Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Politik & samhälle
Bill Sund
Backe upp och backe ner
Svensk cykelsport och cykelhistoria i ett internationellt perspektiv
Malmö Studies in Sport Sciences | 191 s | Isbn 9789185645138
Recensent: Jan Lindroth
Cykelsporten i back(e)spegeln

På senare tid har de olika idrottsgrenarnas egen historia börjat granskas ingående. I första hand uppmärksammas ”kung fotboll”, denna överlägset största gren. Men även exempelvis boxning och friidrott har fått sina studier. Med Bill Sunds perspektivrika och con amore skrivna bok utökas kunskapsfronten med en gren, vars utveckling hittills varit tämligen okänd.

Cykelsportens historia bekräftar intrycket att ingen gren är den andra lik. Visst finns överensstämmelser men särarten är också påtaglig. Det gäller inte bara de självklara skillnaderna i fråga om utrustning, regler, tekniskt och taktiskt utförande, utan även omgivande miljö och samhällsanknytningar. Sunds framställning visar att cykelsporten ovanligt tydligt belyser principfrågor av relevans för tävlingsidrotten som helhet. Det gäller framför allt amatörprincipen, sponsorpotentialen och dopingproblematiken.

Boken bygger på fyra landsvägslopp i etappform, de två största internationellt (Tour de France och Giro d’Italia) och nationellt (Sexdagars och PostGirot Open). Fokus ligger alltså på högsta elitnivå fjärran från breda motionslopp, nöjescyklism och pedaldrivna arbetsresor.

Mest imponerar, föga överraskande, Tour de France. Detta i tiden ovanligt utdragna lopp startade 1903 efter initiativ från tidningen l’Auto. Det har betecknats som det största idrottsevenemanget alla kategorier efter OS och Fotbolls-VM (mätmetoderna kan diskuteras). Många med mig associerar nog loppet med tätt återkommande dopingfall, olyckor, svåröverskådlighet och långa intetsägande transportsträckor, som avslutas med några sekunders rasande slutspurt. Men det är den oinitierade versionen.

Vid närmare betraktande är loppen fyllda av strategi och taktik, där de olika stallen/lagen i ett intrikat, normstyrt växelspel mellan sam- och motarbete närmar sig dagsetappens mål med förhoppningen att den egna superstjärnan skall vinna. Men det rör sig om så mycket mer. Här finns ritualer och symboler som etsat sig allt fastare med åren. Den gula ledartröjan plus några liknande tröjmarkeringar hör hit, liksom prisceremonier och den långa karavanen av följebilar. I fransk forskning har man sett loppet som en halvt religiös procession, en reminiscens av tidigare kungars eriksgatsbetonade rundresor kring stora delar av landet, Le Grand Tour. Loppet har associerats med gesällvandringarna. Dessa romantiska paralleller kompletteras med den mera jordnära turistaspekten. Vad kan ge bättre marknadsföring för ett land än att veckovis exponera växlande, väl valda landsdelar under intensiv massmediabevakning?

För svenskt vidkommande är Sexdagars-loppet av störst intresse. Det belyser både näringslivets involvering (sponsringen) och amatöridealet (den stigmatiserade professionalismen). Evenemanget, som avsåg amatörer, ägde rum perioden 1924–1975 (dock inte varje år) och drog till sig imponerande publikt intresse. Det hade delvis växlande geografiska sträckningar. En skillnad både i förhållande till det två år tidigare tillkomna Vasaloppet på skidor och förebilden Tour de France var att rituella och romantiska inslag lyste med sin frånvaro. Även i övrigt saknades den på längre sikt nödvändiga fastheten. Men i synnerhet på 1950-talet, svensk cykelsports gyllene decennium, kan man tala om succé.

Bakom Sexdagars stod en väl samverkande trio, en ”järntriangel” för att tala med Sund. Här ingick självfallet Svenska cykelförbundet. Mindre självklart är att dagspressen i form av Dagens Nyheter och svensk cykelindustri främst i form av Monark (Varberg) och Nymanbolagen (Uppsala) bildade triangelns två övriga sidor. Detta blev tillsamans en ramstark kombination som fortfarande står i centrum för all elit- och artistidrott: massmedier– näringsliv – idrottsorganisation.

DN var initiativtagare. Men man gjorde långt mer än så. Dels pumpade tidningen in likvida medel i ruljangsen, dels ställde man upp som huvudarrangör. De facto tycks sportredaktionen och kanske annan personal ha hållit i själva organisationsarbetet. I retur fick man allmän good will och ett idrottsevenemang att följa med stora rubriker. DN hade redan i förkrigstid använt sig av liknande metoder som led i den nya aktiva journalistiken.

Cykelindustrin gav ekonomiska bidrag både till cykelförbundet och specifikt till Sexdagars. Men den största insatsen gjorde man nog i form av direkt och indirekt stöd till elitcyklisterna. Cykelfirmorna anställde cyklister eller hjälpte dem att öppna cykelaffär, vilket gav förutsättningar för deltagande i en alltmer krävande tävlingsverksamhet. ”Firmakrig” med egna ”stall” och färgsymboler höjde intresset och reklamvärdet.

Cykelförbundet var medarrangör men spelade en förvånansvärt undanskymd roll. Man hade en svår uppgift i att värna sina cyklister mot anklagelser för professionalism. Till skillnad från massmedier och näringsliv var förbundet och tävlingscyklisterna bundna av de stränga amatörregler som höll både svensk och internationell tävlingsidrott i ett järngrepp, i varje fall i princip. Kanske bidrog detta till förbundets diskreta uppslutning. Det råder ingen tvekan om att gränserna av och till överskreds.

Sexdagars upphörde på grund av vikande cykelförsäljning och professionalismens successiva genombrott från åren kring 1970. De främsta svenska cyklisterna började söka sig utomlands. I denna situation uppträdde ett nytt svenskt etapplopp, PostGirot Open. Det fyndiga namnet anspelar givetvis på förebilden Giro d’Italia. Idén kläcktes inom Posten. Upplägget var att förena amatörer och proffs, vilket gav loppet en särställning. Debutåret 1982 fick postgirot 118 000 nya konton. Den affärsmässiga framgången var ett faktum. Efter drygt 20 år upphörde loppet av orsaker som inte fullt ut klargörs i Sunds bok.

Jan Lindroth är professor emeritus i historia, särskilt idrottshistoria, vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet