Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Historia
Peter Longerich
Joseph Goebbels
En biografi
Norstedts | 824 s | Isbn 9789113024448
Recensent: Kay Glans
Dagboken som propagandariktad till det egna jaget

Att Peter Longerich haft tillgång till den stora utgåvan av Joseph Goebbels dagböcker när han skrev denna biografi har inte enbart varit en fördel. Boken tenderar att bli en kommenterad sammanfattning av dagboken och på flera punkter har Longerich svårt att genomskåda Goebbels självstilisering.

Hur tillförlitliga är dagböcker som historiska källor? Hur påverkar de vår syn på en historisk gestalt? Dessa frågor belyses i temat i detta nummer av Respons, men de är också relevanta vid läsningen av Peter Longerichs Joseph Goebbels – En biografi. ­Goebbels förde dagbok från oktober 1923 till april 1945. Delar av den har varit kända länge men under de senaste decennierna har mycket mer material kommit i dagen. Dagboken föreligger sedan 2006 i en utgåva i 29 band, utgiven av Elke Fröhlich. Kan man lita på en propagandaminister när han skriver dagbok, i synnerhet som de var tänkta att bli offentliga? Goebbels hade 1934 publicerat redigerade delar av sin dagbok och han tecknade ett lukrativt kontrakt med partiförlaget Eher om att hans dagböcker som helhet skulle publiceras 20 år efter hans död. Den dagbok vi nu kan läsa är emelletid inte direkt tillrättalagd för offentlig konsumtion; Goebbels avsåg säkert att redigera anteckningarna innan de publicerades.

När man kan kontrollera dagboken mot andra källor tycks dess redogörelser på ett plan  vara tämligen korrekta. För att kritiskt bedöma den måste man reflektera över varför Goebbels förde dagbok. En del skriver dagbok främst om den person som de inte vill vara; de rannsakar sig, dömer sig, försöker bli bättre. Andra för dagböcker om den person de vill vara; den blir scen på vilken de dramatiserar sig själva som idealgestalter. Goebbels dagbok hör väsentligen till den senare kategorin. Det finns ingen självrannsakan, nederlag förtigs eller tonas ner; dagboken är ett slags propaganda riktad mot det egna jaget för att bevara övertygelser och kampvilja. Longerich är klar över detta och påpekar inledningsvis att Goebbels ville att hans dagbok skulle vara en framgångssaga om hur han skapade enigheten mellan det tyska folket och dess ledare, Adolf Hitler.

En dagbok med ett sådant omfång och sådan detaljrikedom kan vara svår för en biografiförfattare att värja sig mot. Den ställer i utsikt att kunna återskapa ett enskilt liv. Longerich är en betydande historiker med flera viktiga verk bakom sig, till exempel ”Davon haben wir nichts gewusst!” Die Deutschen und die Judenverfolgung 1933–1945 (2006) i vilket han visade att Goebbels såg till att tyskarna på ett generellt plan var medvetna om att judarna mördades, fastän mordprocessens konkreta förlopp hölls i dunkel. Avsikten var att svetsa samman tyskarna i en brottets gemenskap; regimen hade sett till att bränna alla broar också bakom folket, ingen nåd var att vänta. Longerich hade också stor framgång med sin biografi Himmler (svensk översättning 2009) som förtyd­ligade mordpolitikens utveckling och NS-regimens dynamik. När Longerich nu tar sig an Goebbels har han till skillnad från tidigare biografiförfattare (undantaget är britten Toby Thacker med Joseph Goebbels – Life and Death 2009) haft tillgång till den fullständiga utgåvan av dagböckerna, men det har inte enbart visat sig vara en fördel. Boken tillför inte särskilt mycket nytt när det gäller regimens karaktär och den psykologiska analysen övertygar inte heller. En förklaring till detta är att Longerich har drabbats av vad jag skulle vilja kalla materialutmattning. Termen syftar vanligtvis på att ett fysiskt material går sönder efter långvariga påfrestningar, men den skulle också kunna beteckna hur ett överväldigande material mattar ut en historiker i den meningen att han får svårt att upprätthålla distans och integrera vidare perspektiv i skildringen.

Förvisso lägger Longerich ett kritiskt raster över dagboken. Han vet att Goebbels ofta behandlade sina egna manipulationer som verklighet. Denne påstod sig i mars 1931 ha varit utsatt för ett bombattentat och det slogs upp stort i tidningen Der Angriff. En utredning visade emellertid att attentatet hade fingerats av Goebbels själv. Men i dagboken berättade han om det som om det var ett verkligt förlopp. Han njöt av pressekot på sina egna tal, trots att han själv hade orkestererat det. Han slätade ihärdigt över sina egna misslyckanden och svårigheter.

Men det är långtifrån alltid som Longerich genomskådar självstiliseringen. ­Goebbels var en drivande kraft bakom den så kallade Kristallnatten 1938, men blev mycket hårt angripen för det av Heydrich och Himmler, som ansåg att pogromer av detta slag var kontraproduktiva. De krävde Goebbels avgång. Inget av detta framgår av dagboken, där Goebbels framställer det som om han på eget initiativ inställt aktionen och inte tvingats till det. Longerich noterar bara att Goebbels sedan i nära samarbete med Heydrich ägnade sig åt att dämpa och avsluta aktionerna.

Boken graviterar mot att bli en kommenterad sammanfattning av dagboken. Det som inte nämns där försvinner ur perspektivet. Goebbels diskuterar inte vad hans deformerade fot inneburit för honom i dagboken och därför ignorerar Longerich frågan om kompensatoriska motiv kan ha bidragit till formandet av hans karaktär. I ett självbiografiskt dokument som Goebbels författade på 20-talet säger han själv att hans uppväxt fördystrades av hans handikapp; det gjorde honom ensam. Något liknande gäller det faktum att Goebbels inte befanns duga till militärtjänstgöring under första världskriget. Det står inget i dagboken om att han plågades av det och alltså, menar Longerich, kan detta inte ha varit betydelsefullt för honom. Här har han glömt sin initiala insikt om att dagboken var anlagd som en framgångssaga. Att ha varit vid fronten var en mycket viktig legitimitetskälla för medlemmar av ­Goebbels generation, i synnerhet inom nationalsocialismen, och även socialdemokratiska veteraner pikade honom för det under riksdagsdebatter. Det ligger nära till hands att anta att Goebbels strävan till ytterligheter och våldskult hängde samman med att han tyckte sig ha något att bevisa.

Att Longerich fäster så föga vikt vid dessa faktorer beror också på att han har en annan tolkning, utvecklad i samarbete med tyska psykoanalytiker, om vad som formade Goebbels. De har tillsammans kommit fram till att han präglades av en narcissistisk personlighetsstörning som hade sitt upphov i relationen till modern i 2-3-årsåldern. Om denna period i hans liv vet vi absolut ingenting, medger Longerich, men han tycker heller inte att det är nödvändigt att kunna belägga tolkningen. Att utifrån den vuxnes problem dra slutsatser om de tidiga erfarenheterna är en problematisk metod, som lämnar stort utrymme för godtyckliga konstruktioner. Stora delar av psykoanalysens hypoteser om de tidiga erfarenheterna kollapsade ju när forskare faktiskt började studera små barn. Hur bräcklig en sådan konstruktion än kan tyckas vara, utesluter det inte att Goebbels hade något slags narcissistisk störning, som manifesterade sig i en extrem kombination av självcentrering och behov av bekräftelse.

Den centrala källan till bekräftelse var utan tvivel Hitler. I dagboken måste Goebbels oavbrutet bekräfta deras enighet och sprickorna slätas över. Ingenstans i dagboken reflekterar Goebbels kritiskt över att han på det stora hela var utesluten från de avgörande besluten och väsentligen hänvisad till rollen som krönikör, påpekar Longerich. När diktatorn var kylig blev propagandaministern förtvivlad. Relationen till Hitler komplicerades av att Magda Goebbels och Hitler hade något slags förhållande. Goebbels kommenterar det i dagboken redan 1931: ”Han älskar henne. Men är trofast mot mig. Och det är Magda också. […] Hitler resignerar. Han är dock mycket ensam. Har ingen tur med kvinnor. För att han är för vek.” Longerich anser att det ligger något i det gamla ryktet att äktenskapet mellan Magda och Joseph tillkom på initiativ av Hitler, som ansåg att det skulle fungera som täckmantel för hans och Magdas relation. Äktenskapet var stormigt, båda makarna hade affärer, men när Goebbels övervägde skilsmässa fick han klargjort för sig att denna triangel­konstruktion var central för hans ställning vid Hitlers hov. Det blev heller ingen skilsmässa.

Men man måste inte som Longerich uteslutande tolka detta intensiva beroende som en följd av att Hitler för Goebbels fick rollen som omsorgsgivande, beskyddande och bekräftande moder. Man kan lika gärna se det som en psykologisk belysning av hur det var att befinna sig i centrum för den intensiva maktkamp och rivalitet som kännetecknade Tredje riket. Goebbels hade blivit ett lätt offer för rivaler om han hade förlorat Hitlers stöd och diktatorn förstod att hålla sin propagandaminister osäker så att denne aldrig glömde sitt beroende. Longerich tonar också ner de meningsskiljaktig­heter som fanns mellan Goebbels och Hitler och som skulle komplicera hans bild av ett infantilt psykiskt beroende. Goebbels försökte till exempel i februari 1943 övertala Hitler till en Ostproklamation, som skulle innebära en bättre behandling av folken i öst så att de slöt upp bakom Tyskland i kampen mot Stalin och kommunismen. Det förutsatte att man inte behandlade och betraktade dem som mindervärdiga. Hitler bara avfärdade Goebbels försök. I sin dagbok noterar Goebbels i februari 1944 att om man hade agerat annorlunda i öst och gjort klart för folken där att man inte kom som erövrare utan som befriare från bolsjevismen, så hade kanske angreppet på Sovjetunionen lyckats.

Det är symptomatiskt att dessa motsättningar inte får någon större uppmärksamhet i Longerichs bok. Kanske är det hans fokus på ett infantilt beroende som gör att han bestrider att Goebbels egentligen hade några politiska övertygelser utan enbart styrdes av sitt behov av bekräftelse från Hitler. Även efter noggrann läsning av Goebbels omfångsrika skrifter får man inget svar på frågan om hans politiska målsättningar, säger Longerich: Goebbels socialism var utan ekonomiska idéer, hans antisemitism var inte del av en konsekvent rasistisk världsbild och han hade ingen utrikespolitik, utan inskränkte sig till att beundra Hitlers alla steg. Detta är väsent­ligen en uppdatering av Hugh Trevor-Ropers tolkning av Goebbels som en posör utan övertygelser. Värt att notera är att Thacker i sin biografi från 2009, som bygger på samma underlag, kommer till helt motsatt slutsats: Goebbels styrdes av ett antal grundläggande övertygelser.

Longerich visar en alltför en snäv syn på vad politiska övertygelser kan vara. Det må vara sant att Goebbels socialism inte innehöll specifika ekonomiska idéer, men den syftade till att övervinna den splittring och meningsförlust som sekulariseringen och liberalismen hade gett upphov till. Det kunde enligt Goebbels bara ske genom att folket underordnade sig ett historiskt geni, och han ansåg sig ha funnit detta i Hitler. En speciell mentalitet var minst lika viktig som specifika samhällsgestaltande idéer inom nationalsocialismen. Goebbels överförde religiösa känslor till den politiska arenan genom utvecklandet av en kult kring de döda och kring offret. Han förstod att man kunde fånga människor genom att ställa prövningar och kanske också dramatisk undergång i sikte. Friedrich Nietzsche skrev i sin kvarlåtenskap: ”vi skulle nå makten och segern även utan sanningen. Den förtrollning som kämpar för oss […] är det extremas magi, den förförelse som allt ytterligt utövar.” (Min översättning.) Goebbels förstod det extremas magi. Ju sämre det gick i kriget, desto mer makt fick Goebbels. Det säger mycket om honom att han uppfattar detta som en triumf, fastän Tyskland låg i ruiner. Men det totala kriget som fördes i ruiner och med alla broar brända passade hans mentalitet.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet