Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Ekonomi
Johan Frostegard
Den ekonomiska människans fall
Evolution och ekonomi i nytt perspektiv
Karolinska institutet university press | 240 s | Isbn 9789185565719
Recensent: Lars Magnusson
Darwin och nationalekonomin

Det är inte så att Johan Frostegårds ämne skulle vara oviktigt: hur nationalekonomin kan lära från naturvetenskaperna att bättre hantera frågor om hur vi människor beter oss. Att Frostegård, som är professor i medicin vid Karolinska instututet, bekymrar sig över ämnet liksom samhällsvetenskaperna i stort är också bara positivt. Mer av dialog mellan de ”två kulturerna”, som C. P. Snow kallade dem på 1950-talet, skulle vara av stort värde och gagna alla.

Utan tvivel är det också så att nationalekonomin skulle kunna lära mycket av evolutionär teori inom biologin och läran om det naturliga urvalet. Frostegård talar om ett ekonomiämne i kris och att de dominerande doktrinerna har svårt att förstå och förklara varför bubblor uppstår och ekonomin krisar. Den gängse så kallade neoklassiska teorin är alltför odynamisk och strävar alltid efter jämviktslösningar. Dess ständiga förespråkande av marknadslösningar har gett ämnet ett vanrykte. Genom att förutsätta att människor är rationella nyttomaximerare blir det svårt att förstå hur människor kan vara altruister och välja att samarbeta.

Tanken att nationalekonomin skulle kunna lära av evolutionsteorin och läran om det naturliga urvalet är på intet sätt ny. Redan för mer än hundra år sedan lanserade den norsk-amerikanske ekonomen Thorstein Veblen samma idé. Hans kritik av den gängse nationalekonomin var dock främst att människan är en social kulturvarelse som lär sig av erfarenheten. Hon påverkas av normer som socialiseras vidare till nya generationer. Hans relation till Darwins teorier var minst sagt komplex. De amerikanska antropologifäderna Lewis H. Morgan och Franz Boas är större lärofäder för Veblen än Darwin.

Den moderna institutionella nationalekonomi, som influerats av evolutionära idéer, har dock en annorlunda utgångspunkt. Den utnyttjar Darwins naturliga selektionsmekanism för att understödja den neoklassiska teorins fundamentala tes om den osynliga handen. Det spelar ingen roll om människan är en rationell maximerare eller inte, men det är bara sådana som överlever i den skarpa konkurrenskampen på marknaden. Kritiker som Veblen och andra har alltså inget att hämta när de kritiserar nationalekonomerna för att de tror på ”the economic man”. Om man inte handlar som en sådan går man under.

Denna ståndpunkt – inte minst kraftfullt formulerad av Milton Friedman – har starkt kritiserats av institutionella ekonomer influerade av Veblen. Marknaden fungerar inte som blind selektion såsom i naturen, menar de. Tvärtom är marknader skapade av människor av kött och blod. En marknad består av regler och normer. Den är reglerad för att uppnå vissa syften. Mot denna bakgrund är den selektionsprincip som gäller på ekonomiska marknader snarare att jämföra med Darwins store föregångare Lamarck än med Darwin själv. Den individ (eller företag) som bäst förmår att anpassa och förändra sig under sin livstid vinner.

Det är ironiskt att Frostegård vars syfte det är att attackera den ”ekonomiska människan” inte tycks notera hur de evolutionära teorierna kommit till användning på fundamentalt olika sätt inom nationalekonomin. Den kanske mest tydligt dawinistiske ekonomen av alla är F. A. Hayek, som Frostegård visserligen talar uppskattande om, men som knappast annars passar i hans kritik av den neoklassiska syntesens osociala och kallhamrade ekonomism. Det räcker inte med att hävda att nationalekonomin skulle kunna lära mycket från evolutionär teori. Det handlar i ännu hög grad om vilken sådan teori man tar sin utgångspunkt i.

Frostegårds tema är alltså angeläget och viktigt. Tyvärr fungerar dock inte hans bok som en bra introduktion för en fortsatt dialog mellan naturvetare och nationalekonomer. Författaren är alltför svepande i sin kritik av ämnet och för snar att tala om ”kris”. De flesta vetenskaper som på ett eller annat sätt har som uppgift att förklara mänskligt beteende famlar ofta i ett tomrum. Det är möjligt att ekonomerna varit ovanligt valhänta på senare år när det gäller att förutsäga ekonomiska krascher. Men ensamma i detta avseende är de då inte. Något som också försvårar en fortsatt dialog är författarens sätt att skriva. Han är pratig och hoppar litet halvsmält från ämne till ämne. Han citerar flitigt den ene auktoriteten efter den andra. Trots det får han inte så mycket sagt. Tyvärr.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet