Historia

Den allmänna moralen var ett korrektiv till lagstiftningen

Såra tukt och sedlighet – Hundra år av pornografi i Sverige
Mariah Larsson, Klara Arnberg, Tommy Gustafsson & Elisabet Björklund

Natur & Kultur
253 sidor
ISBN 9789127169982

| Respons 5/2021 | 12 min läsning

Två nya antologier belyser den svenska synen på pornografi under 1900-talet. Länge ansågs synden vara något utländskt, men efter andra världskriget blev den typiskt svensk. År 1971 legaliserades pornografin men snart kom en reaktion, ledd av konservativa respektive kvinnorörelsen, och 1980-talet präglades av en nykonservativ våg. Men naket på bild fortsätter att vara ett slagfält och nu, när porr finns i varenda ynglings mobil, växer moralpaniken.

Grupp 8-aktion mot porrbutik i Stockholm 1981. Foto: Jonny Gran / TT Bild

Den 28 mars 1967 skrev Olof Lagercrantz i sin dagbok om en lyckad middag hemma hos Harry Schein och Ingrid Thulin. Till groggen hade värdparet visat två pornografiska filmer: ”Filmerna var smakfulla. Ej raffinerade utan samlag rakt fram ungefär.” (Citerat ur Vid sidan av, 2011).

Det är typiskt att det var just Harry Schein som förevisat porrfilm, förstår jag när jag läser antologin Såra tukt och sedlighet – Hundra år av pornografi i Sverige av historikerna och filmvetarna Mariah Larsson, Klara Arnberg, Tommy Gustafsson och Elisabet Björklund. Redan 1945 hade han tagit strid mot den sippa svenska filmcensuren. Fyra år senare, 1971, avskaffade Sverige som andra land i världen, efter Danmark, förbudet mot framställning och spridning av pornografi. Då hade redan Olof Palme försvarat den omsusade svenska sexliberalismen i en intervju med den brittiske journalisten David Frost. Året var 1969 och den blivande partiledaren menade att god moral inte kan upprätthållas genom censur. Palme undslapp sig till och med att pornografi kan tillfredsställa vissa behov.

Men att något plötsligt blir lagligt betyder inte att det också är socialt accepterat. Det är just den gränsen – de moraliska normerna och med dem vad som ska definieras som pornografi – som lagstiftaren, marknaden och diverse påtryckningsgrupper har brottats med. I Såra tukt och sedlighet analyseras debatten och normförskjutningen från det demokratiska genombrottet till i dag.

År 1921 dömdes en man till två månaders fängelse för att han åkt runt i Gävletrakten och visat osedlig, fransk film. Detta var det första åtalet av det slaget. Årtalet är en slump men ändå inte oviktigt; med massmobiliseringen och den allmänna rösträtten kom ett akut behov att kontrollera vad de ”hotfulla klasserna” spisade. Pornografins moderna historia, visar författarna, har alltid handlat om att de välbeställda och välutbildade, de som tror sig om att ha litet högre moral än alla andra, har velat undanhålla material för arbetarna, kvinnorna och de fattiga, det vill säga, de farliga, svaga och lättpåverkade.

På konservativt manér menade man att osedligheten kom utifrån – till exempel i form av ”franska kort” – och hotade den rena, svenska folksjälen. Det menade även den unga arbetarrörelsen, som kampanjade mot ”smutslitteraturen”.

I tidens allmänna liberalisering kom en mängd tidningar som blandade politisk satir med naket och skämt om kåta präster och andra potentater. Tidstypiska var även de kroppskulturella nudisttidningarna, gärna med nakna män tillsammans, liksom sexualupplysningsmagasinen. Pornografi eller inte?

Ofta knäckte opinionsbildarna och mediebranschen själv den svåra nöten åt lagstiftaren; Pressföreningen och Journalistförbundet uppmanade till bojkott av till exempel skämttidningen Skallran, och Pressbyrån nekade distribution. Under samma tid åkte ungsocialisten Hinke Bergegren runt och förespråkade preventivmedel och ”Kärlek utan barn”, ett budskap som spred skräck i dem som menade att sex bara var för äkta makar och helst bara i syfte att reproducera sig.

Det visades film litet här och där på offentlig plats, till lokaluthyrare som tog emot pengarna, mer eller mindre ovetande om vad som skulle ske. Såra tukt och sedlighet bjuder på en fantastisk polisrapport från 1932, detaljerat skriven av två civilklädda poliser som sniffat sig fram till en förbjuden film i Klarakvarteren: ”Vid ett tillfälle hade mannen legat på rygg under det att kvinnan hade först in manslemmen i sitt könsorgan, varefter hon hade rört kroppen upp och ned. Samtidigt kunde på biografduken avläsas ’Rida, rida, runka’”. Publiken hade reagerat med tjo och tjim.

Vilka var det då som betalade, ganska dyrt, för att se förbjuden film? På offentlig, men ljusskygg plats var det arbetare i blåställ, soldater, kontorsanställda och en och annan kvinna. Samma filmer kunde hyras in diskret till finare hem, vilket ordningsmakten uppfattade som mindre problematiskt.

Curth Hson, pornografisk förläggare, vid sina tidningar 1967. Foto: Bertil Pettersson / TT Bild

Efter kriget anses synden inte längre vara utländsk, utan typiskt svensk, konstaterar forskarna. Sverige var 1955 först i världen med obligatorisk sexualundervisning i skolan, ett beslut som bottnade i upplysningsarvet och folkbildningstraditionen. I Sverige har sociologin ersatt religionen, häpnade David Brown i Time Magazine samma år.

På biograferna visades filmer som Sommaren med Monika (1953), Hon dansade en sommar (1951), Jungfrukällan (1960) och några år senare Jag är nyfiken – gul (1967). Varför, menade filmmakare utan högre konstnärliga ambitioner, får Ingmar Bergman, Arne Mattsson och Vilgot Sjöman filma kön och samlag, men inte vi? Det var en bra fråga.

I slutet av 1960-talet exploderar marknaden av ”sexfilmer”, vilka bidrog till att forma bilden av Sverige som promiskuitetens näste. Det är också nu, 1969, som Torgny Wickman gör Ur kärlekens språk, som sågs av en miljon svenskar och blev en av svensk films största exporter. Syftet påstods vara folkbildande sexualundervisning, men ambitionen var även normöverskridande eftersom filmen – i enlighet med Kinseyrapporterna om människans sexuella vanor, som då hade några år på nacken – manifesterade att man kan knulla bara för att det är roligt och skönt. Uppföljaren från 1970, Mera ur kärlekens språk, skapade ännu större huvudbry för den statliga filmcensuren: Var syftet verkligen upplysning eller bara geschäft? Lagstiftare och myndigheter försökte orientera sig i en tid som bäst kan beskrivas som en sexuell revolution.

Under denna tid ansågs det progressivt, modernt och litet chict att vara sexuellt frimodig. Det var ju en av Sveriges främsta kulturradikaler som den likasinnade Harry Schein inviterat på middag och porrfilm.

Under denna tid ansågs det progressivt, modernt och litet chict att vara sexuellt frimodig. Det var ju en av Sveriges främsta kulturradikaler som den likasinnade Harry Schein inviterat på middag och porrfilm. ”Hur löjligt att tro att någon kunde skadas av sådant”, noterade Olof Lagercrantz i sin dagbok. Han tillägger att hans hustru Martina, som aldrig förr sett en sådan film – själv hade han varit med om något liknande på en bordell i Marseille 1939 – tyckte att det var roligt ”och så gjorde jag”.

Inte minst var folkpartisterna i gasen, vilket framgår av en annan bok som också utkommer i höst, den rikt illustrerade Frigjorda tider – När porren blev kultur och kulturen blev porr av Martin Kristenson, Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe. År 1963 visade Liberala studentförbundet samlag på film som ett politiskt attentat och dömdes till dagsböter. Riksdagsledamoten Sten Sjöholm (Folkpartiet) motionerade 1972 om statliga bordeller. Frågan var stor och kunde ställas till tidens kändisar, såsom Lill Lindfors och Lasse Lönndahl, som båda tyckte att det lät som en bra idé, i alla fall bättre än att verksamheten sköttes på gatan.

Frigjorda tider koncentrerar sig till perioden 1965–1975 och finner tre orsaker till att porren gled in i kulturen: 1) man menade att man kan blanda porr med vilken konstform som helst, 2) man menade att porren kan vara en form för att framföra allvarliga politiska och filosofiska budskap, 3) man menade att porr inte bara är en kommersiell business utan också en metod att skapa en bättre värld.

Samma slutsatser drar författarna till Såra tukt och sedlighet. Pornografi kan bevisligen ha positiva effekter, konstaterar de i en försiktig passage. De länder som tillåter pornografi har nämligen också en stark lagstiftning när det gäller kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Pornografin både befäster normer och överskrider dem genom att visa på sätt att ha sex som är okända för många. De lyfter särskilt fram journalisten Kristina Ahlmark Michaneks bok Jungfrutro och dubbelmoral från 1962. Hon hävdade att man kan ha samlag bara för vänskaps skull och att det faktiskt inte behöver finnas nån koppling mellan kärlek och sex. Och framför allt: även kvinnor kan vara kåta.

Bilden är dock inte entydig. Samma år som paret Lagercrantz dinerade porrfilm hos Schein, 1967, beordrade den socialdemokratiska justitieministern Herman Kling en moralpopulistisk porr-razzia för att ”rensa upp bland det grövsta”. Vad som skulle anses som grovt är dock en definitionsfråga: Är det närbilder på könsorgan eller är det analsex och piskor? I samband med den statliga räden skrev Berth Milton Sr., ägare till tidningen Private, en kommentar som bland annat illustrerades med ett foto från Vietnamkriget. Får man sälja med krig och mord måste man få sälja med det enda som är naturligt, sex, menade han.

Nästa mandatperiod hette justitieministern Lennart Geijer, med allt vad det innebar.

Flera samverkande uttryck ledde fram till att Sverige legaliserade pornografin redan 1971. En var Bengt Anderbergs novellkonst. En annan var den stora yttrandefrihetsutredningen som inte fann några belägg för att pornografi skulle vara skadligt. Och en tredje var att pinup-tidningar som Top Hat, Piff, Paff och Raff hela tiden petade på gränserna för det tillåtna i yttrandefrihetens namn.

Det är nu ”herrtidningen” gör entré. FIB-Aktuellt och Lektyr var av bra papperskvalitet och blandade utvikningstjejer med reportage, korsord, frågespalter och porrnoveller. Men, undrar författarna, var det verkligen pornografi i den meningen att de klev över en gräns för den allmänna moralen? Tidningarna var ju så accepterade att man, med ett typiskt svenskt ordval, kallade det för ”folkporr”. Annonsörer, distributörer och återförsäljare tycktes obekymrade. Det skulle bli ändring på det.

Under efterkrigstiden har kampen mot pornografin förts från två håll: de konservativa respektive kvinnorörelsen. På 1950-talet eldade Lewi Pethrus mot det fördärvliga. Efter honom kom Maranatarörelsen. Intressant är att den nya kvinnorörelsen uppstod samtidigt med pornografins liberalisering. Om kritiken mot pornografin tidigare hade riktat in sig på konsumenterna – man blir depraverad om man tittar på och läser om sex – sätter man på 1970-talet kvinnorna i centrum. De beskrivs som objekt, förtingligade som vilka andra varor som helst i den kapitalistiska ekonomin. Och som offer. Pornografi och prostitution kopplades samman, en föreställning som vi fortfarande har, trots att verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.

1974 inledde flera konsumentföreningar en bojkott av herrtidningarna på grund av kvinnoexploateringen. 1978 grundades folkrörelsen ”För kärleken: mot porr och prostitution”, som manade till bojkott. De var effektiva; herrtidningarna gick i graven.

Den allmänna moralen var med andra ord ett marknadsreglerande korrektiv till lagstiftningen, vilket också är Såra tukt och sedlighets främsta resultat.

Med 1980-talet inleds en nykonservativ våg med flera straffskärpningar, visar författarna. Stripshower förbjöds eftersom de misstänktes leda till prostitution. Videovåldslagen infördes efter att porr och våld kopplades ihop, inte minst av debattprogrammet Studio S i TV2, som inte kunde skilja på sadomasochism och misshandel.

Men utvecklingen är, som alltid, motstridig och dialektisk. Med vhs-apparaterna flyttade porren hem till folk med så kallade ”filmer för pappa”. I och med detta ökar också kvinnors konsumtion av porr, som alltid har varit större än man tror. 1988 sände SVT Fräcka fredag med Malena Ivarsson, ett program som lyfte fram den kvinnliga sexualiteten men vars hetsigaste kritiker var – ta da! – feministiska Kvinnofront. Strax därefter sprängde betalkanalen TV 1000 alla vallar. Trettio år senare, 2009, fick Mia Engberg pengar från Svenska Filminstitutet för att göra Dirty Diaries, feministisk, kravmärkt porr.

Jag frestas att skriva en novell på temat enkom för att testa lagstiftningen.

Naket på bild fortsätter att vara ett slagfält på vilket pornografi, prostitution och övergrepp flyter samman. År 2000 visades i riksdagen Alexa Wolfs dokumentär om porrbranschens mörkaste sidor, Shocking Truth, vilket ledde fram till nya straffskärpningar. 1999 förbjöds innehav av barnpornografi. 2010 blev det förbjudet att betrakta barnpornografi, inklusive tecknade bilder, en lagstiftning som utgår från en ”idé om barnet”.

Den lagstiftningen borde oroa konstnärliga utövare mer än den gör. Om man inte får teckna barn erotiskt torde man heller inte få fantisera om barn litterärt. Jag frestas att skriva en novell på temat enkom för att testa lagstiftningen. Ett avhandlingsämne som för övrigt väntar på en doktorand är socialdemokratins vindlingar, från kampen mot ”smutslitteraturen” över till sextiotalets kulturradikalism och tillbaka igen.

Sverige är ändå frimodigare än de flesta länder. Facebook, Youtube och Twitter måste anpassa sig till en global moral, vilket gör att techgiganterna censurerar Anders Zorns kullor, samtidigt som PornHub på en annan del av internet räknar till 115 miljoner besökare per dag.

Nu, när porr kan finnas i var ynglings mobiltelefon, växer moralpaniken. Tidstypiskt nog konstruerar pornografins fiender en hälsoaspekt, när man utan några som helst vetenskapliga belägg hävdar att för mycket porrtittande – ”porrmissbruk” – leder till impotens. Intressant nog har vi olika syner på onani (män) och masturbering (kvinnor); manlig onani anses fortfarande vara pervers och ett uttryck för ensamhet, om inte rentav farlig, medan kvinnlig självstimulering uppmuntras.

Såra tukt och sedlighet tecknar en fascinerande bild av svensk idéutveckling, sedd genom underlivet. En särskild eloge till språket; de enskilda studierna har integrerats på en gemensam, glasklar sakprosa.

Jag har svårt hitta några blottor, mer än möjligen att författarna ibland gör sig litet lustiga över att pornografiförespråkarna argumenterade med yttrandefriheten som princip. Även om det finns pengar att tjäna på en film som Kuk kuk, sa göken handlar det trots allt i grund och botten om rätten att få uttrycka sig och att få göra det om det som är allra mest naturligt.

Publ. i Respons 5/2021
I FOKUS | Demokratins kris
Relaterat
Utblick

Att både lösa upp genus och ha könet som grund för offerrollen

I den svenska debatten tenderar varje ifrågasättande av genusperspektivet att uppfattas som en krigsförklaring, men i Frankrike är diskussionen annorlunda. I tre böcker av kvinnliga författare problematiseras begreppet genus ur...


Åsa Linderborg

Åsa Linderborg är fil. dr i historia och senior reporter på Aftonbladet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark