Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Filosofi & psykologi
Michel de Montaigne
Essayer 3
Atlantis | 572 s | Isbn 9789173535786
Recensent: Bosse Holmqvist
Den första postmoderna människan

Montaigne har kallats den första moderna människan, men på vissa sätt var han också den förste postmodernisten. Hans kunskapsteoretiska skepticism och fokus på jaget passade väl in i den stämning som rådde när Jan Stolpes första översättning av hans Essayer kom. Nu är klimatet ett annat men Stolpes nyöversättning, som överträffar hans prisade tidigare version, kommer säkert att finna nya läsare. Inte minst Montaignes kritik av religiös dogmatism är relevant i dag.

Det är nu tjugo år sedan Jan Stolpe avslutade den första svenska översättningen av Michel de Montaignes tre volymer Essayer i sin helhet, en översättning som kallades för ”magnifik” och berömdes för sin klarhet och tillgänglighet. Utgivningen av detta omfångsrika verk från det sena 1500-talet rönte berättigad uppmärksamhet och böckerna fick stor spridning, inte minst genom pocketupplagan några år senare. Montaigne var dessutom en författare som på många sätt passade väl i tidens intellektuella klimat. Icke desto mindre kommer i dagarna en ny översättning, denna gång av alla tre volymerna samtidigt och återigen tack vare Jan Stolpe.

Ett skäl till den nya översättningen är att den utgåva av Essayer som kom 1595, det vill säga tre år efter författarens död, på senare tid har blivit föremål för en omvärdering. Denna har alltsedan ett av Montaigne annoterat manuskript av 1588 års upplaga hittades i begynnelsen av 1900-talet, betraktats som mindre pålitlig och tvivelaktig och dess tillägg jämfört med upplagorna från Montaignes livstid misstänkts vara tillägg och ändringar från hans ”andliga dotter”, den unga Marie de Gournay. I överensstämmelse med den då rådande allmänna uppfattningen var det därför 1588 års Essayer som utgjorde grunden för den första svenska översättningen. Sedan dess har emellertid synen på den postuma upplagan förändrats och numera antas den vara i stort sett tillförlitlig och stamma från Montaigne själv, låt vara att det inte kan uteslutas att en del likväl kan härröra från utgivaren de Gournay. Det är således 1595 års upplaga som ligger till grund för den nya översättningen. (Den långa, beundrande inledning som de Gournay skrev till samma upplaga finns dock inte med.)

Men det är inte hela förklaringen. Trots allt beröm den förra versionen fick, hävdar Stolpe att han var missnöjd med dess tonfall och att den dessutom innehöll en del fel och allmänt var i behov av en översyn. Följaktligen menar han sig ha ”reviderat” sin tidigare översättning. Det förefaller emellertid vara en alltför blygsam karakteristik av vad som ter sig som en helt igenom ny översättning. Det är inte bara enstaka ord eller uttryck som ändrats, tvärtom har praktiskt taget varenda mening fått en ny formulering; meningsbyggnad och styckeindelning är ofta annorlunda i förhållande till den tidigare versionen. Tonfallet är mycket riktigt ett annat, många vardagliga eller rentav vulgära formuleringar har ändrats - till exempel har ”skitböcker” blivit ”skräp”, ”spänna av” blivit ”avslappning”, och (eftersom inget är Montaigne främmande, inte heller de nedre regionerna) uttrycket ”få röven att bralla” lyder nu ”få sin ända att fjärta”. Även den rika floran av citat från i första hand antika romerska författare har reviderats i stor omfattning och inte sällan fått en helt ny ordalydelse. Att språket förändras och aldrig är fulländat var för övrigt Montaigne själv helt på det klara med.

Från den förra versionen har samtidigt en del försvunnit. Stolpe avstår denna gång från kommentarer i den löpande texten, i stället har antalet kommentarer mångfaldigats och samlats i slutet av varje volym. Borta är nu de tidigare angivelserna från vilken av de olika upplagorna som utkom under Montaignes levnad som textens olika lager, från längre stycken till enstaka ord, härrörde - vilket markerades med olika bokstäver (A, B eller C) för de olika upplagorna. Detsamma gäller underrubrikerna i den i särklass längsta essän. Försvunnit har även en del formuleringar eller smått aforistiska uttryck som blivit mer eller mindre etablerade. Så har till exempel den ”slumpmässige filosofen” blivit ”en som blev filosof av en slump”.

Utan tvekan kommer Essayer att vinna nya läsare, för visst finns det mycket i verket som fortfarande talar till oss i början av det nya årtusendet, låt vara att det antika arvet, den klassiska kultur som Montaigne var så förtrogen med, blir oss alltmer främmande. Montaigne har emellertid inte alltid varit uppskattad eller läst. Visserligen var verket redan från början uppskattat och mycket läst och trycktes i många upplagor - Marie de Gournay hann ansvara för åtta upplagor under en fyrtioårsperiod - men tidigt restes invändningar mot dess alltför personliga stil och dess alla utvikningar; i stället uppskattades förmedlingen av det klassiska arvet desto mer. Under 1600-talet lästes essäerna av tänkare som Pascal och Descartes, som båda emellertid vände sig emot den skeptiska filosofi som spelade en så stor roll för Montaigne. I takt med den franska kulturens vändning mot strikt formalism och ett klart och tuktat språk, liksom filosofins jakt på absolut visshet och tidens stränga motreformatoriska religiositet, framstod Montaigne som alltför odisciplinerad och frisinnad och som ett hot mot religionen, något som kulminerade med att hans verk sattes på katolska kyrkans Index över förbjudna böcker 1676 (där de förblev till 1854). Bland det följande seklets upplysta tänkare fann Montaigne nya läsare, även om hans förnuftskritik och allmänna skepticism inte uppskattades. För Rousseau var han emellertid inte tillräckligt personlig eller öppen, även om de båda delade passionen för det enkla och naturliga. Under 1800-talet inträdde en motreaktion. Montaigne uppfattades som viljelös och obscen och utgåvor rensades från allt som kunde verka störande. Det hindrade inte att kritiska tänkare kunde finna en själsfrände i honom, något som inte minst gällde Nietzsche.

Den ”skeptiska tonen i hans världsvisdom beröfvade honom det inflytande, som ensamt entusiasm och stark öfvertygelse skänka” (Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1913). I det bara alltför optimistiska och handlingskraftiga klimatet under stora delar av 1900-talet fann måttfullhetens och skepticismens tänkare inte något större gehör. Så kunde Montaigne framstå som en ”trött filosof”. När rationaliteten erövrade mark och det tekniska framsteget tycktes utan gränser framstod Montaignes filosoferande som uppgivet och passiviserande, som föga tidsenligt, även om den personliga stilen och det avväpnande självutlämnandet fortfarande kunde fascinera. När framstegets baksidor så småningom blev tydliga, när förnuftstron och västerlandets självgodhet ifrågasattes och de stora berättelserna hamnade i kris, då blev utrymmet för kritisk eftertänksamhet, tolerans och försiktighet i Montaignes anda desto större.

Montaignes verk passade således, som nämnts, väl in i det allmänna klimatet vid tiden för den förra svenska översättningen och det var säkert en starkt bidragande faktor till den stora uppskattning som den rönte. Tjugo år senare är tiden en annan, men det är inte orimligt att anta att Montaigne kommer att finna nya läsare. Skeptiska och relativiserande tankegångar är i dag legio, liksom förnuftskritiken och fokuseringen på det egna jaget - som är Montaignes själva utgångspunkt och nav. Inte minst i ljuset av religionernas allt större anspråk i och på det offentliga rummet lär Montaignes kritik av alla former av dogmer, trosvisshet och fanatism vara ett välkommet bidrag. Här finns onekligen resurser för den som vänder sig mot självsäkerhetens apostlar, oavsett vilket område det rör sig om - vetenskapen, religionen, politiken, ekonomin eller kulturen.

Men Montaigne skrev i en annan tid, hans verklighet var en annan, hur mycket vi än kan känna igen oss i somligt. 1500-talet var en brytningstid. Det antika arvet hade blivit alltmer tillgängligt tack vare renässansen och tryckpressen, vilket innebar en uppsjö av filosofi och naturkunskap att ta lärdom av. Men hur välja bland alla filosofiska skolor? Till det kom följderna av reformationen och kristenhetens tilltagande splittring: även här stod olika uppfattningar mot varandra. Vem hade rätt? Den frågan blev än viktigare genom de religionskrig som bröt ut och som inte minst drabbade Frankrike under Montaignes sista trettio år. Upptäckten av Nya Världen liksom nya naturvetenskapliga rön ifrågasatte rådande uppfattningar. Allt detta gjorde ett problematiserande, kritiskt ställningstagande attraktivt, förstärkt av återupptäckten av den antika skepticismen, pyrrhonismen, som betonade kunskapens bräcklighet, föränderlighet och osäkerhet. Människan kan aldrig ha säker kunskap, hennes teorier är blott abstrakta tankefoster, hennes tro på att nå sanningar enbart illusioner. Detta blev i hög grad Montaignes grundantagande.

Montaigne betonar rörelsen, föränderligheten och mångfalden. Världen är alltid så mycket rikare än vad vi förmår fånga med våra ord och abstraktioner. Vi upplever omvärlden genom våra föreställningar och vår sinnesstämning, vi kan aldrig vara säkra på att nå kunskap om tingen som de verkligen är, vilket inte minst visas av hur olika människor, olika folk och olika arter uppfattar samma verklighet på olika sätt. Så visar djurens sinnen hur bristfälliga människans sinnen är. Våra ord är just bara ord, inte identiska med tingen, som alltid undslipper oss. Följaktligen är alla anspråk på att nå sanningen om världen orimliga, vi ser bara vår version av den, i enlighet med våra utgångspunkter och frågor, och den som hävdar motsatsen är inte bara okunnig utan en dåre. ”Halsstarrighet och brinnande åsikter är det säkraste beviset på dumhet.”

Mot människans futtiga försök ställer Montaigne naturen, den ursprungliga och äkta, som ständigt gäckar våra försök till kunskap, men som samtidigt utgör en grundval för ett sunt liv: att lita på de naturliga förloppen, naturens lagar, är för Montaigne att föredra framför människans konstlade och förmätna regler. Det enkla, naturliga livet ter sig som ett ideal, samtidigt som han inser att vi alltid är slavar under våra seder, vanor och lagar, som också gör oss till dem vi är och som vi inte kan undkomma. Om detta låter motsägelsefullt, så är det inget som skulle bekomma Montaigne. Inget är ett och detsamma, allt är statt i förändring, inget är enhetligt, så heller inte det egna tänkandet. Det är således orimligt att beslå honom med att motsäga sig, något han i högsta grad är på det klara med själv.

Människan är överallt sig lik, hon tillhör samma släkte, men hon lever under skilda förhållanden, efter olika lagar och seder, enligt skiftande överenskommelser som skapar olikheterna mellan oss. Olikheterna är emellertid blott mänskliga skapelser, otillräckliga och övergående, och ingen kan göra anspråk på att de egna sederna eller föreställningarna är de rätta eller sanna. Det är en tolerant och måttfull skepticism det handlar om, en respekt för olikheten och förändringen, en misstro mot allt stillastående och enformigt.

Kritiken av människans övertro på sitt förnuft och mot alla former av fanatism och dogmer gäller kanske särskilt på religionens område. Vi kan inte göra oss en sann föreställning om en gud, vårt förnuft räcker inte i sådana frågor, nåden (om den finns) kan vi inte nå av egen kraft. Över huvud taget är det omöjligt att nå någon som helst visshet i religiösa frågor, varför alla anspråk på den rätta tron är illusoriska. Med det kan Montaigne förkasta protestantismen och Luthers anspråk. Är han då i stället en troende katolik? Det har diskuterats fram och åter genom seklerna och åsikterna går isär. Han karaktäriserar visserligen trosartiklar och teologiska anspråk som mänskliga påfund, men är ändå beredd att acceptera den rådande ordningen, att lyda den religion som råder i hans land, att underkasta sig dess bud. Men är inte detta mer ett utslag av anpassning och försiktighet i ett land i inbördeskrig? Något motsvarande finns i inställningen till lagar och påbud: man bör ”i stort lyda sitt lands lagar”, men (några rader senare) ”inget är utsatt för mer ständig förändring än lagarna”. Acceptansen har inget att göra med giltigheten eller trovärdigheten hos lagarna, inte heller med någon tro på deras rättvisa; kanske är detsamma fallet i religiösa sammanhang? ”Vi är kristna på samma sätt som vi är Périgordbor eller tyskar.” Det är svårt att uppfatta ett sådant påstående som ett uttryck för en djup övertygelse om den lära han var uppväxt i! Det är mer antik livsvisdom och ett fokus på livet här och nu som präglar Montaigne; frälsningen och frälsaren, ett liv efter detta, en odödlig själ oberoende av kroppen, evangelierna och kristna texter över huvud taget är i stort sett helt frånvarande, liksom den gud som visserligen ofta omnämns, men då som outgrundlig och oåtkomlig för oss, något vi aldrig säkert kan veta något om.

Montaigne vänder sig även med emfas mot all stel lärdom, mot pedanteri och skolbokskunskap - särskilt utpekas boklärda läkare, tvistande jurister och testuggande filosofer. För honom är filosofin en fråga om levnadskonst och visdom. ”Att forma karaktären är vår uppgift, inte att forma böcker” (här efter den äldre översättningen). Det finns ingen anledning att bekymra sig om eller förbereda sig för döden, den kommer i sinom tid. Vi bör i stället glädja oss åt och njuta av att leva. Föga överraskande har nutida förespråkare av filosofin som ett sätt att leva, som livsvisdom, som den nyligen avlidne franske filosofen Pierre Hadot, kunnat anknyta till Montaigne. De båda delade det i våra dagar växande intresset för den hellenistiska filosofin och särskilt dess etik (stoicism, epikurism). Så hör också Cicero, Lucretius och Seneca till dem som citeras flitigast i Essayer.

Ju längre verket framskrider, och ju äldre han blir, desto mer personlig och öppen blir Montaigne. Visserligen är han på det klara med att alltid spela en roll, att ändå inte allt kan sägas, men vi får likväl en inblick i hans liv som inte gäller för någon annan 1500-talsmänniska. Som sådan är han knappast typisk för sin tid, ja, han är själv medveten om att ”företaget är så fantastiskt och skiljer sig så radikalt från det vanliga att det kan passera”. Han berättar således utförligt och återkommande om sina vanor, sitt leverne, sitt dåliga minne, sitt kärleksliv, sin hälsa, sin njursten, sina böcker, sina resor och sitt gradvisa åldrande.

Montaigne vill vara oberoende, självständig, forma sig en egen uppfattning och inte följa i andras spår. Han vill inte behöva känna tacksamhet och kan vara avvisande mot den underkastelse som mottagandet av en gåva innebär. I detta finns kanske drag av den moderna individuppfattning som tillskrivits honom. Samtidigt lägger han stor vikt vid umgänget med vänner och med böcker, han erkänner att han med sitt skrivande i hög grad pryder sig med lånta fjädrar, att han är hemmahörig i sin tid. Det är även si och så med det egna jagets tillräcklighet: ”Jag har ingen vidare makt eller kontroll över mig själv, […] tillfället, sällskapet […] lockar mer ur min själ än vad jag finner när jag lodar den och försöker få den i arbete i min ensamhet.” Ännu en av de motsättningar som ryms i människan Michel.

Är då Montaigne ”den första helt moderna människan”, som Virginia Woolf hävdade i början av 1900-talet, och kanske en föregångare till oss i det tjugoförsta seklet? Det finns förvisso en del som kanske inte är så lätt för oss att instämma i - det är ändå en adelsman, som tror sig vara oberoende, som talar (ty han dikterade delar av verket). Det avspeglar sig även i synen på det ”enkla folket”, som bland mycket annat betecknas som enfaldigt, omdömeslöst och lättlett - på samma gång som vi alla tillhör den enkla hopen, ombytliga och osjälvständiga som vi är. Det enkla folket står närmare naturen och därmed det oförstörda livet men är också enfaldigt. Och i synen på kvinnan är det knappast en modern människa som talar. Likväl finns det mycket att känna igen sig i, mycket att hämta lärdom eller kanske snarare visdom ur. Montaigne levde i en tid då traditionella ordningar och etablerad kunskap ifrågasattes på olika områden; i den utsträckning som detsamma gäller i vår tid kan förvisso paralleller ses och liknande slutsatser dras. Men till syvende och sist är det ändå framför allt frispråkigheten och det personliga, utlämnande tonfallet som gör hans verk läsvärt än i dag, och som utgör en rik källa av levnadserfarenhet.

Därför är det oerhört glädjande att verket än en gång fått en svensk språkdräkt, som dessutom på många sätt överträffar den förra översättningen. I det sammanhanget kan Stolpes gärning inte prisas nog, till vilket kommer den uthållighet som det måste ha inneburit att än en gång ge sig i kast med detta stora verk. Den förra versionen har tillhört de böcker i bokhyllan som oftast dammats av, bläddrats i och hämtats inspiration och förnöjelse ur. Nu har den gjort sitt, men med en förvissning om att de nya volymerna kommer att bli lika tummade som de förra. Ty, som Montaigne själv skrev: ”Det är inte en bok att läsa, utan en bok att studera och lära sig av.”

Bosse Holmqvist är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet