Föregående

nummer

Lördag 25 mars 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Maria Sveland
Hatet
En bok om antifeminism
Leopard | 175 s | Isbn 9789173434669
Recensent: Petra Östergren
Den auktoritära radikalfeminismens återkomst

Maria Svelands teser motsäger varandra. Å ena sidan hävdar hon att mäns hat beror på kvinnors stärkta ställning, å andra sidan driver hon tesen att feminismen sedan 2005 är utsatt för en backlash. Paradoxen blir begriplig om man ser boken i ett vidare ideologiskt perspektiv.

Vi får den feminism vi förtjänar. Det var vad jag trodde att konklusionen skulle bli efter att ha skummat igenom Maria Svelands Hatet en gång, läst de första recensionerna och tagit del av några av de många förhandsintervjuerna. Temat – näthatet mot kvinnor – var angeläget men argumentationen verkade illa underbyggd och tendentiös. Trots det hyllades bok och författare. Teserna sades vara övertygande, Sveland själv nyanserad, saklig och analytisk.

Alltså ingen kritisk granskning av ett viktigt feministiskt verk av en viktig feministisk skribent. Fast varför skulle feminismen undantas en medial trend? Man behöver inte föra logiska resonemang baserade på noggranna studier eller presentera en djuplodande analys för att omfamnas av det mediala etablissemanget. Det räcker med att vara slagkraftig, bekräfta en redan existerande tankefigur och ta upp ett ämne som väcker känslor. Och känslor väcker sannerligen det skriftliga hat som skickas till Sveland och andra offentliga kvinnor. Det är basebollträn som ska köras upp i underliv och bröst som ska skäras av och stekas. Att en tes som kopplar samman mäns ”strukturella makt” och främlingsfientlighet med näthat mot kvinnor väcker medial uppskattning är därför inte förvånande även om metod, argument och analys lämnar en del att önska.

Men så hörde Nina Lekander av sig. Hon skulle recensera boken för Expressen. Historieskrivningen var helt uppåt väggarna och hon ville kolla fakta med mig. Inte var det Evin Rubars dokumentär Köns­kriget som orsakade det motstånd som radikalfeminismen i allmänhet och ROKS (Riksorganisationen för Kvinnor i Sverige) i synnerhet mötte i mitten av 00-talet. Vi var många som länge artikulerat kritik mot snävheten i dåtidens dominerande feministiska analys och antiintellektuella miljö. Könskriget uppfattades därför snarare som en konsekvens av inomfeministisk kritik och väckte förhoppningar om en mer pluralistisk och dynamisk feminism. Men enligt Sveland är Rubar skyldig till ”backlashen”. Dokumentären öppnande fördämningarna och fick ”hatarna” på nätet att sätta igång kampanjer, vilka i sin tur gav legitimitet åt allehanda feministkritiska skriverier.

Ann-Charlotte Altstadt varnade också i Flamman (7/3) för att Svelands bok kunde få självcensurerande konsekvenser eftersom de vida och diffusa resonemangen utdefinierade så många fler än näthatarna på Flashback som antifeminister. Snart sagt var varenda en som kritiserade feminismen en kvinnohatare. Det framgick också att Svelands återgivning av Grävseminariet i Göteborg inte stämde. En ljudfil som lagts ut på nätet visade att hon inte hade blivit attackerad av en manlig armé med Janne Josefsson som aggressiv härförare. I stället hörs en uppriktigt oroad Josefsson undra vilken journalistens roll i det demokratiska samhället är. Hur kan en journalist som Sveland på allvar säga att hon ”vägrar ta debatten” med personer av annan åsikt – journalister befinner sig i en privilegierad maktposition och har därför en unik ställning och ansvar? Och varför ställdes inte en enda kritisk fråga till Sveland i den mängd intervjuer som publicerades före boksläppet?

Evin Rubar fick rejält med utrymme för att bemöta Svelands anklagelser i Expressen (21/3), medan Bo Rothstein genmälde på Newsmill (22/3) när det gällde historieskrivningen kring Eva Lundgren. Den allra tyngsta kritiken formulerades dock i Dagens Nyheter (26/3) av Lidjia Praizovic. Hon anklagade Sveland för att företräda en vit medelklassfeminism som förtrycker snarare än frigör icke-vita kvinnor och kvinnor med invandrarbakgrund. Svelandfeminismen var elitistisk, stelbent och hånfull. Praizovic gick till och med så långt att hon påpekade att många strippor är invandrartjejer som hellre spelar ut sin femininitet och säljer sex till svenska män än städar fruarnas toaletter. Här hördes kanske för första gången på Dagens Nyheters kultursidor en personligt förankrad postfeministisk kritik, som sedan 90-talet enbart formulerats i sexradikala fickor och queera, antirasistiska akademiska kretsar.

Det var uppenbart att min preliminära slutsats var fel. Vi fick inte alls den ytliga feminism vi förtjänade. Eller kanske vi äntligen börjat göra oss förtjänta av en mer mångfacetterad kvinnokamp? Med detta i åtanke återvände jag till Svelands bok för att förhoppningsvis kunna läsa den med ett mer öppet sinnelag och undersöka på vilka andra sätt den kunde förstås.

Hatet består av sju kapitel där Sveland i tur och ordning utgår ifrån Könskriget, Feministiskt Initiativ, Sveriges (falska) självbild av att vara jämställt, Assangefallet/Prata-om-det kampanjen, Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet, Per Ström och Pelle Billings aktivism, samt ”papparättsaktivisterna”. I sina diskussioner binder hon efterhand allt hårdare samman den växande antifeminismen med den växande fascismen och främlingsfientligheten. Kapitlen varvas med korta känslomässiga passusar.

Huvudtesen Sveland driver kan sammanfattas så här: i takt med att kvinnor får mer makt och utrymme i offentlig­heten ökar hatet mot dem. Detta provocerar män eftersom de upplever att ju mer inflytande kvinnor får, desto mindre får de. Hatet kommer till uttryck dels genom anonyma meddelanden (mejl, brev och telefon), dels genom mer rumsren kritik av feminism. Denna tes motsägs dock av en annan av bokens viktigaste teser: att det sedan 2005 skett en rejäl backlash mot feminismen (den som Evin Rubar är skyldig till).

Det är inte omöjligt att den första tesen stämmer, även om den är svårbevisad. Däremot måste den andra tesen ifrågasättas. Sveland själv är ett bra exempel på hur feminismen gått framåt det senaste decenniet. Hennes bok Bitterfittan från 2007 har sålt i hundratusentals exemplar, vilket även andra feministiska publikationer gjort. Genusstudier har fått ett enormt uppsving, feministiska aktivistgrupper, partier och nättidningar har startat och politiska satsningar har gjorts. Upplevelsen av en backlash kan förklaras med en ung generations rastlöshet eller så kan den vara ideologiskt motiverad. Det är lättare att få medhåll och medel om något försämrats snarare än förbättrats. Eller så kan det helt enkelt bero på den psykologiska mekanism som gör att människor med en stark övertygelse i en fråga uppfattar all medial rapportering till sin nackdel, oavsett vad som egentligen rapporterats.

Det är denna paradox som gör boken verkligt intressant: hatet mot individuella kvinnor sägs öka eftersom feminismen nått framsteg, samtidigt som feminismen sägs gå kraftigt bakåt. Sveland själv verkar ha uppmärksammat motsägelsen mot slutet av boken, men hon kallar detta för två ”perspektiv” som vi måste ”ha i huvudet” för att förstå kvinno- och feministhatet och lämnar sedan frågan därhän.

Jag tror att paradoxen bland annat ska förstås i ljuset av något som Sveland inte nämner: det har skett en markant ökning av allt slags tangentbordshat de senaste åren, mot kvinnor, mot män och mot ungdomar. Ungdomar utpekas som ”fula” på Facebook och uppmanas ta livet av sig, flickor som mopsar upp sig kallas för horor på H&M:s hemsida och manliga journalister får ta emot betydligt fler och allvarligare hot än tidigare. Men Sveland fokuserar helt på hatet som kvinnor får ta emot, vilket gör att ett allmänmänskligt problem genusifieras.

Denna genusifiering, tillsammans med bokens metodologiska brister och paradox, gör att jag tror att man måste förstå boken, Sveland och debatten ur ett vidare ideologiskt perspektiv.

Jag går tillbaka till Svelands bok Bitterfittan där hon angrep kärnfamiljen som få vågat tidigare och tänker på vilka hon har intervjuat i Hatet och tackar i sitt efterord. Det är idel företrädare för radikalfeminism eller åtminstone en socialistisk feminism. Nu verkar inte Sveland göra någon åtskillnad mellan feminism och radikalfeminism. Kanske känner hon inte till hur feminismens olika förgreningar följer de stora ideologierna eller så låtsas hon inte om det. I vart fall var det inte feminismen som råkade ut för en backlash i mitten av 00-talet. Det var den svenska varianten av radikalfeminism, den som ROKS företrädde och som fokuserade på det ”sexualiserade våldets” uttryck såsom kvinnomisshandel, våldtäkt, porr och prostitution och senare även sexuella trakasserier på arbetsplatsen samt sexualiseringen av det offentliga rummet. Dessa fenomen sades både vara ett uttryck för mäns makt över kvinnor och ett sätt för män att behålla sin makt över kvinnor, exakt det som Sveland nu anför om näthatet mot kvinnor.

Vad vi står inför är ett slags svensk, auktoritär radikalfeminism 2.0, där tvärsäkra (men stundtals ologiska) svar på komplicerade frågor presenteras, där man adderar moderna företeelser (det sexualiserade näthatet) och plockar upp frågor som den tidigare generationens radikalfeminism skytt (kärnfamiljen). Skillnaden är att den kollektiviserade kampen inte får samma mediala uppmärksamhet som tidigare. I stället är det kvinnor med framåtanda, gärna unga och med rapp penna, som når ut.

De problem som de nya radikalfeministerna presenterar är inte lösta. Organiseringen av den heterosexuella kärnfamiljen under föräldrarnas mest arbetsintensiva år verkar inte uppmuntra till jämställda relationer. Och det sexuella näthatet får bevisligen kvinnliga skribenter att välja sina ämnen. Det krävs ett enormt mod och inre styrka (och någon slags externt stöd) för att fortsätta driva sin linje i blåsväder. Det var också detta Josefsson försökte diskutera. Ur ett samhälls- och idédebattperspektiv har också Hatet stora förtjänster. Den har fått upp frågan om näthat mot kvinnor på agendan, precis som radikalfeminister en gång tvingade samhället att handskas med frågan om familje- och relationsvåld. Dessutom har den påföljande debatten demonstrerat att feminismen i Sverige inte alls lider av någon backlash. Tvärtom är den i bättre kondition än någonsin tidigare.

Problemet uppstår, som med all auktoritär ideologi, när ideologin blir lag. För vad skulle hända om en lag mot ”antifeminism” adderades till de svenska icke-könsneutrala Kvinnofridslagarna (där sexuella trakasserier, våldtäkt, misshandel och sexköp ingår och som inspirerades av radikalfeministisk retorik)? En expertgrupp, finansierad av Nordiska ministerrådet, som Sveland samarbetat med och inspirerats av, föreslår i en rapport om högerextremism och antifeminism just en kriminalisering av ”antifeminism”. Här definieras en antifeminist inte bara som män som skickar hotfulla hatmejl, utan även de som kritiserar feminismen och förnekar strukturella skillnader och orättvisor.

Sveland kommenterar inte lagförslaget i sin bok, men hon verkar inte vara främmande inför auktoritära eller hårdföra metoder. En gemensam nämnare för alla frihetsrörelser är att de aldrig fått sina rättigheter utan kamp, skriver hon på bokens sista sida och fortsätter: ”Ibland har den kampen varit våldsam. Vi är naiva om vi tror att rättvisa mellan könen kommer att uppnås automatiskt tack vare några mäns goda vilja.” Det ska bli spännande att se vilken framtida feminism det är vi förtjänar. För det verkar som om den första striden måste utkämpas mellan dagens radikalfeminister à la Sveland och de anti-elitistiska feministerna à la Preizovic.

Petra Östergren är författare och doktorand i socialantropologi.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet