinner ur sikte när ideellt arbete blir mer projekt- och ad hoc-inriktat. Civilsamhällets föreningsliv ses inte längre som kollektiv organisering.

Ett fåtal bidrag gräver sig ner till den svenska/nordiska civilsamhällsdebattens rötter i oförsonligt anti-socialdemokratisk historieskrivning. Lars Trägårdh hävdar i sitt kapitel om det svenska civilsamhällets ”historiska karriär” att vår generella välfärdspolitik är en ”extrem” avvikelse som historiskt förklaras av ”statsindividualismen”. Vår svenska modell, som hyllar självständighet och jämlikhet, är inte socialdemokratins förtjänst utan vilar på äldre traditioner. Men eftersom SAP-anknutna folkrörelser vann ”civilsamhällets inbördeskrig” (!) och ”vinnarna skriver historien”, har liberala, filantropiska och religiösa associationers avgörande insatser för välfärden ”utplånats”. Trägårdh vill ge dem återupprättelse och upprätta en stat med ”minimalistiska anspråk”. Han väver sin text av ideologiska teser som svävar högt över historiska källor och vetenskaplig litteratur.

Även Per Selle riktar udden mot ”myten om hur det moderna, demokratiska samhället skapades”: Civilsamhällets grundstruktur – medlemsmodellen – ”var tydlig långt innan socialdemokratin blev en politisk makt”. Analysen baseras på spridda historiska iakttagelser: Selle tidsfäster sällan sina observationer, specificerar inte vilket slags organisationer och medlemsbegrepp han avser. Hans ohistoriska civilsamhällsdiskurs blandar opreciserade problem på olika tids- och rumsplan. Frågor om samhällsstruktur diskuteras på organisationsmodellens nivå och förklaras på individplanet med idéer om ”den enskildes samhällsroll och autonomi”. Någon folklig kamp för rätten att organisera sig ser inte Selle.

Timbro Idé-chefen Håkan Tribells bidrag är än mer offensivt. Hans plädering för ”civilsamhällets” naturliga närhet till marknaden är oförblommerat och urskiljningslöst statsfientlig, till exempel i en minnesvärd, närmast poetisk formulering om dagens ”Organisationssverige som förtrollats av Leviathans lismande övertalningskonst”. Ironiskt nog visar antologins mer kritiska beskrivningar att den lismande Leviathan nu är en borgerlig stat som med avregleringar och administrativt tvång strukturerar den ideella organisationssfärens villkor enligt marknadsprinciper.

Har ”Organisationssverige” varit politiskt naivt? Flera bidrag visar att den ­ideella sektorn, som hoppats på gynnsamma överenskommelser med en civilsamhällsvänlig regering, har hamnat ur askan i elden. Är begreppet ”civilsamhälle” till hjälp för analysen av dessa dyrköpta erfarenheter? Knappast. Redan en elementär förståelse av sammanhangen förutsätter ett systematiskt perspektiv på förhållandet mellan ekonomins processer och statens funktioner i samhället som helhet; sektoriella teorier om ”civilsamhället” erbjuder ingenting sådant. Där görs ingen distinktion mellan marknad och kapitalism eller mellan demokratisk och odemokratisk statsmakt. Det är signifikativt att Håvard Friis Nilsens begreppsanalys av ”civilsamhället” utmynnar i att det för Nordens del lämpligen kan ersättas med ”offentlighet”...

Satsade alliansen på fel häst med regeringsbeslutet att kraftigt och långsiktigt förbättra de ekonomiska villkoren för forskning om ”civilsamhället”? Det beror på vad det forskningspolitiska syftet var. Var det att förbättra det vetenskapliga kunskapsläget rörande samhällsutvecklingen? Då är det notoriskt oklara civilsamhällsperspektivet ett olyckligt val på grund av dess oförmåga att möta normalvetenskapliga krav. (Antologins beskrivningar av organisationssfären står sig bra utan ”civilsamhället”.)

Var syftet att stödja (eller dölja) ett systemskifte genom att vrida samhällsforskningen åt höger? Då är svaret inte lika givet. Att antologins redaktionella introduktion inte förmår skapa vetenskaplig klarhet i begreppsförvirringen kring ”civilsamhället” kan faktiskt vara ett ideologiskt lyckat misslyckande. Nu kantrar resonemanget i ett påstått behov av fördjupad värdediskussion, det vill säga fokusering på ”civilsamhällets” normativa aspekt. Ett positivt värdeladdat, mångtydigt uttryck har en stark retorisk dragningskraft.

Vi är nu långt ifrån utgångspunkten att statligt finansierad samhällsforskning ska stärka den vetenskapliga kunskapsbasen för offentlig debatt. Med en generaliserande karakteristik pekar introduktionskapitlet snarast i vetenskapsskeptisk riktning: ”mycket av den samtida samhällsvetenskapen” lider av platt människosyn och ”matematikfixering”. Redaktörernas vändning till värdedimensionen antyder en definition av ”civilsamhället” som ett humanistiskt forskningsfält (stick i stäv med många av bokens bidrag) där berättelser om kultur får ersätta analyser av samhällsstruktur.

Visst är modellerna för offentligt tillhandahållen välfärd i behov av politisk vitalisering, men huvudredaktören Trägårdhs drömmar om ”civilsamhällets” moraliska upprustning via 1800-talets filantropiska utopier och sociala relationer lämnar fältet fritt för både Leviathan och finanskapitalet.

Inger Humlesjö forskar om den tidiga arbetarrörelsen i Sverige vid 1800-talets mitt. Göran Fredriksson forskar om det postmoderna arvet efter 1900-talets konservativa revolution.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet