Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Tomas Lidman
Dagboken som konst
Svenska konstnärsdagböcker under hundra år
Atlantis | 127 s | Isbn 9789173536110
Recensent: Alf W Johansson
Dagboken som livstil

Tomas Lidmans Dagboken som konst handlar om konstnärer som fört dagböcker. Lidman kallar det visuella dagböcker – text och bild blandas. En del av dessa kan närmast betecknas som skissböcker med textkommentarer, medan andra framstår som konstverk i sig. Det gäller kanske främst den kände skärgårdsmålaren och författaren Roland Svenssons dagböcker, som enligt Lidman omfattar inte mindre än 23 000 sidor!

Här kan man faktiskt tala om dagboksskrivandet som en livsstil, som en fortlöpande dialog med det egna jaget, men också som en form av självstilisering, som blivit tvång. En av de konstnärer som Lidman intervjuat, Staffan Nihlén, uttrycker detta mycket klart. Han känner sig naken utan dagboken: ”Den berikar tillvaron, öppnar dörrar som annars kan upplevas som slutna, slipar observationsförmågan och är ett förträffligt sätt att lära känna sig själv.” Dagboken är i detta fall en integrerad del i den kreativa processen och ställer frågan hur en konstnärs verbalisering av ett motiv kan bidra till konstverkets utformning.

Lidman behandlar sammanlagt tio konstnärers dagboksskrivande, nio män och en kvinna (Madeleine Pyk). Avsnittet om Anders Zorn faller något utanför ramen eftersom Zorn aldrig förde någon dagbok; däremot gjorde han memoarutkast. En dagbok som fångar fantasin är Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs systematiskt förda dagböcker, som han påbörjade vid 42 års ålder och sedan förde fram till sin död. De återger inte bara dagarnas händelser utan innehåller även utförliga konstfilosofiska reflexioner som uppenbarligen står i samband med hans verksamhet som professor vid Konsthögskolan i Stockholm på fyrtio- och femtiotalet. De utgör självklart ett centralt dokument för den som vill följa Sandbergs utveckling som konstnär.

De flesta dagböcker har ursprungligen privat karaktär, men blir förr eller senare om de bevaras offentliga. Genom de så kallade sociala medierna har gränsen mellan privat och offentligt upplösts. Bloggvärlden öppnar för en hämningslös självexponering där huvudsyftet tycks vara att markera den egna existensen. Den yngste konstnären, som Lidman tar upp, är serietecknaren Simon Gärdenfors (född 1978). Här har dagboken blivit konstverket, vars föremål är det egna livet. I Gärdenfors uttalanden om sin tecknarverksamhet förnimmer man starkt tidens längtan efter det autentiska – upphävandet av spänningen mellan inre och yttre värld, att inte behöva dölja något. ”Jag vill att mina anteckningar och bilder skall vara så sanna som möjligt”, säger Gärdenfors. Genom att exponera sig själv, warts and all, blir dagboken en form av självterapi. Vill man uttrycka det dramatiskt kan man säga att i en värld där den gudomliga nåden har försvunnit, blir dagboken en form av bikt som genom sin ärlighet förväntas få offentlig absolution och på så sätt skapa självacceptans.

En dagbok kan fylla flera funktioner. ”Vi ses i min nästa roman”, hotade Strindberg sina vedersakare. En del har på ett liknande sätt använt dagboken som ett maktinstrument. Den framstående landskapsmålaren Karl Nordström lät det göra bekant att han förde dagbok och det gjorde honom fruktad. Nordströms fall belyser också det faktum att krig och oordning tenderar att öka viljan att föra dagbok. Det var först 1914 vid 59 års ålder som Nordström började att systematiskt föra dagbok.

Lidmans bok är något av ett pionjärarbete som ger intressanta inblickar i en typ av källor som inte tidigare varit föremål för närmare utforskning. Däremot visar det sig svårt att dra några entydiga generaliserande slutsatser om den visuella dagboken som konstgenre. Varje dagbok har sin egenart.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet