Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Alexandra Borg
Brottsplats: Stockholm
Urban kriminallitteratr 1851-2011
Stockholmia Förlag | 293 s | Isbn 9789170312502
Recensent: Erik Persson
Deckare avslöjar brott i stadens utveckling

I sin bok studerar Alexandra Borg hur stadsomvandlingarna i Stockholm skildras i kriminallitteraturen. Genren etablerades samtidigt med den moderna storstaden och deckaren är väl lämpad att fånga urbaniseringens mörkare sidor.

På en konferens nyligen träffade jag en av Tysklands ledande urbansociologer. Han berättade att varje gång han besöker en ny stad eller en för honom tidigare obekant region brukar han läsa några deckare som utspelar sig på platsen. Kriminallitteraturen ger ofta, menade han, en bra bild av samhällets konstituering, av dess bostads- och arbetsmarknader och av en stads eller en regions urbaniseringsmönster. Utifrån ett antal svenska deckare från senare tid - kanske framför allt de som utspelar sig i de svenska storstadsregionerna - blev läget på den skenande svenska bostadsmarknaden tydligt för honom. I var och varannan svensk deckare klagades det på hur svårt det hade blivit att få tag på en lägenhet och på bostadspriser som skjutit i höjden. Ja, kanske är det så att kriminallitteraturen är särdeles bra på att gestalta samhällsomvandlingar och förändringar av stadslandskap och urbana miljöer?

I Brottsplats: Stockholm - Urban kriminallitteratur 1851-2011 studerar litteraturvetaren Alexandra Borg just hur de ständigt återkommande perioderna av massiva stadsomvandlingsprocesser i Stockholm under de senaste 150 åren tagit sig uttryck i deckare och kriminallitteratur med Stockholm som spelplats. Här rör hon sig från de så kallade Storstadsmysterier som efter internationellt snitt började spridas i Sverige under andra halvan av 1800-talet och det som brukar betraktas som Sveriges första deckare, Fredrik Lindholms Stockholms-detektiven från 1893, via Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö under efterkrigstiden, till de senaste decenniernas deckarvåg: Liza Marklund, Arne Dahl och Stieg Larsson.

Boken kan tydligt ses som en utveckling av de teman som Borg med skärpa och utförlighet behandlade i avhandlingen En vildmark av sten - Stockholm i litteraturen 1897-1916. I avhandlingen studerade hon hur den snabba och omfattande omvandling som Stockholm under några decennier runt sekelskiftet 1900 genomgick fick litterära uttryck hos författare som Sigfrid Siwertz, Henning Berger, Martin Koch och Maria Sandel. Här visade hon hur Stockholms snabba befolkningstillväxt - på bara några decennier tredubblades stadens folkmängd - och de kraftfulla stadsomvandlingarna skapade nya litterära former och hur dessa litterära skildringar samtidigt bidrog till skapandet av Stockholms identitet som en storstad av europeiskt snitt.

Förläggaren Anders Gullberg skriver i förordet till den nya boken att den ursprungliga idén var en bok som analyserade Stieg Larssons stockholmsskildringar, inte minst med tanke på de stadsvandringar i Stieg Larssons och Millenniumtrilogins fotspår som anordnas av Stadsmuseet, som Stockholmia förlag och stockholmsforskningen är knutna till. Borg konstaterade dock att en analys av Stieg Larssons stockholmsskildringar inte skulle räcka till en hel bok och föreslog i stället en bok om Stockholm i kriminallitteraturen under hela den moderna epoken från mitten av 1800-talet fram till i dag. Tur var nog det. Hade Borg nöjt sig med att analysera Stieg Larssons stockholmsskildringar hade risken förstås varit överhängande att boken bara hade blivit ännu en i den långa raden av böcker om Stieg Larsson och Millenniumtrilogin. Det långa perspektivet äger helt enkelt en betydligt bredare giltighet än det snävt samtidsorienterade. Här sätts i stället den mörka bild av Stockholm som framträder i det senaste decenniets deckarvåg, med nya typer av brottslighet och en alltmer socialt uppdelad stad, i ett bredare historiskt perspektiv. En av de stora förtjänsterna med Borgs bok är just hur hon visar att betoningen på den urbana miljön och skildringen av stads- och samhällsomvandlingar varit stående inslag i den svenska kriminallitteraturen alltsedan slutet av 1800-talet.

Hur ska man då förstå kopplingen mellan kriminallitteraturen, urbana motivkretsar och stadsomvandlingsprocesser? Varför etableras kriminallitteraturen som genre - med deckaren som typisk figur - ungefär samtidigt som den moderna storstaden växer fram i mitten av 1800-talet? Kriminallitteraturen verkar helt enkelt vara en passande genre för att tematisera moderniseringens och urbaniseringens processer och nya rumsligheter: anonymitet, alienation och upplösta sociala mönster, folkmassor att förlora sig i, slumpartade möten, nya billiga nöjen och nattliga miljöer där brott kan frodas.

Den tyske kulturteoretikern Walter Benjamin tolkade kriminallitteraturen just som ett sätt att handskas med urbanitetens mörkare sidor. Genren blev enligt honom litteraturformen framför andra där individens skräck för att förlora sin identitet i storstaden kunde behandlas. Detektiven kan också ses som en emblematisk figur för moderniteten, där han genom metodiskt arbete och inte sällan naturvetenskapligt influerade metoder löser brott - det vill säga bearbetar storstadens fasor. Dessutom ställer kriminalromansgenren enligt Borg ofta höga krav på realism. Verkar morden och grymheterna alltför osannolika gäller det att fylla på med realistiskt skildrade miljöer och exakta namngivningar av adresser, gator och stadsdelar.

Något som blir tydligt i Borgs historiska genomgång är hur flera av de urbana motiv och litterära grepp som etablerades hos de stora stadsskildrarna - Dickens, Dostojevskij, Balzac och så vidare - vid mitten av 1800-talet, blivit till stående inslag i kriminallitteraturens skildringar av den urbana miljön. Till dessa grepp hör inte minst panoramat, det breda svepet över staden, som ett sätt att etablera miljön och berättelsens spelplats. Eller rörelsen genom staden: oavsett om detta sker genom en långsam och ensam stadsvandring eller genom en bilfärd i hög hastighet på motorvägen, kan passerade gator, stadsdelar och landmärken, nya, gamla, rivningshotade eller sedan länge försvunna, kommenteras. Till dessa litterära grepp hör också beskrivningen av en bestämd plats under en bestämd, koncentrerad tidsrymd: en gata som sakta vaknar till liv i gryningen, ett torg där arbetsdagen övergår i kväll.

Ett viktigt drag i den svenska kriminallitteraturen, särskilt när vi närmar oss efterkrigstiden, från Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö fram till i dag, är betoningen på miljöskildringen och upptagenheten av att minutiöst kartlägga den skildrade staden och dess ombyggnationer. Detta kom också att utvecklas till ett av två typiska drag för den svenska kriminallitteraturen, som tidigare i stor utsträckning hämtat inspiration hos internationella förlagor.

I synnerhet Stieg Trenter blev stilbildande med sitt sätt att teckna stadsmiljöer och att knyta dessa tätt till handlingen i sina kriminalromaner. Och förmodligen är Trenter i dag intressantare att läsa för skildringen av miljöer i Stockholm och av hur staden omvandlades decennierna efter andra världskriget än för sina intrigers skull. Här tematiseras den intensiva stadsexpansionen som Stockholm genomgick: tunnelbanenätets utbyggnad, massbilismen, rivningarna av Klarakvarteren och utbyggnaden av stadens nya centrum. Samtidigt finns det en ambivalent inställning till moderniseringsprocessen hos Trenter. Å ena sidan möter vi en nostalgi efter den brutala saneringsvåg som sveper över staden. Å andra sidan finns här också ett bejakande av den framväxande storstaden, där Trenters kosmopolitiske hjälte fotografen Harry Friberg hänger sig åt vad de nya urbana miljöerna har att erbjuda: snabba bilar, nya restauranger och nattliga äventyr.

Men fanns det ett visst mått av framåtanda hos Trenter var tonen en helt annan hos Sjöwall-Wahlöö. I motsats till Trenter lyfte Sjöwall-Wahlöö fram ett poliskollektivs vardagliga arbete, med en ambition att kritiskt granska den pågående samhällsförändringen. I böckerna går de i kritisk dialog med Stockholms och välfärdssamhällets rumsliga omvandlingar och riktar skarp kritik både mot den omfattande bostadssaneringen och den framväxande massbilismen som alltmer hade kommit att diktera stadens utveckling. Och genom att även förkroppsliga samhällsförändringen i den typiska antihjälten Martin Beck, ständigt överarbetad, och lidandes av såväl mag- och sömnproblem som ett sakta krackelerande äktenskap, kom deckarparet också att vara stilbildande för det andra typiska draget hos den svenska kriminallitteraturen under efterkrigstiden, det som kommit att kallas ”magsårsskolan”. Med de tio böckerna i Roman om ett brott bidrog Sjöwall-Wahlöö till att öka genrens anseende och produktionen utgör enligt den amerikanske kulturteoretikern Fredric Jameson, mest berömd för sina analyser av det postmoderna samhället, ett särdeles lyckat exempel på en sammansmältning av populärkultur och samhällsanalys.

Efter en fortsatt genomgång av bland annat Olov Svedelids, Liza Marklunds och Arne Dahls författarskap landar Borg så hos Stieg Larsson. Hos Larsson finns både en hel del utskrivna referenser till tidigare kriminallitteratur och användandet av grepp som känns igen från föregångare inom genren. I god tradition från åtminstone Stieg Trenter och framåt är gatunamn exakta angivna och karaktärernas bostadsadresser fyller hela tiden en funktion i berättelsen. Och när Blomqvist och Salander beger sig från ett mörkt och hotfullt Stockholm till den lilla byn Hedestad för att nysta i Vanger-familjens historia, gör de det i en lång tradition av detektiver/poliser som beger sig från storstaden till en liten by på landsbygden för att lösa brott. Men genom att placera grov, världsomspännande kriminalitet i en sömnig småstad löser Larsson ändå upp gränser mellan centrum och periferi, mellan hotfull storstad och idyllisk landsbygd.

En viktig utgångspunkt för Borg, både i avhandlingen En Vildmark av sten och i den nya boken, är litteraturens funktion i skapandet av den bild av staden som dess invånare eller besökare har, i skapandet av staden som ett symboliskt rum, för att tala med den franske filosofen Henri Lefebvre. Och i skapandet av bilden av Stockholm, för utländska läsare och turister, har framför allt Stieg Larsson under det senaste decenniet haft ett slags dubbel funktion. Han framträder å ena sidan som en skildrare av en mörk och allt mer polariserad stad, ett välfärdssamhälle i upplösning. Men å andra sidan blir böckerna i Millennium-trilogin och avknoppningarna från dem - filmerna, stadsvandringarna och apparna som turisterna kan ladda ner - en del av stadens satsningar på turism och olika former av tematiserade och medialiserade stadsmiljöer, en del av ”The Capital of Scandinavia” helt enkelt. På så vis bidrar litteraturen och dess intertexter i högsta grad både till den bild som skapas av staden och till hur den faktiska staden används och utvecklas.

Även om Borgs bok är genomgående intressant så märks det bitvis att den är skriven i hast. Ibland tappar den i stramhet och jag noterar en del korrekturfel, en hel del upprepningar och kapitel som inleds med närmast identiska meningar. Med detta sagt, så lyckas Borg ändå lyfta fram det många gånger sofistikerade sätt på vilket den urbana miljön och dess förändringar används i de behandlade verken och väcka intresset för att ge sig i kast med att läsa eller läsa om flera av dem. Och det är väl ett betyg så gott som något.

Erik Persson är frilansskribent och fil. mag. i Kulturstudier.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet