Den illusoriska jakten på vårt lyckliga urprung

Lasse Bergs Kalahariböcker har till stor del blivit populära på grund av hans tes om människans inneboende godhet som han vill påvisa genom att leta upp vårt ursprung i Kalahari. Men människan har inte ett ursprung. Hennes utveckling är komplex och vi föds med förutsättningar att vara både goda och onda, sociala och asociala.

Kalahari är en halvtorr öken i södra Afrika. Området sägs ha fått sitt namn från bantuspråket tswanas ord kgala. Fritt översatt betyder det ”den stora törsten”. Det regnar inte så ofta där. De som varit i Kalahari säger att det är storslaget vackert.

Människorna som lever där i dag är få. Många av dem kallas San-folket. De är en av jordens många så kallade ursprungsbefolkningar. Mest kända för en västerländsk publik blev Kalahari och San-folket genom den sydafrikanska komedin Gudarna måste vara tokiga från 1980. Här får man följa huvudpersonen Xi från San-folket på hans färd genom öknen och möten med civilisationen. De som sett filmen brukar minnas två saker, hur Xi till synes outtröttlig springer och springer genom öknen och att hans språk inte låter som något annat med komplicerade ljudsystem med många klickljud.

Kalahari är viktig för Lasse Berg. Hit söker sig hans berättande ofta. Till de två tidigare böckerna Gryning över Kalahari – Hur människan blev människa (2005) och Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro (2011) sällar sig nu Ut ur Kalahari – Drömmen om det goda livet.

Kalahariböckerna handlar om människans utveckling, om hur människan lämnade sitt urhem Afrika och utvecklades till att bosätta sig över hela jorden. Vår inre natur och hur vi hanterar det arv våra kroppar och kultur utgör står i berättelsernas fokus.

Det är en imponerande läsning. Böckerna är sprängfyllda med fakta. Berg har i sin research träffat fler evolutionsforskare och sett fler förhistoriska platser och fynd än vad de flesta arkeologer gjort under hela sin karriär. Varvat med egna erfarenheter och upplevelser destillerar Berg ner den enorma mängd kunskap han skaffat sig till egna slutsatser som han språkligt skickligt förmedlar i tankeväckande berättelser. Det är populärvetenskaplig folkbildning av högsta klass.

Gryning över Kalahari handlar om människans evolution, om hur människan uppkommit och utvecklats. Boken tar tag i de långa tidsperspektiven. Berg går miljontals år tillbaka, till den tid för sex till sju miljoner år sedan då den del av släktträdet som skulle leda till homoarterna förgrenade sig åt ett håll och den som ledde till andra människoapor än människan själv förgrenades åt ett annat. Han intervjuar forskare inom arkeologi, antropologi, paleontologi, evolutionsbiologi, psykologi och kognitionsvetenskap. Han besöker arkeologiska platser och utgrävningar och pratar med arkeologerna om deras senaste resultat. Allt detta gör han med ambitionen att reda ut vad som är grundläggande mänskligt. Resultatet är fascinerande berättelser om människans tidiga historia.

Gryning över Kalahari har tio år på nacken. Det är en imponerande bedrift att samla in all den data som boken bygger på. Det är inte ovanligt att populärvetenskapliga sammanställningar bygger på något föråldrade resultat. Berg lyckades i sin research få med rykande färsk data som i vissa fall knappt var kända för en svensk vetenskapskår 2005. Trots detta är några av de resultat som presenteras i dag föråldrade. På endast tio år har forskningen tagit stora kliv framåt. Arkeologer har grävt sig djupare ner genom kulturlagren i grottor och klippskydd och presenterat nya tolkningar. Och andra forskningsområden, som till exempel evolutionsbiologin, presenterar resultat som var näst intill omöjliga att föreställa sig för tio år sedan. Detta visar med vilken hastighet människans avlägsna historia just nu skrivs om.

I Skymningssång i Kalahari tar Berg tag i vad som hände sedan. Boken har undertiteln Hur människan bytte tillvaro och det är precis vad den handlar om. Efter att ha levt som jägare och samlare i hundratusentals år kom människan att också bli bofast. Detta skedde främst genom att jorden började brukas och husdjur hållas. Så småningom kom människorna att organisera sig på nya sätt. Riken och städer uppstod. Med detta uppkom civilisationer och moderna sätt att leva. Genom Bergs resor och intervjuer med forskare får vi följa de processer som ledde fram till jordbrukets uppkomst och spridning i olika världsdelar. Dessa processer var oberoende av varandra men hade det gemensamt att de successivt ledde till bofasthet, befolkningsökning och ackumulering av tillgångar och därmed koncentration av hierarkisk makt.

I Ut ur Kalahari, den avslutande boken i serien, blickar författaren framåt. Människan och världen av i dag diskuteras i ljuset av Bergs tidigare slutsatser och erfarenheter. Mycket är repetition. Men Berg tar också tillfället i akt att uppdatera sin research. Återigen slås jag av det jobb han lagt ner. Det är tydligt att han inte är nöjd med enkla vägar. Han pratar med forskare och läser på. På så sätt lyckas han på ett imponerade sätt att uppdatera de forskningsrön som första boken byggde på.

Ut ur Kalahari är också en berättelse om Lasse Bergs eget liv. Delar av boken är självbiografisk. Återkommande får vi följa honom på hans resor, från barndomens Båstad, till första äventyret i en VW-minibuss på väg mot Indien och alla de reportageresor han sedan dess gjort i Afrika och Asien under sin långa karriär som journalist. Här handlar berättelserna om den nära historien – om hur tidigare koloniserade områden i Asien och Afrika utvecklats så olika och om de historiska och samtida processer som bidragit till att forma länderna vi ser på kartan i dag. Det är lärorik närtidshistoria. Berg har en tydlig ambition att skriva fram Afrikas framsteg och samhällsutveckling på ett sätt vi vanligen inte får ta del av i svenskt nyhetsflöde där kriser, krig och humanitära katastrofer dominerar.

Men de tre böckerna handlar om mer än människans ursprung, neolitisering, urbanisering och världen av i dag. Böckerna genomsyras av en berättelse om vad det i grund och botten är att vara människa. Återkommande lyfter Berg fram frågor om vad som är mänsklighetens innersta väsen. Svar söker han i forskningsresultat och egna erfarenheter.

Och svaret han ger är att människan evolutionärt gjort sig beroende av sociala och kulturella gemenskaper och att dessa ursprungligen varit begränsade till storlek och därför sårbara för individer som socialt inte anstränger sig för gruppens bästa. Gemenskap, ödmjukhet, vänlighet och fredlighet är några av de många ord som Berg använder för att beskriva den goda människan i ursprunglig form. Detta är en tillvaro i vilken det enligt Berg inte fanns plats för översitteri, egoism, raseriutbrott och våld, för att nämna några andra av de många ord som används. Enligt Berg är alltså människan av ursprung god. Vi bor i en kropp som anpassats till ett liv som kräver samarbete, omtanke och ödmjukhet, något som formats av årtusenden som kringvandrande jägare och samlare.

Till denna övergripande berättelse om människans godhet lägger Berg ytterligare en. Den om att vi i dag inte mår bra. Anledningen är att vi inte lever det liv vi evolutionärt är anpassade till; människan degenererade i takt med att tillvaron blev bofast och alltmer kravfylld och i dag är vi vilse i en hetsjakt på status och prylar. Slutsatsen är att vi måste bejaka detta ursprung, men i en uppdaterad version som ligger i linje med vad som är vettigt i dagens samhälle.

Tesen om människans inneboende godhet har gjort böckerna populära. Läser man recensioner, lyssnar på intervjuer eller pratar med läsare är det ständigt idén om att människan i grund och botten är god som tas upp som läsningens stora behållning. Och det är i detta sammanhang Kalahariöknen är så viktig. Det är här Berg möter det han uppfattar som ursprunglighetens liv. Här bland San-folkets smågrupper ser han förkroppsligandet av de forskningsresultat han samlat på sig. Här möter han ursprunglighetens tillvaro och skildrar den i egenupplevda berättelser om San-folkets fester, jakter och vardagliga samvaro. Det är pedagogiskt skickligt. Och det är forskningsmässigt inte helt tokigt.

Det är pedagogiskt skickligt. Och det är forskningsmässigt inte helt tokigt.

För ett trettiotal år sedan fanns en utbredd konsensus inom forskningen om hur människans evolution skulle förklaras. Den så kallade ”mänskliga revolutionen” ansågs ha inträffat för cirka 150 000 år sedan i östra Afrika då homo sapiens uppkom. Den så kallade ”senpaleolitiska revolutionen” ansågs ha inträffat för cirka 35 000 år sedan, då den vad man menade adaptivt och mer kulturellt överlägsna homo sapiens tog dagens Europa i besittning och konkurrerade ut neandertalarna. Dessa revolutionsparadigm har fått stort genomslag i vetenskaperna och hos allmänheten. Det är exempelvis denna berättelse som alla som fram till för några år sedan gick i svensk grundskola fick lära sig.

I dag är dessa ”revolutionsparadigm” föråldrade. Historien om människans utveckling har grundligt skrivits om. Forskningsresultat baserade på mitokondriellt DNA visar att allas vår ”urmoder” föddes i södra Afrika för mer än 200 000 år sedan. Och eftersom San-folket är den urbefolkning som i dag lever i södra Afrika ansågs de härstamma från ”urmodern”. Att Berg kopplar San-folket till ursprunglighet är på så sätt rätt.

Fast det är inte så enkelt. För några år sedan presenterade ett forskarteam från Max Planck-institutet i Leipzig banbrytande resultat som visar att alla människor i dag, utom de ursprungsbefolkningar som finns söder om Sahara, har ett fåtal procent neandertal-DNA i sig. Och nyligen pub­licerade samma forskarteam nya resultat som visar att det finns cirka tjugo procent av neandertalarnas DNA bevarat i nu levande människor. Som individer bär vi på ett fåtal procentandelar, men vi bär på olika delar. Tillsammans utgör dessa cirka en femtedel av neandertalarnas DNA. En vanlig fråga är varför neandertalarna dog ut. Tillspetsat skulle man kunna säga att frågan är fel ställd, de dog inte ut. De lever kvar i oss alla i dag.

För cirka 80 000 år sedan vandrade grupper av homo sapiens från Afrika mot östra Medelhavet. Homo sapiens spred sig snabbt därefter till många platser i världen. Under dessa vandringar stötte de ihop med andra människoarter. Dessa moderna människor parade sig med arkaiska människor och tillsammans fick de fertil avkomma. Detta visar att även om ”urmodern” kan spåras till södra Afrika har människan utvecklats på andra platser på jorden genom artöverskridande parning sedan den tid ”urmodern” levde. Flera forskare menar också att artöverskridande parning har inträffat i södra Afrika.

Homo sapiens har alltså evolutionärt förändrats under de mer än 200 000 år hon existerat och människan utvecklas fortfarande. Det sker inte ur ett och samma ursprung utan i icke-linjära processer som innefattar många in- och utgångar. Därför blir det fel att generalisera om människans egenskaper och innersta väsen utifrån tanken om ett ursprung.

Tesen om människans inneboende godhet är som nämnts omvittnat den stora behållningen för många som läst Bergs böcker. Och många är vi som delar en trötthet över att förtryckare världen över ges utrymme till att göra människor illa. Då kan kanske tanken att människan är av naturen god och allt annat är konsekvenser av en utveckling som spårat fel vara uppmuntrande, kanske till och med tröstande. Men tanken om människans inneboende godhet håller inte. Det är inte så enkelt. Människan har inte ett ursprung, människans utveckling är komplex.

Neuropsykologin har de senaste tio åren producerat resultat som kan hjälpa oss att förstå denna komplexitet. I fokus står ny kunskap om hur hjärnan formas under uppväxtåren. Denna visar att biologiska influenser på människans beteende inte är förutbestämda från födseln – vi föds inte med en uppsättning gener som ovillkor­ligen styr vår beteendemässiga utveckling. Miljön påverkar. Detta innebär att arv och miljö samspelar när hjärnan utvecklas. Betydelsen av genetiska respektive miljöbetingade faktorer varierar med hjärnans utvecklingsfas. Under ett barns uppväxt sker en snabb tillväxt av synapser, det vill säga kontaktpunkter mellan hjärnans nervceller. Många fler förbindelser skapas än vad som kommer att behövas. Hur ett barns uppväxtmiljö ser ut, den fysiska i form av hälsa och omgivning och den kulturella och sociala i form av hur man umgås i familjen, gruppen och i samhället i övrigt, är avgörande för vilka synapser som tas i bruk och vilka som inte används och därmed försvinner. Varje generation formar på så sätt nästa generations hjärna.

Detta innebär att människan är född med förutsättningar att vara god och ond, social och asocial, översittare och ödmjuk etcetera. Hur dessa egenskaper tar sig uttryck skiljer sig åt mellan individer, grupper och samhällen. Detta är också kunskap som Berg lyfter fram och jag tycker mig se att han allteftersom uttrycker en ökad insikt om komplexiteten i detta. Från första boken som ganska hårt betonar ursprungets evolution som styrande av människors beteende i dag, till sista boken som nyanserar detta och mer lyfter fram komplexitet, interaktion och icke-linjära sätt att förstå utveckling. Tesen om människans inneboende godhet är tydlig i alla böckerna, men lyser starkast i de två första.

Att de människor som Berg mött och levt med i Kalahari har en kultur och ett socialt liv som premierar samarbete, ödmjukhet och icke-våld är klart. Men det betyder inte att alla jägare och samlare var så. Vid Skate­holm på Skånes sydkust finns ett av få undersökta gravfält från tiden innan neolitiseringen. Där påträffades skelettet av en medelålders man. Professor Lars Larsson har med utgångspunkt i analyser av skelettet beskrivit mannens livsöde:

”Något år före sin död blir mannen attackerad av ett vildsvin och svårt skadad i låret, delvis invalidiserad. Vid en sammanstötning mellan olika grupper träffas han i underlivet av ett pilskott. Döende blir han ett lätt byte för fienden, som styckar honom i flera delar” (Ett fångstsamhälle för 7000 år sedan – Boplatser och gravar i Skateholm,1988).

Att forska om människans tidiga historia är att undersöka hur vi människor blev som vi blev. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa har människor skapat ursprungsberättelser om sig själva. Dessa berättelser har viktiga funktioner att fylla, eftersom de sätter agendan för individers, gruppers och samhällens självuppfattning.

Sigmund Freud exempelvis argumenterade för att människans problem med att leva som vi gör beror på att vi frångått det lyckliga urtillståndet då vi en gång levde som djur och att vi nu lever i ett onaturligt tillstånd.

Teorier om människans lyckliga urtillstånd är inget nytt. Sigmund Freud exempelvis argumenterade för att människans problem med att leva som vi gör beror på att vi frångått det lyckliga urtillståndet då vi en gång levde som djur och att vi nu lever i ett onaturligt tillstånd. Friedrich Engels menade att vid tidernas begynnelse, i det han kallade primitiv kommunism, var människor lyckliga då det inte fanns sociala klasser, privategendom, kvinnoförtryck eller familjer. Arkeologen Elisabeth Rudebeck har i sin avhandling Tilling Nature Harvesting Culture (2000) tydligt visat hur synsätt som dessa varit och fortfarande är en del av arkeologins berättelseramar.

Idén om att det finns ett ursprung omsluter alltså många av vår tids tankefigurer. Ursprung är då ofta definierat som tiden då allt tog sin början, då allt var naturligt lika innan olikheter uppstod. Det finns emellertid inget sådant ursprung. Bakom varje så kallat ursprung finns något annat. En organism utvecklas från en form till en annan. Detta sker genom processer vilkas början och slut inte är möjliga att definiera. De har hänt på flera platser i olika tider, ibland i samklang, ibland oberoende av varandra.

En art av släktet homo blev till en annan under utvecklingens gång. I den historiska backspegeln kan vi analysera vad som var före och vad som kom efter. Men när något började går inte att avgöra eftersom alla de tillfällen i tid som vi i backspegeln kan se, alltid haft en tid som föregick dem. Och eftersom homosläktet inte uppstod ur intet utan ur icke-linjära processer går en början inte att fastställa.

”När uppstod den första människan” är en retoriskt kraftfull fråga. Men den bygger på det felaktiga antagandet att den första människan uppstod. Detta innebär inte att frågan inte är viktig som drivkraft för forskningen. Men den kan inte besvaras annat än att man sätter ner foten och bestämmer att en viss fas i en specifik utvecklingsprocess är den början man letar efter. Vetenskapliga resultat står i relation till frågor som ställs, urval av studieobjekt som görs, begrepp som används, teorier och metoder som appliceras och analyser som utförs och tolkas. I sådant vetenskapligt arbete kan ursprung definieras, men inte generaliseras till att gälla alla sammanhang. Att ge vetenskapligt innehåll till tankar om ursprung på ett sätt så att det skapar allmän förståelse om att frågan om människans ursprung är intressant att undersöka men omöjlig att generellt besvara är en stor utmaning.

Forskning om människans ursprung är studier av vad som är det grundläggande mänskliga. Lasse Berg är entusiastiskt hängiven detta. Hans Kalahariböcker är intressanta. Bildad och skicklig med orden tar han läsaren med på häpnadsväckande resor till mänsklighetens avlägsna förflutna och innersta väsen.

Jag ser inte Ut ur Kalahari som den avslutande bok den presenterats som. I stället ser jag en början till en undersökning av hur samhället kan hantera komplexiteten i frågor som handlar om ursprung. Och med tanke på att det inte finns något i de tre Kalahariböckerna som visar att Lasse Berg är en person som nöjt lutar sig tillbaka, så finns det kanske hopp för oss som vill läsa mer om hans äventyr i jakten på människans innersta väsen.

Anders Högberg är docent i arkeologi, verksam vid Linnéuniversitetet.