Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Ekonomi
Erik Sandberg
Lönesänkarna
Ordfront | 346 s | Isbn 9789170377785
Recensent: Jesper Roine
Därför ökar löneskillnader i Sverige

Sedan 1980-talet ökar inkomstskillnaderna kraftigt i Sverige. I en välkomponerad bok byggd på intervjuer och forskning ger journalisten Erik Sandberg en bakgrund till denna utveckling. Men detta är inte en unik svensk företeelse och författarens tes att politiska beslut orsakat den växande klyftan är förenklad. Förändrad teknologi och en alltmer globaliserad ekonomi kan också förklara den sjunkande löneandelen i västvärlden.

Att inkomstskillnaderna i samhället ökat de senaste decennierna har vid det här laget knappast undgått någon, inte heller att denna utveckling varit speciellt kraftig i Sverige (även om många i sammanhanget tycks glömma att uppgången i Sverige skett från en historiskt låg nivå). Vad som ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna finns det dock inga entydiga svar på.

I Lönesänkarna ger journalisten Erik Sandberg ett personligt porträtt av sina försök att förstå vad som hänt. I boken varvas reflexioner kring förändringar som skett under hans egen livstid, alltså sedan mitten av 1970-talet, med fakta och intervjuer. Det är en skickligt komponerad väv av egna resonemang och samtal, som dessutom kombineras med bilder av hur nationalekonomiskt tänkande förändrats över 1900-talet. Intervjuerna spänner över ett brett spektrum, alltifrån montörer på Scania och medlemmar i Saltsjöbadens aktiesparklubb, till centrala beslutsfattare inom näringslivet (som Rune Andersson) fackföreningsrörelsen (som P-O Edin) och politiken (från Kjell-Olof Feldt till Annie Lööf). Detta blandas också upp med samtal med akademiska ekonomer med olika syn på utvecklingen.

I denna bemärkelse framstår Lönesänkarna som ett uppriktigt försök att skapa en balanserad bild av vad som kan ha drivit de ökade inkomstskillnaderna sedan runt 1980. Framställningen innehåller också fakta som i stort ger en korrekt bild av viktiga trender i utvecklingen.

Bokens övergripande svar på vad som lett till dagens situation är förstås svårt att sammanfatta på ett rättvisande sätt. Ett genomgående tema är dock att det i hög utsträckning är politiska beslut om sänkta skatter, avregleringar av marknader och en blandning av uppmaningar och åtgärder som manat till återhållsamhet i lönekrav som ligger bakom. Detta har gradvis skiftat balansen mellan löner och kapitalavkastning till det senares fördel, för att i slutändan dyka upp som ökade inkomstskillnader.

Men för att detta ska kunna vara ett svar så krävs förtydliganden och ytterligare svar på åtminstone två följdfrågor. För det första: leder verkligen en sänkning av löneandelen i BNP automatiskt till ökade inkomstskillnader? För det andra: har löneandelen verkligen krympt som följd av politiska beslut (och om så är fallet, varför har dessa beslut fattats)?

Den första frågan dyker på sätt och vis upp redan i bokens titel. Lönesänkarna syftar på att löneandelen i BNP, det vill säga den del av produktionsvärdet som utgörs av löner och andra lönekostnader, trendmässigt fallit sedan slutet av 1970-talet. Spegelbilden av denna utveckling är att ersättningen till kapitalet i form av vinster och räntor ökat under motsvarande period. Det betyder för tydlighetens skull dock inte att lönerna sänkts (i den meningen är bokens titel något missvisande). Värdet av både löner och avkastning på kapital har ökat, men ersättningen till kapitalet har ökat mer och följaktligen har relationen förändrats till kapitalersättningarnas fördel medan löneandelen sjunkit.

Detta kan vid första anblick framstå som en utveckling som direkt säger något om inkomstskillnader, men det behöver inte vara så. En krympande löneandel är inte detsamma som ökade inkomstskillnader och även om de skulle hänga ihop finns det annat som kan driva ökade inkomstskillnader. För att förstå varför det är viktigt att separera dessa processer kan det vara bra att redogöra för hur man tänkt på fördelningsfrågor över tid.

Frågan hur produktionsvärdet delas mellan löner och avkastning på kapital – den så kallade funktionella inkomstfördelningen – var länge det centrala i ekonomiska studier av fördelning. Fram till 1950-talet var uppdelningen mellan imaginära kapitalister och arbetare, vilkas respektive inkomster antogs genereras av antingen vinster och räntor eller löneinkomster, helt dominerande. I en sådan värld, där kapitalister har höga inkomster och lönearbetare låga inkomster, blir uppdelningen mellan avkastning på kapital och löner en direkt spegling av inkomstfördelningen.

Detta synsätt förändrades dock under 1900-talets andra hälft. Fokus och datainsamling flyttade gradvis till den individuella fördelningen. Där utgörs varje individs inkomster i princip av både lön och avkastning på kapital. Men eftersom det avgörande för de flestas individuella inkomst är om deras lön är hög eller låg, blev i stället lönespridningen det centrala medan kapitalinkomster hamnade i bakgrunden. Fokus låg på frågor som: varför har olika personer olika lön? Hur relaterar detta till produktivitet och utbildning? Vilka är de omfördelande effekterna av skatter och transfereringar och vilka negativa (eller positiva) effekter har det på arbetskraftsutbud och incitament till utbildning?

För dessa frågor spelar inte löneandelen av BNP någon roll. Det centrala för att förstå förändringar i inkomstfördelningens breda lager blir i stället vad som skapar skillnader mellan olika löntagare. Av detta ska man förstås inte dra slutsatsen att uppdelningen mellan löneandelen och avkastningen på kapital i BNP inte kan påverka inkomstfördelningen, men väl att det är viktigt att etablera hur det går till. Ytterst beror effekten på hur ägandet av kapitalet ser ut och hur inkomsterna från ägandet redovisas.

För att understryka vikten av detta kan man till exempel jämföra den svenska utvecklingen med den i Frankrike och USA. I Sverige har löneandelen gått ner från strax över 75 procent runt 1980 till runt 65 procent i dag. Samtidigt har inkomstskillnaderna ökat ganska kraftigt. I Frankrike har inkomstandelen under samma period haft en liknande utveckling, alltså från runt 75 till 65 procent, men inkomstskillnaderna har inte ökat i alls samma utsträckning som i Sverige (nivåmässigt är dock fördelningen fortfarande jämnare i Sverige). I USA har däremot inte löneandelen förändrats alls sedan 1980, men under samma period har inkomstskillnaderna ökat kraftigt främst på grund av en ökad lönespridning.

Dessa invändningar till trots tycker jag att Erik Sandberg gör rätt i att lyfta fram relationen mellan löner och kapitalavkastning i sökandet efter svar på vad som påverkat den svenska inkomstfördelningen. Det understryker vikten av att förstå förändringar i inkomstskillnader som en process som beror både på fördelning mellan och inom löner och kapitalinkomster; just i det svenska fallet finns mycket som tyder på att kapitalinkomster har spelat en särskilt viktig roll. I en grundlig genomgång av den svenska inkomstfördelningens utveckling (SNS Välfärdsrapport 2011) konstaterar Anders Björklund och Markus Jäntti i sin sammanfattning att ”Den främsta orsaken till den ökande inkomstspridningen i Sverige från 1980 till i dag är ökade skillnader i kapitalinkomster, snarare än förändringar av löner, skatter och transfereringar”. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med hur kopplingarna ser ut för att verkligen gå till botten med vad som hänt. Mer detaljer kring detta skulle till och med kunna stärka argument som nu närmast insinueras i boken.

Men låt oss för ett ögonblick bortse ifrån komplikationerna ovan och utgå ifrån att fallet i löneandelen av BNP är huvudförklaringen till ökningen i inkomstskillnader eller åtminstone viktig att förklara. Nästa fråga är i så fall varför löneandelen sjunkit och vilken roll politiska beslut, som i boken utmålas som centrala, har haft i processen?

En första viktig observation för att svara på detta är att den krympande löneandelen inte är en unikt svensk företeelse. Tvärtom, krympande löneandelar är något vi observerar i många OECD-länder sedan 1980-talet. Givet detta kan man förstås ställa sig frågan: Om svenska politiska beslut och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter ligger bakom den svenska utvecklingen, hur kommer det sig då att så många andra länder fattat samma typ av beslut ungefär samtidigt? Det närmaste ett svar som ges på den frågan i boken är att det beror på en omsvängning i den politiska ideologin som också kan relateras till en omsvängning i nationalekonomiskt tänkande.

Ett annat alternativ som ligger nära till hands är förstås att det kan finnas andra förändringar i ekonomin som påverkar alla dessa länder ungefär samtidigt. Förändringar i teknologi och en alltmer globaliserad ekonomi är uppenbara kandidater på sådana. Många menar till exempel att produktionsteknologin ändrats på ett sådant sätt att det generellt sett gynnat kapital i förhållande till arbetskraft, andra poängterar mera specifikt att viss teknologi gjort att delar av arbetskraften i högre utsträckning kunnat ersättas med kapital (en process ofta kallad ”automatisering”), samtidigt som viss teknologi utgjort ett komplement till annan (ofta högutbildad) arbetskraft. Andra har lyft fram vikten av att ökade möjligheter att flytta produktion gradvis ökat konkurrensen från låglöneländer. Samtidigt har ökade möjligheter att flytta kapital ökat potentiell avkastning på samma gång som kapitalägares förhandlingsposition förbättrats. Processer som dessa figurerar ofta som förklaringar till inkomstskillnadernas utveckling och i en studie från OECD, Capital’s Grabbing Hand? – A Cross-Country/Cross-Industry Analysis of the Decline of the Labour Share av Andrea Bassanini och Thomas Manfredi (2013), konstateras också att sådana förändringar kan förklara stora delar av den sjunkande löneandelen i OECD.

Vissa av dessa förändringar har varit rent teknologiska och har på så sätt väldigt litet med politiska beslut att göra. Andra har dock krävt en kombination av teknologi och politik och på så sätt skulle man kunna säga att politiska beslut i alla fall varit en del av processen. Men innan man drar slutsatsen att det måste vara den politiska viljan som ändrats, vilket får sägas vara Erik Sandbergs argument, måste man också betänka att besluten fattats mot bakgrund av att både omvärlden och de teknologiska möjligheterna har förändrats. Att vilja något är inte tillräckligt, man måste också välja vad man ska göra. Det senare påverkas alltid av restriktioner som formas av ens omvärld.

Så har det förstås alltid varit och så kommer det förmodligen att vara även framöver. Politiker och olika intressen kommer tala för sin sak och dra utvecklingen i den riktning som de av olika skäl föredrar. Så länge vi lyckas hålla ihop ett system där den processen fungerar finns all anledning att instämma i Erik Sandbergs optimistiska syn på framtiden. Vi får det hela tiden allt bättre.

Jesper Roine är docent i nationalekonomi, verksam vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet