Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Historia
Tage Erlander
Dagböcker 1963–1964
Gidlunds | 347 s | Isbn 9789178448517
Recensent: Urban Lundberg
Dagboken var ett sätt för Erlander att härda ut

Tage Erlanders dagböcker saknar motstycke och skulle förmodligen ha tillhört världslitteraturen om han skrivit på något av de stora språken. Det beror framför allt på att de framstår som så i grunden trovärdiga. Dagboken var inte en plats där Erlander blottade sina egna eller statens hemligheter. Han använder den för att bepansra sig inför politikens hårda villkor.

Tage Erlanders semester på arbetsrörelsens egen semesteranläggning i italienska Riva del Sole över midsommar 1963 visade alla tecken på att bli en succé. Familjen var samlad, förutom Barbro och Bosse vilka väntade hans andra barnbarn. Födelsedagen den 13 juni, hans sextioandra, blev en av de ”bästa någonsin”. Barnbarnet Gunnel gjorde nya framsteg varje dag, ”med ständigt nya ord och varianter”. Hustru Aina såg ung och frisk ut efter de senaste årens sjukdomar. Vädret kunde inte ha varit bättre − en perfekt avvägning mellan sol och moln som tillät i medeltal tre bad om dagen. Det enda som krånglade var telefonerna, men även denna olägenhet kunde fördras eftersom han av allt att döma ändå inte behövdes i Stockholm.

En dramatisk omkastning inträffade på kvällen den 22 juni. Under en glad middag på hotellet lyckades utrikesminister Torsten Nilsson nå fram med ett samtal. En enorm spionskandal var på väg att brisera. Den tidigare militärattachén Stig Wennerström hade anhållits och börjat erkänna. Konsekvenserna var oöverblickbara, meddelade en panikslagen Torsten Nilsson.

Tage Erlander var inledningsvis helt desorienterad. Först under en mellanlandning i Köpenhamn den 25 juni, när han fick tillgång till ytterligare underlag från UD, började ”affärens fruktansvärda räckvidd” gå upp för honom. Den 26 juni blev en ”hård och dyster dag”, natten mot den 28 juni den ”otrevligaste” i hans liv. Hur kunde det komma sig att han inget visste? Redan 1952 hade säkerhetstjänsten informerat försvarsstaben om sina misstankar. Våren 1961 fick försvarsminister Sven Andersson kännedom om Wennerströms farlighet. Men kunskapen stannade hos honom. Erlander fick inget veta.

Han rannsakade sig själv. Informationen måste ha funnits där, också för honom. En trösterik tolkning var att den på något vis skulle ha förflyktigats i inställda föredragningar, bristande uppmärksamhet i samband med de allt frekventare utlandsresorna och Sven Anderssons självsvåldiga ministerstil, som gick ut på att inte störa sin statsminister i onödan. Eller? Självtvivlet grävde sig djupare.
Har krisen blivit mig övermäktig, frågar han sig den 17 juli. Dagen efter på Harpsund tror han sig veta svaret:

 

”Jag kommer inte klara Wennerströmaffären. Den blir för mig en så stor belastning att jag inte kan utöva mitt ledararbete.
Det är möjligt att jag överdriver här ute med, men nog förefaller det mig helt obegripligt att man från de berörda kollegornas sida inte ansett sig behöva vid något tillfälle inhämta min mening.
Hade Sven Andersson lag upp sitt försvar på denna punkt enligt min beskyddarteori skulle läget vara annorlunda. Men inte med ett ord antyder han att han sett på saken så att det varit viktigt för honom att befria partiordföranden från ett ansvar som kunde ha blivit svårt att bära.
Trots Svens otaliga försäkringar får jag ibland intrycket att han inte talar sanning, när han säjer att han aldrig diskuterat W-affären med mej.
Skulle jag inte veta det själv?
Nej, jag litar inte på mitt minne.
Jag har i dessa dagar kritiskt observerat mina minnesbilder på olika områden. De är som regel värdelösa. Jag kan ha helt felaktiga minnesintryck även av ting som hänt alldeles nyligen.
Men många gånger är minnesintrycken inte ens felaktiga. De är suddiga och t.o.m. rent borta, även när det gäller ting som jag bevisligen varit med om.
Så får inte en ledarens minne fungera.”

 

Wennerströmaffären dominerar Tage Erlanders dagböcker från 1963−1964. Det var skandalernas skandal – sovjetspionen i välfärdsidyllen, hemligheter som stilla flöt upp till ytan. Årtionden av säkerhetspolitik gick om intet. Och det nästan onämn­bara, som berörs på några få rader i dagboken: ”förbindelserna västerut”. Under förhören drev Wennerström linjen att hans spionage motiverats av att Sverige i hemlighet anslutit sig till Nato.
Med förfäran tar Erlander del av förhörsmaterialet: ”En så klar och sammanhängande redogörelse för ryssarnas motiv för att betrakta Sverige som oneutralt. […] Kommer ryssarna att gå till anfall för att visa våra oneutrala avsikter?” Självtvivlet dröjer sig kvar, trycker på ömma punkter. Samtidigt måste han på något sätt rida ut stormen: ”Jag kan aldrig gå under omständigheter som skulle antyda, att jag blivit bortblåst av Wennerström.” En återkommande tanke var annars att han skulle avgå vid partikongressen 1964.

Till slut blir även Wennerström vardag. Affären lever vidare, men självgisslet övergår i leda över journalisternas ytlighet, oppositionens tarvlighet, kollegornas omdömeslöshet, i frustration över att viktigare saker försummas. När granskningskommissionen, som tillsätts efter avslöjandet, släpper sin rapport försommaren 1964 har han fått nog: ”Men nu måste vi få slut på Wennerströms-eländet. Annars går vi mot en partikongress helt utan innehåll. Det måste bli möjligt för Palme och mej att koncentrera oss på de stora frågorna. Om det nu finns några. Jag har nästan glömt bort politiken för allt sysslande med Wennerströmskiten.”

Den sista noteringen om Wennerström görs i en kommentar till andrakammarvalet i september 1964. Socialdemokraterna gick tillbaka 0,5 procentenheter från valet 1960 − från 47,8 procent till 47,3 procent. I slutänden tycks affärens politiska betydelse ha varit marginell.

Vad skall man göra med Tage Erlanders dagböcker, som nu är inne på trettonde bandet? De saknar helt enkelt motstycke. En inte orimlig förmodan är att de hade tillhört världslitteraturen om han verkat i ett mera betydelsefullt land och skrivit på något av de stora språken; inte främst på grund av hans centrala placering eller ens för den stilistiska nivån, som är påfallande hög, utan därför att de trots sin häpnadsväckande fyllighet framstår som så i grunden trovärdiga. Effekten är sällsam, som att närma sig historien i stark motvind.

Stort och smått blåser förbi utan inre ordning. Vietnamkriget bryter ut, nattsömnen störs av en alltför intensiv ”räksupé”. Man anar avkoloniseringens spridningseffekter och europasamarbetets gryning; på plats i Paris bevittnas hur Charles de Gaulle avfärdar Storbritanniens ansökan om medlemskap i EEC. Kalla krigets förskjutningar kan följas i realtid. Presstöd och partistöd planeras. En ny författning förbereds under intensivt partikäbbel. Politiken professionaliseras, socialdemokratin byråkratiseras, vilket föranleder ständigt grubbel över dess förlorade vitalitet. Nikita Chrusjtjov besöker Harpsund liksom många andra av tidens ledande politiker, bland annat Frankrikes premiärminister Georges Pompidou.

Personkemin var inte självklar: ”Vågar jag anförtro mina anteckningar att jag trivdes bättre med Nikita och Nina än med Pompidou och Pompidouan.”

Teaterpjäser diskuteras, oftast kritiskt. Böcker recenseras, som regel kort och kärnfullt: ”Äcklet utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är skrivet.” Dag Hammarskjölds postumt utgivna Vägmärken (1963) avfärdas i ordalag som bekräftar att Erlander skrev för sig själv och ingen annan, att han inte sneglade på sin publik:

 

”Skulle Hammarskjöld efter några år haft sin Jesus-identifikation så utbyggd att han blivit en verkligt farlig människa? Övermänniskan är farlig. Inte minst den som låter sina övermänniskodrömmar utkristalliseras till en Gud, för vilken man ödmjukt knäböjer. Man skänker åt sina egna funderingar en auktoritet långt mera oåtkomlig än Hitler kunde göra sin åskådning med koncentrationsläger och terror.”

 

Ibland är Erlander åskådare, som när han motvilligt åker i väg på Kennedys begravning och irriterar sig på den katolska inramningen: ”Allt som kan förstöra en stämning fanns där, men det kanske var meningen.” Ibland ställs han inför knivskarpa dilemman, som när Statens biografbyrå genom ett censurbeslut gjorde Vilgot Sjömans film 491 till ett regeringsärende.

 

”Hur kan man spela in något så idiotiskt som 491? […]
Censur eller vägledning?
Släpper vi filmen, har vi släppt loss reaktionen.
Släpper vi den inte blir det förståss ett helvetes liv i hela vår press de närmaste veckorna.”

 

Det är ett kontinuerligt flöde som på sätt och vis verifierar historikern Bo Stråths påstående att den svenska modellen skapades i efterhand i backspegeln snarare än i förväg på ritbordet.

Till läsupplevelsen hör att detaljrikedomen som utmärker tidigare band börjar gå förlorad. Åldern tar ut sin rätt, och tidsbristen. Anmärkningarna är kortare, mera skissartade, ofta oavslutade eller oläsliga. I viss mån blir detta en fördel. Fokus skiftar från det yttre till det inre skeendet, från frågan om vad som hände, ett slags historieskrivning, till vådan av att ha politik som yrke, för att tala med Max Weber i dennes föredrag om den politiska kallelsen.

Webers tematik är för övrigt ständigt levande i Erlanders dagboksanteckningar: Hur hantera medlemmarnas krav på både yttre belöningar och inre tillfredsställelse? Hur balansera lidelsen för en sak med sinne för proportioner? Hur hantera besvikelsen över att det sällan blir som man tänkt sig. Enligt Weber måste varje person som vill genomdriva sin tro med politik ”beväpna sig med en hjärtats hårdhet som kan tåla att alla förhoppningar slås i spillror.” Som läsare är man ensam med Erlander, ser världen med hans ögon. Så här måste det ha varit, tänker man: förvirrat, plågsamt, ensamt, otacksamt, hopplöst, undantagsvis berusande.

Man bjuds in i maktens centrum och får en tydlig bild av att detta centrum egentligen inte existerar, men att fiktionen om dess existens, om samhällets styrbarhet, likväl måste upprättållas. Det var förmodligen därför som Wennerströmaffären tog hårdare än andra liknande affärer: Keijneaffären, baltutlämningen etcetera. För ett ögonblick blottades för alla och envar att det saknas en arkimedisk punkt från vilken det politiska systemet framstår i all sin klarhet.

Hur orkade han? Det gäller tempot. År 1963−1964 reser han med flygplan i stället för med tåg och båt. Det gäller också erfarenheterna av en omvärld befolkad av människor med låga motiv. På en punkt behåller han skärpan från ungdomsåren, närmare bestämt förmågan till elak personkarakteristik: ”Men Helén! En typisk folkpartist i varje ansiktsrynka. När han ler, markerar han ännu mer tristessen i vad han säjer.” Den nyvalde högerledaren Gunnar Heckscher väcker nästan munterhet: ”Han har på kort tid lyckats göra sej alltför känd.” För att inte tala om hans ständige följeslagare, ”den idisslande Ohlin som bara ser författningsrevisionen som ett medel att få bort den socialdemokratiska regeringen.” Eller för den delen, ”alla dessa underliga varelser, som inom vår rörelse talar om att debatten är död utan att själva tillföra debatten en enda ny tanke.” Det är mycket, inte bara de återkommande skandalerna, som väcker seriösa tvivel på meningen med det hela.

I slutänden är det svårt att se hur han skulle ha klarat det utan sin dagbok. Den ger knappast en hel bild av människan Tage Erlander, knappast heller av politikern. Hur skulle en så knarrig person ha kunnat återfå medborgarnas förtroende i val efter val? 1963−1964 pendlar opinionssiffrorna länge mellan 51 och 50 procent. Men den ger förmodligen svaret på frågan hur han härdade ut i sina olika roller i över två decennier. Dagboken var inte självklart en plats där han var sig själv, blottade sina innersta tankar eller avslöjade statens hemligheter, utan en plats där han kunde återskapa och bepansra sig själv inför nästa dag, och nästa.
Som Max Weber konstaterade i sitt föredrag är det inte de goda idéerna eller den överlägsna expertisen som utmärker en framgångsrik politiker. Snarast tvärt om:

 

”Endast den som är säker på att han inte kommer att bryta samman när världen ur hans synvinkel blir alltför dum och gemen för det han vill erbjuda, endast den som är säker på att han kan säga ”trots allt!”, vad som än sker – endast han har den politiska kallelsen.”

 

Men detta visste förstås Erlander redan. Var världen gemen fick man förädla sina färdigheter i småaktighetens konst: ”Som Fabian Månsson sa en gång till mej på en järnvägsresa, när jag sa att han kanske demagogiserat i överkant när han i polemik mot några borgerliga sagt något om att hans motståndare bar utländska trälanamn. Fabian svarade: ’När borgerligheten försöker leka demagoger så skall vi lära dem att på det området är vi dem överlägsna’”.

Urban Lundberg är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet