Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Historia
Ian Buruma
År noll – Historien om 1945
Natur & Kultur | 366 s | Isbn 9789127138254
Recensent: Andrus Ers
De möjliga framtiderna vid andra världskrigets slut

En av de stora förtjänsterna med Burumas bok är att han genom en rad individuella levnadsöden lyckas återskapa hur framtiden kunde te sig 1945 och visa upp ett annat förflutet än det som vi vant oss vid. Utan att förminska förlorarnas illdåd tecknar han en mycket solkigare och mindre entydig historia, fylld av gråzoner och motsägelser. Vad han faktiskt visar är att 1945 inte var ett år noll.

Den 22 september 1944 intog röda armén Estlands huvudstad Tallinn. En vecka senare flydde mina morföräldrar över Östersjön i en hemmabyggd motorbåt. Efter ett drygt dygn på sjön landade de vid Korsö utanför Sandhamn. Med sig hade de min mor, som var spädbarn. Min fars familj kom i omgångar under hösten; farmors sida kunde evakueras legalt genom att åberopa svensk-estniskt påbrå och söka medlemskap i Svenska odlingens vänner. Farfar som var tvångsinkallad blev kvar i Estland, medan gammelfarfar lyckades fly via Paris och återförenas med resten av familjen i flyktinglägret i Ribbingelund i Södermanland.

Föreställningen om att flykten var tillfällig var utbredd bland de ester som kom till Sverige i andra världskrigets slutskede; man trodde att amerikanerna skulle komma till baltstaternas undsättning och ryssarna dra sig tillbaka. Allteftersom kalla kriget fortgick och världen gradvis stelnade i ett polariserat tvåvärldssystem, kom föreställningen om en återvändo till ett fritt Estland mer och mer att framstå som en utopi, en avlägsen framtida dröm utom räckhåll inom den egna livstiden. Jag minns att jag själv fortfarande som tonåring i slutet av åttiotalet uppfattade Sovjetunionen som en monolit, ett orubbligt tusenårsrike, och ”ett fritt Estland” som en sentimental dröm som kunde skymta fram i de äldre generationernas högtidstal, eller låt vara när vi yngre lekte med tennsoldater.

Historikern Reinhart Koselleck har myntat ett begrepp för denna typ av erfarenheter, ”Vergangene Zukunft”, som ungefär betyder förgången framtid. Vad Koselleck tycks mena är att historien i en kvalificerad mening måste vara något mer än ett kronologiskt uppräknande av händelser; den måste därtill förstås som ett arkiv av möjliga framtider, förväntningar och handlingsalternativ, av allt det som aldrig blev av, men likväl formade handlandet.

En av de stora förtjänsterna med Ian Burumas studie År noll – Historien om 1945 är att den lyckas skriva fram detta komplexa spel mellan erfarenhetsrum och förväntningshorisonter genom en rad individuella människoöden vid tiden kring krigsslutet. Vår bild av 1945 är fortfarande i hög grad präglad av vad som hände årtiondena efteråt – kanske framför allt av det kalla krigets 1950- och 1960-tal, men även av murens fall 1989. Läst genom detta raster framträder krigsslutet genom alla de kända bilder vi vant oss vid: det godas seger över det onda, konfettiregn över Kungsgatan, en kyss på Times Square, lättnad, ljus, hopp, befrielse. I denna föreställning ligger också idén om att man efter kriget vände den mörka historien ryggen och anträdde marschen mot en ljusnande framtid. Och det är också precis det som ligger i begreppet ”År noll”. Det går egentligen tillbaka på kristendomens år noll, men har i ett antal variationer till exempel i samband med de amerikanska och franska revolutionerna getts en mer politisk betydelse som namnet på en gammal världs undergång och en ny världs frambrytande.

På så vis kan titeln på Burumas studie framstå som missvisande. Jag upplever att hela bokens syfte tvärtom ligger i att visa att det 1945 vi gärna uppfattar som ett ”år noll” i själva verket inte var det. Vad Buruma gör är att genom ett detaljerat rekonstruerande av ett antal förgångna framtider – det historiska skeendet belyst genom en rad individuella människoöden, deras erfarenheter och förväntningar precis vid krigsslutet – i stället visa upp ett annat förflutet än det vi vant oss vid. Till detta ska också läggas att han gör något liknande med rummet. Genom att låta ett antal östasiatiska öden verka parallellt med europeiska och amerikanska bryter han upp den förenklade eurocentriska kronologi som ofta ligger nära till hands när man studerar andra världskriget och det kalla kriget. Hela detta angreppssätt är förankrat i Burumas egen biografi, som därmed blir ett sätt att ta sig in i den historia som ska studeras: han är född i Haag av en holländsk far och en brittisk mor med tysk-judiskt påbrå, själv yrkesverksam i USA, Japan och Hong Kong.

Det blir Burumas far S.L. Buruma, som boken också tillägnas, som blir vägen in i historien om 1945. Boken börjar med en gåtfull anekdot: när S. L. Buruma inledde sina juridikstudier vid universitetet i Utrecht 1941 fick han genomgå skolans traditionellt sadistiska initiationsriter. Något år senare vägrade han och några av hans medstudenter att skriva på en lojalitetsförklaring med Tredje riket och hamnade i tyska arbetsläger. Efter att ha överlevt de allierades bombningar av Berlin och varit nära att avrättas av sovjetiska soldater lyckades fadern återvända till universitetet, där studentkåren omedelbart beslöt att nollningen – där de nya studenterna kallades ”foster” och bland annat låstes in i små källarutrymmen (”leken” kom senare att kallas ”leka Dachau”) – måste göras om. När Buruma undrade hur fadern kunde acceptera detta efter allt han varit med om svarade han att det kändes ”normalt”. ”Det var så man gjorde.” Denna längtan efter normalitet, den skriande frågan ”Hur kunde allt i så hög grad bara återgå till det normala?”, blir sedan en underström genom hela boken. Och den följs hela tiden av den underliggande motfrågan: Vad innebär egentligen ”det normala”?

Denna anekdot tjänar till att i det lilla luckra upp bilden av kriget som en enkel motsättning mellan ljus och mörker, mellan gott och ont. Den har sin motsvarighet i Burumas analys av de mer övergripande historiska skeendena. Utan att på något sätt förminska eller trivialisera förlorarnas grymheter och skändligheter – dessa är välkända sedan tidigare – skriver han fram en mycket solkigare och mindre entydig historia, fylld av gråzoner och motsägelser.

Några av dessa, som de sovjetiska massvåldtäkterna av tyska kvinnor eller RAF:s terrorbombningar av tyska städer är relativt välkända, men Buruma lyfter fram den brutalitet, hämndlystnad, rättslöshet, det hyckleri, som fanns där parallellt med heroismen och offerviljan, med tacksamheten och euforin. Här kan man till exempel nämna den brittiska behandlingen av ryska och jugoslaviska anti-kommunister (eller Sveriges egen baltutlämning, som Buruma dock inte tar upp), den amerikanska tortyren av SS-officerare, hur återvändande judar mördades i tusental av de polacker som tagit över deras bostäder, eller skenprocessen mot den japanske generalen Tomoyuki Yamashita. I det vakuum som uppstod efter Tysklands sammanbrott frodades svarta börshandeln bland allierade soldater som utnyttjade sin tillgång till mat, drivmedel och transporter. Buruma konstaterar också att några av de forna kolonialmakter som själva varit ockuperade – mer specifikt Holland och Frankrike – trots detta skakade liv i sina imperiedrömmar efter frigörelsen, Holland i Indonesien och Frankrike i Nordafrika.

Särskilt fascinerande blir det när Buruma kommer in på temat skam. Överlevande judar som återvände till Holland möttes ofta med förakt, de uppmanades att ”ligga lågt”, att inte göra anspråk på att återfå de samhällspositioner de haft före kriget. En liknande skam- och tystnadskultur uppstod ofta runt hemvändande krigsfångar och tvångsrekryter. Frågan om varför dessa återvändare bemöttes på detta sätt – snarare än låt oss säga med empati och förståelse – är komplex. Buruma landar aldrig i något entydigt eller uttömmande svar, men skildringen bidrar till bokens övergripande vilja att problematisera en förenklad uppdelning mellan segrare och förlorare, offer och gärningsmän, skyldiga och oskyldiga och så vidare. Den som vill fördjupa sig i denna problematik kan konsultera etnologen Florence Fröhligs avhandling Painful Legacy of World War II: Nazi Forced Enlistment (2013) som handlar om återvändande elsassiska tvångsrekryter.

Denna impuls att tiga, tysta, skambelägga, att vilja återgå till något slags drömd förkrigsnormalitet, kan i sig ses som en form av år noll: att göra tabula rasa med krigserfarenheterna och gå vidare. I förlorarländerna fick den sitt svar i en avhistorisering. Parallellt med Nürnbergrättegångarna inleddes en så kallad civiliseringsprocess av tyskarna, där fokus låg på omskolning – några föredrog ordet ”folkbildning” – för att vinna tyskarnas hjärtan och sinnen snarare än att hämnas. Man talade om demilitarisering, denazifiering och demokratisering. I Japan hade amerikanerna svårare att hitta roten till det onda, men man landade till slut i en gammal krigarkultur. Shintoistiska symboler och samurajpjäser förbjöds. Den skolundervisning som tidigare kretsat kring kejsaren och kriget kom nu att handla om fred och demokrati: pacifismen skrevs till och med in i konstitutionen.

Buruma konstaterar att detta vaccinerat förlorarmakterna från fortsatta drömmar om heroism och militära triumfer, medan sådant fortfarande är möjligt för segermakterna (här kan man till exempel erinra sig Burumas kritik av Irakkriget). En annan långtgående effekt av kriget som Buruma dock inte nämner är terrorismen, det faktum att de tre förlorarmakterna Tyskland, Japan och Italien också var de länder som kom att hemsökas av sjuttiotalets röda terrorism (Rote Armee Fraktion i Tyskland, Japanska Röda Armén i Japan och Röda brigaderna i Italien), ett faktum som har kopplats till skam, skuld och tigande-komplexet i dessa länder.

Om förväntningshorisonten inledningsvis i stor utsträckning hade präglats av föreställningen om en återgång till en fantiserad förkrigsvärld, började man snart att diskutera gestaltningen av framtidens värld. I dag är det lätt att se den liberaldemokratiska välfärdsstaten som det givna svaret på segern över fascismen, men här bör man erinra sig att det inte på något sätt var givet vid krigsslutet, då den liberala demokratin fortfarande kunde te sig som ett politiskt experiment, en möjlig historisk parentes. Från kristet och konservativt håll framhölls till exempel återkommande att den värdeförlust man menade följt på liberalism, socialism, modernism och sekularisering, varit en bidragande orsak till krigets katastrofer. Av detta drog man slutsatsen att vägen framåt måste ligga i en ny kristen och kulturell väckelse.

Men nu blev det i stället välfärdsstaten och dess associationer till förnuft, vetenskap, framsteg, sekularisering och social ingenjörskonst, som blev det dominerande politiska projektet i västvärlden under efterkrigstiden. I detta projekt fanns vidare ett slags inverterat år noll inbyggt. Under femtiotalet lanserades såväl i Sverige (Herbert Tingsten), Frankrike (Raymond Aron) och USA (Daniel Bell, Seymor Lipset, med flera) tesen om en ideologiernas död, en idé som dessutom kom att förebåda den tes om ”historiens slut” som Francis Fukuyama kom att lansera 1989.

Med tanke på bokens titel handlar den förvånansvärt litet om atombomben. Buruma gör en avslutande poäng om hur atombomben bidrog till att spränga nedärvda föreställningar, som till exempel politiska idéer om nationell suveränitet, och öppna för idéer om världsregering och liknande, det som FN-stadgan gav en första föraning om. Men frågan är om inte atombombens mer långtgående existentiella verkningar gick mycket djupare än så. Här kan man tala om ett år noll i flera meningar, utöver det enkla faktum att bombens nedslagsplats betecknades som ”Ground Zero”. Vad det verkligen handlade om, vad som gjorde den till en nollpunkt med ett definitivt före och efter, var att vi nu stod inför en mänsklighet som för första gången hade förmågan att utplåna sig själv, ett existentiellt faktum vi fortfarande lever med.

Andrus Ers är fil. dr i idéhistoria, verksam vid Försvarshögskolan. Under 2010–2015 har han varit knuten till det mångdisciplinära forskningsprogrammet Tid, minne, representation som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet