Föregående

nummer

Lördag 24 juni 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
Axel Hadenius
USA – Det annorlunda landet
Carlsson | 271 s | Isbn 9789173314923
Recensent: Jonas Pontusson
De rika tjänar mest på USA:s politiska system

Axel Hadenius redogör för särdragen i USA:s politiska system men undviker frågan vem det gynnar. Att inkomsterna är mer ojämnt fördelade än i något annat rikt, demokratiskt land och att skillnaderna ökat mer än i andra länder talar dock sitt tydliga språk.

Det kan ses som något av en paradox att USA, som ofta benämnts ”det nya landet,” har världens äldsta konstitution. USA är ett ungt och konservativt land. En annan paradox är att USA ofta betraktas som en universell modell trots att dess kultur och institutioner är högst idiosynkratiska. Detta gäller först och främst det politiska systemet. Som statsvetaren Axel Hadenius påpekar i sin nya bok, USA – det annorlunda landet, finns det många länder som har anammat enskilda institutioner av amerikanskt ursprung (till exempel direktvald president), men egentligen inget land vars politiska system i sin helhet liknar USA:s.

Hadenius bok behandlar noggrant hur USA:s politiska system utvecklats sedan statens uppkomst i slutet av 1700-talet. Den federala staten expanderade kraftigt under 1900-talets gång, men Hadenius hävdar att en decentraliserad federalism trots allt kvarstår som ett amerikanskt särdrag i jämförande perspektiv. Ett annat särdrag är maktdelningen mellan de exekutiva, lagstiftande och juridiska organen, på federal såväl som delstatlig nivå. Hadenius understryker att USA skiljer sig från andra länder med direktvalda presidenter i det att den lagstiftande församlingens två kamrar är jämställda. Därför blir det lätt så att lagstiftningen förutsätter kompromisser mellan partierna, det som man i USA kallar ”divided government”.

Boken beskriver hur maktförhålladena mellan presidenten och kongressen förändrats under historiens gång, till fördel för presidenten under vissa tider (till exempel 30-talet) och till fördel för kongressens ledare under andra (till exempel 70-talet). Naturligtvis betonar Hadenius också domarväsendets speciella politiska roll. Det finns inget annat land där domstolarna har samma befogenhet att helt enkelt riva upp lagar som stiftats av de folkvalda. Som bekant ligger president Barack Obamas stora hälsovårdsreform nu på högsta domstolens bord och det är troligt att en majoritet av fem domare nominerade av republikanska presidenter (mot fyra domare nominerade av demokratiska presidenter) till sommaren kommer att besluta att reformen strider mot grundlagen.

Hadenius betoning av decentraliseringen som ett särdrag hos det amerikanska systemet kan delvis ifrågasättas. Själv flyttande jag nyligen från USA till Schweiz. Det är slående att i USA betalade jag nästan fyra gånger så mycket inkomstskatt till den federala staten som till delstaten där jag bodde. I Schweiz är förhållandet det omvända: jag betalar tre gånger mer inkomstskatt till kantonen än jag betalar till konfederationen. Men detta är en detalj: Schweiz är ju också ett annorlunda land. Jag har inga väsentliga invändningar mot vad Hadenius säger om federalismen och maktdelningen som särskiljande grunddrag i USA:s politiska system. Allt detta överensstämmer med vad man lär sig om man studerar statsvetenskap på amerikanska universitet.

Mer kontroversiellt är kanske att Hadenius ägnar ett helt kapitel åt systemets nya, direktdemokratiska inslag. Det är sant att folkomröstningar har blivit en viktig form av politiskt beslutsfattande i ett antal delstater sedan slutet av 60-talet, först och främst i Kalifornien, men vi måste hålla i minnet att möjligheten till folkomröstningar inte alls finns på federal nivå, där de avgörande politiska besluten nu för tiden fattas. En stor del av kapitlet om direktdemokratiska inslag handlar faktiskt om primärvalen. Detta är utan tvivel ett viktigt och unikt inslag, men jag förstår inte riktigt varför Hadenius betraktar det som en form av ”direkt demokrati”.

Min huvudsakliga kritik av den bok som Hadenius skrivit är att den tycks sakna all ambition att utvärdera hur detta mycket annorlunda – ja, låt oss säga konstiga – system uttrycker och påverkar maktförhållandena mellan olika samhällsintressen. Hadenius verkar inte intresserad av systemets konsekvenser för politikens innehåll. Kopplat till detta vill jag hävda att hans beskrivning av hur det politiska systemet fungerar är alltför begränsad till partierna och det formella beslutsfattandet.

Det sägs ofta att statsvetenskapens huvudfråga är (eller bör vara), cui bono? (vem tjänar på detta?). Det är en fråga som är svår att undvika när man betraktar vad som har hänt i USA de senaste trettio åren. Som bekant är inkomsterna mer ojämnt fördelade i USA än i något annat rikt och demokratiskt land. Det gäller marknadsinkomsterna såväl som de disponibla inkomsterna (det vill säga inkomster efter skatt och statliga bidrag). Så har det alltid varit, men ojämlikheten har ökat mer i USA än i andra länder sedan 70-talet. Framför allt utmärks denna period av en fenomenal ökning av de rikas andel av den totala inkomsten. Allmänt vedertagen statistik visar att den rikaste procenten av skattebetalarna svarade för cirka 8 procent av den totala inkomsten vid slutet av 70-talet. Trots börsraset 2008–09 ligger deras andel av den totala inkomsten i dag på cirka 18 procent (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/).

Det är naturligt att tänka sig att en sådan utveckling skulle ge upphov till en omläggning av fördelningspolitiken till fördel för låginkomsttagare och medelklass. Men så har det inte blivit i USA, åtminstone inte förrän Obamas valseger 2008. Tvärtom har skattesänkningar för de rika varit en ledstjärna i amerikansk politik under denna tid, speciellt när George W. Bush var president (2000–2008). Enligt en beräkning ökade den genomsnittliga nettoinkomsten för den rikaste procenten av hushållen reellt (inflationsjusterat) med 256 procent från 1979 till 2006 (Hacker och Pierson, se nedan). Under samma tidsperiod ökade nettoinkomsten i genomsnitt med 11 procent för hushållen i den fattigaste femtedelen av befolkningen och med 21 procent för hushållen i den mellersta femtedelen, där den så kallade medianväljaren torde befinna sig. Hur kan det bli så i en demokrati?

Frågan kan delvis besvaras med hänvisning till att antalet lågavlönade som inte är amerikanska medborgare har ökat och att valdeltagandet bland lågavlönade medborgare sjunkit. Ojämlikheten i väljarkåren har alltså ökat mindre än ojämlikheten i befolkningen i sin helhet. Men även om vi tar hänsyn till detta kvarstår mysteriet att medelklassen inte tagit del av tillväxten på samma sätt som man gjorde under efterkrigstiden och att politikerna inte varit särskilt måna om att tillgodose medelklassens ekonomiska intressen.

Den starka polariseringen av de politiska partierna som Hadenius beskriver har utan tvivel bidragit till denna utveckling. Kombinationen av maktdelning och polarisering har gjort det betydligt svårare att lagstifta om nya regelverk och andra politiska initiativ som motverkar eller kompenserar för marknadskrafternas omfördelande effekter. Vad beror då polariseringen på? Liksom ett antal amerikanska statsvetare pekar Hadenius på primärvalens utbredning som viktig förklaring. Tanken är att det främst är mer ideologiskt övertygade väljare som deltar i primärvalen och att kandidater som utses på detta sätt därför också är mer ideologiskt profilerade. Det ligger säkert något i detta, men det bör nämnas att primärval på kongressnivå infördes i många stater i början på 1900-talet. Trots detta minskade polariseringen inom kongressen markant efter 1930. Det bör också nämnas att ”stängda” primärval (i vilka bara partimedlemmar får deltaga) inte verkar leda till mer ideologiskt extrema kongressledamöter än ”öppna” primärval (i vilka alla väljare får deltaga). Man får heller inte glömma att polariseringen först och främst beror på att republikanerna flyttat sig till höger.

Kompromisser över partigränserna har blivit svårare, men det är inte en genomgående handlingsförlamning som drabbat amerikansk politik. Stora omfördelande beslut har faktiskt fattats, speciellt inom skattepolitiken, och dessa har i stor utsträckning gynnat de rika. Amerikanska samhällsvetare har ägnat mycket tid till att försöka förklara varför det blivit så. Ett lättläst och intressant bidrag till denna debatt är boken Winner-Take-All Politics av statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson (2010). Författarna lägger tyngdpunkten på hur ”the politics of organized interests” har förändrats de senaste 30 åren. Som bekant har det amerikanska facket förlorat många medlemmar och mycket politiska inflytande under denna period. Detta gäller även andra intressegrupper med brett folkligt stöd. Å andra sidan har näringslivet, speciellt den finansiella sektorn, engagerat sig mycket mer aktivt i politiken, och nya, mer ideologiskt inriktade ”advocacy groups” har fått alltmer inflytande i Washington DC. Och pengar har förstås blivit allt viktigare i valkampanjerna.

En annan intressant bok som behandlar denna problematik är Unequal Democracy (2008) av statsvetaren Larry Bartels. Enligt Hacker och Pierson har folkopinionen systematiskt manipulerats av politikerna och ”advocacy groups” som finansierats av de rika. Bartels betonar i stället att många amerikanska väljare är dåligt informerade och inte har några klara uppfattningar om skattepolitik och andra viktiga frågor. Hans noggranna analys av opinionsundersökningar visar att många amerikaner i början på 2000-talet ansåg att de rika borde betala mer skatt men ändå godkände de skattereformer med stora omfördelande effekter till förmån för de rika. Deras huvudsakliga motivering tycks ha varit att dessa reformer trots allt gav även dem en viss skattelättnad. Bartels diagnos kan ses som alternativ till Hacker och Pierson, men enligt min mening behandlar dessa författare två sidor av ett och samma mynt. Folkviljan är svag och svår att mobilisera i USA. På samma gång har de välbärgade ovanligt stora möjligheter att påverka det politiska beslutsfattandet.

Det är slående att en svensk statsvetare som Axel Hadenius intar en beskrivande, mindre kritisk inställning till det amerikanska systemet (och den amerikanska väljaren) än vad många amerikanska statsvetare gör. Kanske det beror på ett slags utomståendes artighet. Hur som helst ger Hadenius bok svenska läsare den bakgrund som behövs för att ta del av en spännande, fortgående debatt om hur det står till med demokratin i det annorlunda landet.

Jonas Pontusson är professor i stats­vetenskap på Université de Genève.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet