Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Politik & samhälle
Birgitta Odén
Äldre genom tiderna
Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det
Carlssons | 215 s | Isbn 9789173315173
Recensent: Clary Krekula
Den gamla tiden var inte så god för de äldre

Birgitta Odén visar att gamlas situation förr var både bättre och sämre än vi tror. Ättestupan är en myt men det är också tron att gamla åtnjöt respekt i kraft av sin ålder. Under vissa perioder var övergrepp mot föräldrar det vanligaste våldsbrottet.

Debatter om åldrandet fokuserar oftast på problem relaterade till äldre som svaga objekt och har i mindre utsträckning belyst andra aspekter av äldrepolitik. Det är därför glädjande att läsa en bok med ett bredare anslag, Äldre genom tiderna. Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det av Birgitta Odén.

Odéns publikation består av ett urval artiklar som nu samlats i bokform. Eftersom det rör sig om en sammanfogning av tidigare publicerade arbeten blir det en viss tematisk överlappning; samma diskussioner återkommer i flera kapitel. Utifrån uppfattningen att åldrandet är ett samspel av biologiska, sociala, psykologiska och kulturella processer som är starkt inbördes beroende, tvinnas bokens röda tråd kring illustrationer av hur samhällets äldrepolitik organiserats kring åldrandets biologiska förändringar.

Odén redovisar hur den sociala och ekonomiska planeringen av förväntad ålderdom på 1700-talet framträdde i böndernas undantagskontrakt och i stadslagar som angav att barnen hade ansvar för föräldrarnas underhåll och vård och att de gamla skulle betala för sig. Om barnen inte kunde ta hand om föräldrarna fick de skaffa underhåll i utbyte mot egendom, antingen genom att en släkting eller ett specifikt barn blev utvald arvinge eller genom avtal med stiftelser, kyrkor och kloster. Medan denna lösning gällde för de besuttna som kunde betala för sig, så fick de medellösa, varav merparten var kvinnor, förlita sig till fattigstugor och fattigvårdens allmosor.

Gamla föräldrars rätt att kräva vård och underhåll av sina barn, som funnits i tusen år, upphävdes i och med att 1956 års socialhjälpslag fråntog kommunerna möjlighet att återkräva utgifter för gamla från deras vuxna barn. Odén illustrerar hur ansvaret för de äldre i välfärdssamhället flyttats från barnen till samhället och sammanfattar utvecklingen med att hävda att även om det funnits skillnader i villkoren mellan grupper av äldre, har gamla genom historien haft rätt att behandlas med respekt och få dela de arbetsföras villkor, detta trots samhällets fattigdom.

Ättestupan och frivilliga, altruistiska självmord som en utväg att spara på maten och slippa besväret med de gamla, liksom förekomsten av speciella långskaftade ätteklubbor med vilka de äldre skulle ha slagits ihjäl, avfärdas följaktligen av Odén som myter. Det finns inga fynd som stöder tesen om ättestupa och klubbor; till exempel har man inte funnit kvarlevor av äldre med krossade skallar. Myten kan dock vara farlig. Tidigare fungerade den som en varning från myndigheterna till de äldre om att de inte borde lämna över jord och tillgångar för tidigt eftersom de då försatte sig i en riskabel position. I nutid framstår den, menar Odén, som en rationell lösning av äldres lidande och ensamhet. Eutanasin kan i det perspektivet ses som en positiv variant av ättestupan, den framstår som en naturlig och human lösning av ett gammalt problem.

Organiseringen kring äldre har under olika historiska perioder också skett utifrån behovet av att effektivisera arbetet och att kompensera inkomstbortfallet när de äldre inte längre förmår arbeta. Tydligt är att åldersgrupperna äldre och yngre, i historiska liksom i nutida arbetsorganisationer, varit möjliga att laborera med, medan den normerande gruppen kvarstått oförändrad - den grupp som Odén beskriver som män i medelåldern. Under 1600- och 1700-talet fanns till exempel ett dubbelt beslutssystem som innebar att topptjänstemännen i princip fick behålla sina ämbeten och sin lön till sin död, men uppgifterna utfördes ofta av yngre som visserligen fick den reella makten men som var lågt avlönade som lägre tjänstemän. Bakgrunden var att det saknades en fast pension och pensionsålder. Systemet blev dock ineffektivt och ersattes med att ämbetsmän fick rätt att avgå vid 70 års ålder med full lön, något som med tiden ledde till ett statligt pensionssystem.

Att utbyggnad av pensionssystem och fast avgångsålder först skedde i yrken som krävde fysiska förmågor, till exempel militärer och lotsar, är ytterligare en illustration av hur sociala system organiserats kring äldres fysiska förmågor. Med denna historieskrivning som bakgrund går Odén i skarp polemik mot nutida föreställningar om att det skulle vara möjligt att höja pensionsåldern och öka förutsättningarna för integrering av äldre i samhälle och arbetsliv enbart genom att motverka fördomar och ålderism. Genom historien har äldrepolitik förändrats genom att man accepterat också det biologiska åldrandet och anpassat sociala institutioner till detta. På samma sätt är det i dag uppenbart att arbetsmiljön inte är tillräckligt anpassad för äldre kroppar och äldre människors förmågor. En förändring av äldrepolitiken kräver i Odéns tappning en medvetenhet om det biologiska åldrandet både på individnivå och vid beslutsfattarnas organisering av samhällets institutioner.

Till de övriga myter som Odén krossar hör också föreställningen om den gamla goda tiden. Överlåtandet av jorden innebar ett maktskifte som inbjöd till motsättningar mellan generationerna och under perioder var övergrepp mot föräldrar det mest frekventa våldsbrottet. Lagstiftningen var inriktad på att förhindra dessa brott. Bannor, hot, slag och mord straffades därför hårt under vissa perioder medförde samtliga dessa försyndelser dödsstraff. De hårda påföljderna berodde bland annat på att föräldramakt och kungamakt hade gemensam nytta av detta. Med tiden uppstod en diskrepans mellan folkets och kungamaktens rättsuppfattning och 1865 försvann smädesord mot äldre som brott och tio år senare infördes en ny blankett för kriminalstatistiken, där den speciella kolumnen för brott mot föräldrar försvann. I och med detta försvann övergreppen mot föräldrar ur brottsstatistiken och därmed också kunskapen om våldets utbredning. På så vis skapades grogrund för en långlivad skönbeskrivning av flergenerationsfamiljerna.

Odén avfärdar också myten om att äldre skulle ha haft mer makt i tidigare samhällen. Äldre uteslöts ofta, benämningarna till trots, från uppdrag som ålderman eller ”de äldste” eftersom uppgifterna ansågs vara betungande. Inte heller innebar perioder med hög andel äldre män exempelvis i kungars riksråd att hög ålder rankades högt. Ålderssammansättningen var i dessa fall snarare ett utfall av en strävan efter att effektivisera beslutsprocessen och öka sakkunskapen genom att ge enskilda rådsherrar stort inflytande över de områden där de var kunniga. Det var alltså inte rådsmännens ålder utan deras tillgång till expertkunskap som stod i fokus.

På motsvarande sätt menar Odén att perioder med högre medelålder i riksdagen inte var uttryck för en mer positiv syn på äldre, utan snarare ett resultat av en ökad benägenhet för omval, vilket i sig berodde på att man saknade pensioner för riksdagsmän. Enligt Odén är det alltså en synvilla att äldre i tidigare samhällen skulle ha haft makt men att denna fråntagits dem i vårt moderna samhälle. De avgörande besluten fattades då som nu främst av män i den högre medelåldern och för Sveriges del finns inget som talar för att ålder generellt skulle ha gett en social position som vägde tyngre än rikedom och makt.

Clary Krekula är docent i sociologi vid Karlstads universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet