Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Politik & samhälle
Caroline Holmqvist
Policing Wars
On Military Intervention in the Twenty-First Century
Palgrave MacMillan | 184 s | Isbn 9781137323606
Recensent: Wilhelm Agrell
De polisära krigen har inte förmått skapa ordning

I det fältreglemente som David Petraeus lade fram 2006 sades kriget ha ändrat karaktär och blivit del i projektet att bygga om världen. I sin bok undersöker Holmqvist hur dessa tankar kunde vinna så stort genomslag och hur de överlevt konfrontationen med verkligheten. Inställningen är en produkt av en västlig liberal elit och har ingen självklar giltighet utanför den.

År 2009 utsåg den brittiska tidskriften Prospect David Petraeus till den prestigefyllda utmärkelsen som ”public intellectual of the year”. Den fyrstjärnige amerikanska generalen som lett de amerikanska styrkorna i Irak under ”the Surge”, den avslutande upptrappade fasen av den amerikanska interventionen, var ingen självklar kandidat som ledande intellektuell i offentligheten – eller också var det precis det han var. Den försynte Petraeus var så långt från en gormande Patton eller en kejsaraktig MacArthur som det gick att komma, han var beläst och resonerande och hade lett arbetet med att skriva det fältreglemente som från publiceringen 2006 och framåt hade blivit en bokstavlig militär kioskvältare med över två miljoner nedladdningar.

Vari bestod då Petraeus intellektuella aura? Reglementet FM 3-24 utstakade principerna för ännu en revolution i den amerikanska krigföringen, övergången från traditionella militära operationer mot en väpnad motståndare till proaktiv krigföring som skulle syfta till att vinna lokalbefolkningens förtroende genom att skydda den. Det handlade nu inte längre om att föra ett klassiskt krig mot en annan stat eller statsliknande motpart. Kriget, eller vad som var kvar av det, handlade i en ny tidsålder om någonting fundamentalt annorlunda, att den väpnade makten skulle användas inte bara för att stoppa kaos och anarki utan framför allt som en integrerad del i ett storskaligt liberalt och humanitärt projekt för att bygga upp och bygga om stater – och i förlängningen världen.

I sin intressanta och överskådligt skrivna bok Policing Wars undersöker forskaren vid försvarshögskolan Caroline Holmqvist den idémässiga grunden för denna förändrade – och föregivet humaniserade – syn på kriget, hur denna idétradition vuxit fram och påverkats av samtidens stora konflikthärdar på Balkan, i Afghanistan och i Irak. Hur kunde dessa ganska löst grundade tankar vinna ett sådant genomslag? Och vilken betydelse kan de komma att få i framtiden?

Grundbegreppet i Holmqvists undersökning är som titeln anger Policing Wars. Begreppet kan tolkas dubbeltydigt. Men det handlar inte om den från sena 1800-talet pågående processen att med internationella överenskommelser och ett internationellt rättssystem reglera, begränsa och i förlängningen helt olagligförklara krig. Policing Wars är krig bedrivna som polisverksamhet och liksom denna en integrerad del i samhällens stabilitet och utveckling. Detta är något helt annat än både de i FN-stadgan förbjudna anfallskrigen och de tillåtna försvarskrigen. De militära medlen har i de polisiära krigen en annan funktion och är inte kopplade till den realistiska ordningens nationella egenintressen utan till en internationell eller global aktivistisk agenda.

Holmqvist kallar denna tanke det polisiära krigsbegreppets oemotståndliga illusion, att krig inte bara är förenligt med dessa liberala mål utan i själva verket är ett sätt att gynna dem. Krig är fred var en av den orwellska totalitära dystopins tre paroller. I den liberala utopi som växte fram efter det kalla krigets slut blev krig mer än så, ett sätt att inte bara skapa stabilitet utan också att bygga demokrati.

Tankarna om de polisiära krigen växte fram både ur praxis i de internationella interventioner som gjordes respektive inte gjordes under 1990-talet och den samtida akademiska och säkerhetspolitiska debatten om vad som egentligen präglade den nya världsordningen efter det kalla kriget och var de militära medlen passade in i denna (om de nu alls gjorde det). Som Holmqvist konstaterar var detta en period då förespråkarna för tesen att krigens tid var förbi helt dominerade debatten. I deras ställe kom något annat och mer svårfångat. Den brittiska forskaren Mary Kaldor myntade begreppet nya och gamla krig. Framtiden tillhörde de nya krigen och de liknade mycket mer våld och kriminalitet i regioner med svag statsmakt. Den israeliske krigsteoretikern Martin van Creveld framhöll att detta ställde de traditionella militära organisationerna inför en helt ny och i grunden olöslig uppgift: de såg rakt ner i en avgrund av ändlösa operationer där det inte längre skulle kunna vara möjligt att segra militärt och att uppnå entydiga mål. Inte ens de största och bäst utrustade och utbildade militärmakterna skulle kunna undgå att förr eller senare nötas ner av en sådan uppgift.

Petraeus snabba avancemang till internationell militär profet hängde samman med den av van Creveld påtalade avgrunden, som 2006 stavades Irak och tre år senare Afghanistan. Petraeus fältreglemente presenterade en lösning på det olösliga operativa dilemmat, och dessutom en lösning som var akademisk i sin framtoning och human i sin terminologi. Counter-Insurgency Warfare, eller COIN, var det första heltäckande receptet för hur överlägsna militära medel skulle utnyttjas för att besegra de nya krigens motståndare med en indirekt strategi, genom att övertrumfa dem i civilbefolkningens ögon och därmed vinna över denna till interventionsmakten, men framför allt till de lokala militära, rättsliga och politiska institutioner som i dess hägn skulle få möjlighet att etablera sig.

Den internationella interventionen i Afghanistan kom, som Holmqvist framhåller, att synliggöra denna glidning från en föreställning om ett klart avgränsat och uppnåeligt mål till en ökande förvirring, förskjutning och förändring av målen och slutligen uppgivenhet symboliserad av frågan: ”Vad gör vi här egentligen?” Det var också i Afghanistan som Petraeus parhäst generalen McChrystal drev igenom den första storskaliga implementeringen av Counter-Insurgency strategin i en Nato-ledd styrka. Liksom i Irak angavs huvudsyftet med den nya strategin vara att skapa en tidsmässig och operativ lucka under vilken det väpnade motståndet kunde tryckas ner så långt att lokala styrkor kunde utbildas och ta över säkerhetsansvaret. Den van Creveldska avgrunden kunde därmed undvikas och interventionsstyrkorna packa ihop och avtåga i god ordning, åtminstone i teorin.

Ute i det afghanska samhället fungerade dessa övergripande strategiska principer och samhällsbyggande visioner betydligt sämre. Varken de politiska ledarna eller deras främsta företrädare i form av polis och militär åtnjöt något större allmänt förtroende; i många fall uppfattades regimens företrädare som ett större hot än dess väpnade motståndare. Att under sådana betingelser vinna över civilbefolkningens hearts and minds var av naturliga skäl lättare sagt än gjort. Hela transiteringsprocessen kantades dessutom av den djupa misstron mellan de utländska styrkorna och deras afghanska allierade, bland annat illustrerat av det ökande antalet fall av fientliga handlingar från afghanska poliser och soldater mot ISAF-personal. Holmqvists samlade betyg på COIN-insatsen i Afghanistan är knappast särskilt högt. Upprorsbekämpningen som storskaligt socialt och politiskt reformprojekt var inget annat än en chimär. I ett samhälle som det afghanska kunde något sådant som tillit inte frambesvärjas utifrån. Eller som en brittisk Afghanistanexpert sammanfattade en i befolkningen spridd uppfattning: Vi gav er aldrig makten ursprungligen, så hur skulle ni då kunna ge den tillbaka till oss?

Har då tankarna om de polisiära krigen någon framtid, eller är de, som Holmqvist redan inledningsvis konstaterar, politisk retorik från två administrationer som tillsammans drog ut i världen i början av 2000-talet, ledda av George W. Bush och Tony Blair? Tanken att kriget som fenomen genomgått en avgörande förändring, att det blivit ålderdomligt eller kontraproduktivt, är av gammalt datum. De faktiska krigen har dock, liksom den av Fukuyama dödförklarade historien, haft en enveten och för många experter svårförklarad tendens att återkomma i gamla former (Ukraina/Ryssland, Gaza/Israel). Kärnvapen-epokens dödförklarande av Clausewitz och Mary Kaldors hyllade bok från det sena 1990-talet om nya och gamla krig har båda åldrats snabbt. Samma sak gäller den uppsjö av begrepp och benämningar som sköljt genom den västliga krigsdiskursen, från 1990-talet, Revolution in Military Affairs, till post 11 septembererans asymmetriska konflikter till det nyvaknade intresset för irreguljär krigföring och upprorsbekämpning i Irak och Afghanistan. Är det Policing Wars tur att hamna på den krigsvetenskapliga historiehyllan?

Caroline Holmqvist nalkas denna fråga ur det idéhistoriska perspektiv som löper genom hennes framställning. Föreställningen om de polisiära krigen bottnar, menar hon, i tre föreställningar som varit djupt förankrade i det tidiga 21. århundrades liberala strömning. Den första av dessa är övertygelsen om att denna typ av militär maktutövning faktisk kommer att fungera, att det pågår en kamp mellan ordning och oordning som ordningen kan vinna. Den andra föreställningen är idealistisk och normativ; eftersom de polisiära krigen är rättfärdiga och humana så måste de fungera. Den tredje föreställningen är att de polisiära krigen borde fungera eftersom de grundar sig på samma legalistiska principer som mycket av det liberala tänkandet kring internationella relationer.

Häri ligger också, enligt Holmqvists tolkning den huvudsakliga svagheten i föreställningen om de polisiära krigen. Den är helt enkelt en produkt av ett för närvarande dominerande tänkande inom en global (västlig) liberal elit. Tankarna har byggt på och bekräftats inom detta system men har inte nödvändigtvis någon självklar giltighet utanför det. Glidningen i de polisiära krigens praxis är också redan tydlig. Holmqvist skriver om den mörka baksidan av counterinsurgency, ett skuggkrig med specialstyrkor och drönare långt från Petraeus hyllade principer om att vinna förtroende och bygga ett nytt och bättre samhälle i det kollapsades ruiner.

Wilhelm Agrell är professor i statsvetenskap vid Lunds universitet och författare bland annat till Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (2013).

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet