Historia

Den judiska kulturhistoriens egna analyser av kulturmöten

Judiska städer – En europeisk läsebok
Anders Hammarlund

Carlsson
299 sidor
ISBN 9789189063853

| Respons 1/2022 | 11 min läsning

Anders Hammarlunds bok innehåller förutom artiklar av honom själv ett urval av originaltexter skrivna av judiska kulturpersonligheter. Det känns litet som att delta i ett bordssamtal med deltagare från olika tidsperioder. Städerna Rom och Córdoba bildar upptakten till denna europeisk-judiska berättelse, sedan rör vi oss till de städer i Rhendalen i vilka jiddisch växte fram på medeltiden. Några särskilt rika avsnitt berör svensk-judiska förhållanden under tidigmodern och modern tid. Det kvardröjande intrycket av boken är att det finns så mycket i historien som vi inte ens visste att vi hade glömt.

Judiska kriget på Titusbågen. Foto: David Castor.

Anders Hammarlund har i Judiska städer – En europeisk läsebok, vid sidan av artiklar av Hammarlund själv, samlat ett urval av originaltexter i olika ämnen skrivna av judiska kulturpersonligheter från olika tidsperioder. Flera av bokens bidrag kretsar kring ett avgörande möte: hur den judiska historieskrivningen och skrifttraditionen under 1700- och 1800-talet alltmer uppmärksammades av samtidens vetenskapliga inriktningar. Talmudisk textanalys och tolkning fick kontakt med europeiska akademier, särskilt i tyskspråkiga delar av Europa, där en Wissenschaft des Judentums växte fram. Det var också ett utbyte som på djupet kom att påverka ämnen som sociologi, psykologi och lingvistik.

Den judiska textkulturens vetenskapliggörande sammanföll med två andra utvecklingslinjer under 1800-talet, dels emancipationen som gav politisk rösträtt och samhällsintegrering, dels industrialiseringen och Europas ekonomiska liberalisering. Dessa faktorer gav judiska grupper och individer möjligheter att forma en sekulär kultur skild från den religiösa traditionen, något som vissa judiska intellektuella visserligen ansåg vara omöjligt; bara att använda ordet ”religion” om judendomen ”förutsätter existensen av en livssfär som inte berörs av religionen”, skrev den rysk-judiske lingvisten Max Weinreich. Den judiska kulturen bejakade med vissa förbehåll 1800- och 1900-talets moderna utveckling. Mellan religion, vardagsliv och vetenskap existerade alltjämt ett kraftfält, en dynamik som inte minst blev påtaglig i konstnärligt skapande. 

Det ”judiska” har inbjudit många kulturteoretiker, teologer, antropologer och historiker till att vilja spåra särskilda kvaliteter som kanske inte har sin omedelbara plats i en traditionell västerländsk humanvetenskap eller kulturell självuppfattning. Det judiska säger någonting annat om historien och samhället. ”Judaism anses emellanåt vara en ’tidens’ religion snarare än ’rummets’”, har till exempel konsthistorikern Margaret Olin hävdat i en studie om rituella gränsdragningar. Weinreich, vars artikel ”Den judiska verkligheten versus ghettomyten” (1967) Hammarlund återger utförligt, försöker på ett liknande sätt fånga det tidsligt annorlunda med judisk historisk förståelse: ”Den judiska historien representerar […] ett obrutet helt. Det förflutna och nuet konvergerar och sammansmälter. Under sådana omständigheter kan man lätt hemfalla åt sådant som moderna historiker kallar anakronismer.” Men det är inte ett tillämpbart begrepp, menar Weinreich, som i stället föreslår ”pankronism”: alla tiders samexistens. Det är en dubbelriktad kronologi som skickar historiska debatter till samtiden och samtida frågor ned i de rabbinska skrifterna.

Hammarlunds kulturhistoria är förhållandevis befriad från denna typ av metafysisk känslighet. De många originaltexterna från judisk historieskrivning som översatts och infogas bidrar till att ge ett direkt tilltal, som att sitta i ett bordssamtal, ett slags Decamerone, med levande bidrag från olika tider, snarare än en antologi med olika tolkningar.

Staden sågs som en spegling av ett både kulturellt och psykiskt komplext väsen.

Städerna Rom och Córdoba utgör upptakten till den europeisk-judiska berättelsen. I dessa städer under antiken respektive medeltid fanns en viss form av tolerans och alldeles bestämt en pragmatism som möjliggjorde ett rikt judiskt samfundsliv. Hammarlund ställer det mosaiska budet ”Du skall icke dräpa” i motsatsställning till romarnas gladiatorspel och slaktandet av djur på den flaviska amfiteatern; judarnas förbud att avbilda Gud, än mindre se en människa som Gud, mot de romerska kejsarnas ständiga förgudligande på mynt och i statyform. 

Det evigt tidlösa i Rom utövade en stark dragningskraft på judiska kulturpersonligheter. Sigmund Freud betraktade Rom som en stad där allting dröjde sig kvar och upplöste kausaliteten, likt den teori om själslivets konstitution som han själv höll på att utarbeta. ”Ingenting som en gång uppstått i själslivet kan förstöras”, minnesspåren blir kvar i det omedvetna, skrev Freud i Vi vantrivs i kulturen från 1929, precis som i Rom, där den gamla stadens alla lager och minnen fanns kvar ”alltjämt begravt i stadens mark eller under de moderna byggnadskomplexen”. Staden sågs som en spegling av ett både kulturellt och psykiskt komplext väsen. 

Hammarlunds bok rör sig sedan mot det tyskromerska riket och städerna Speyer, Worms och Mainz, som gick under akronymen ”Schum” på hebreiska. De var belägna i Rhendalen och utgjorde viktiga platser för den ashkenaziska judenheten under några århundranden på medeltiden. Det var i dessa städer som jiddisch växte fram och under senmedeltid spred sig vidare till Central- och Östeuropa. En kärnfråga för detta avsnitt är: När blev egentligen judarna uteslutna från samhället? Historikern Heinrich Graetz, som hade skrivit sin omfattande judiska historia vid mitten av 1800-talet, trodde att exkluderingen hade börjat i och med det första korståget. Andra historiker inom det tyskodlade Wissenschaft des Judentums menade att uteslutningen från det tyska samhället skedde på 1200-talet, kanske ännu senare, och berodde på begränsningar beslutade av Laterankonciliet år 1215. Judar fick då inte längre förvärva jordegendom, de skulle bära en särskild huvudbonad, ett gult kännetecken på klädesdräkten och i många städer infördes särskilda judiska stadskvarter. Tidigare hade visserligen särskilda judiska gator existerat. Med tanke på gruppens urbant präglade sysselsättningar – fjärrhandel, småskalig köpenskap och pengautlåning – bodde de centralt eller längs huvudgatorna fram till 1200-talet, när de anvisades att bli vid stadsportarna eller till och med utanför murarna i betydligt sämre bostäder och lägen. 

Hammarlund låter återigen Weinreichs artikel från 1967 vara den som vederlägger ”ghettomyten” när det gällde de judiska kvarteren i tyska städer på 1200-talet; kvarteren var endast halvslutna och tillät att judar rörde sig fritt genom andra stadsdelar under dagtid. Men avsnittet är oklart med sina lager av okommenterade historiska observationer som utelämnar en mängd viktiga fakta, till exempel gällande den betydelse symboliska gränsdragningar har haft för det judiska livets rytm mellan vardag och Sabbat. Antagandet att ett livskraftigt och konsekvent kulturellt system som den ashkenaziska uppkom och upprätthölls i segregerade stadsdelar saknar grund. Det handlade inte om några ghetton i modern bemärkelse, och självklart inte heller i en nazistisk bemärkelse. Det var tillgången till självständiga institutioner som hade störst betydelse för judisk kulturell identitet och som gjorde att den inte stagnerade. Det fanns bönehus, kosherslakthus, sjukhus, begravningsplats, danshus, bad. Som Weinreich också skriver: en kulturs fortlevnad kan inte förklaras utifrån begränsningar, utan utifrån möjligheten till självstyre och självförvaltning. 

Några särskilt rika avsnitt berör också svensk-judiska förhållanden under tidigmodern och modern tid. Hammarlund återger den häpnadsväckande berättelsen om kronofogden Jakob Granbom och hans familj i Svinstad i Östergötland på 1700-talet. Granbom omgavs av rykten att han inte åt fläsk, kom inte längre till kyrkan och helgade vilodagen på lördagar. Hans beteende var i det strängt protestantiska Sverige närmast kätterskt och farligt. Han sökte avsked från sin statliga tjänst år 1745 och började försöka leva som observant jude. Det var ytterst svårt. Det fanns ingen judisk församling, judisk invandring var förbjuden, och Granbom insåg snart att emigration var enda utvägen för honom och hans familj. En präst bistod honom med råd – uppenbarligen under stor vånda, konvertering från lutheranismen var ingen lättvindig sak – som slutligen tog Granbom och hans familj till Amsterdam, Europas viktigaste judiska kulturcentrum i det tidigmoderna Europa.

Familjens öden finns nedtecknade i en familjekrönika på hebreiska år 1841 av Jakobs sonson Israel. Israel var född i Amsterdam och hade aldrig varit i Sverige. Orsaken till Jakob Granboms närmande till det judiska nämner hans sonson i minnesskriften. Hans mor skulle på dödsbädden ha uppmanat honom att studera Gamla Testamentet: ”men inte Lutheranernas bibel, utan judarnas Torah”. 

Denna uppmaning kom uppenbarligen någonstans ifrån. När lärdomshistorikern Leo Fuks återupptäckte Israel Granboms familjekrönika på 1960-talet publicerade han en holländsk översättning och började kartlägga familjens historia. Det kunde mycket väl vara så att Jakobs mor var judinna. Hon eller hennes föräldrar kan ha kommit till Sverige till följd av Karl X Gustavs polska krig. En av befälhavarna under det polska fälttåget 1655–1657 var greve Gustaf Otto Stenbock, och det är möjligt att polska judar sökte sig till generalens beskydd efter att ha tjänat som tolkar eller vägvisare. Efter att ha anslutit sig till den svenska armén var det omöjligt att stanna i Polen efter kriget. Och väl i Sverige hade dessa ”displaced persons” givetvis varit tvungna att dölja sin judiska identitet. 

Anders Hammarlund är i grunden musikvetare, och i hans egna bidrag utgör ofta de musikhistoriska frågorna navet kring vilket den judiska kulturens historia presenteras. I boken ges insikter i musikens roll i judiska gudstjänster och huruvida musik endast kunde vara medial, det vill säga ha en tjänande funktion som frambär Ordet. Berättelsen om kantorn och förbedjaren Jona Schain och hans resa från Odessa till svenska Kristianstad och en anställning i den lilla judiska församlingen i staden, är en ögonöppnare för hur global migration och gränslöst jobbsökande kunde tränga djupt in i vardagsliv också i en svensk småstad redan i början av 1900-talet. 

Vid sidan av musiken är språket ett centralt tema. Jiddisch talades i början av 1930-talet av cirka tolv miljoner människor och var därmed Europas tredje största germanska språk efter tyska och engelska. Antalet publikationer på jiddisch var oöverskådligt och språket hade en betydelse inom områden som i dag närmast har fallit i glömska, till exempel den judiska arbetarrörelsen, vars inflytande på både kommunism och socialdemokrati under sent 1800- och början av 1900-talet är svår att överskatta.

Alla skäl till glömska och försummelse ligger vår samtid till last. Och det är olyckligt eftersom samtiden är den enda plats där historien kan utspela sig.

Den avslutande studien i Hammarlunds bok ägnas åt Wien under tiden strax efter första världskriget. Den judiske politikern och historikern Josef Redlich hade vid tidpunkten för första världskrigets slut ambitionen att genomföra en reformering av det österrikiska kejsardömet. Hur ska en mångnationell (i dag skulle vi möjligen säga mångetnisk, och skillnaden är inte obetydlig) stat förvaltas för att i sanning bli medborgarnas stat? En hopplös uppgift, kan det tyckas, men Redlich var ändå i en sådan central position i det politiska livet i Wien att hans strävanden inte kan uppfattas som helt meningslösa.

Studien av Redlichs reformidéer löper tillbaka till Hammarlunds tidigare intresse för regionen Mähren. Redlich härstammade från den lilla staden Göding i Sydmähren, en agrar köpstad som hade haft en mångetnisk verklighet under många generationer. Det traditionella förbudet för judar att äga jordbruksmark hade återinförts år 1852 av Alexander Bachs reaktionära regering, vilket drabbade judiska småskaliga lantbrukare särskilt hårt.

Redlich ville bygga samhället efter första världskriget på människors konkreta, gemensamma intressen på lokalplanet. Göding utgjorde en modell för sociala traditioner med funktionella, vardagliga förankringar mellan slovaker, tyskar, mährer, ungrare, katoliker, judar och protestanter, bönder och köpmän. I Göding var människor bundna till varandra i komplexa och realistiska beroenden och ansvarstaganden, menade Redlich och framstår därmed för vår tid som något obestämt: en konservativ multikulturalist? Men gemenskapsbyggandet efter första världskriget föredrog allt tydligare en abstrakt kollektiv tillhörighet: nationen. Mähren kom att ingå i det nationsbyggande som förknippas med Tomás Masaryk och den nya staten Tjeckoslovakien. Masaryk vittnade om att den mångkulturella vardagen inte bara var funktionell utan också genomsyrad av fördomar och kulturellt förakt. Han hade själv aldrig lyckats att ”med känslan” övervinna den antisemitism som fanns i hans barndom, utan endast med förnuftet hos en vuxen man. 

Hammarlund kallar sin bok för en ”blomstersamling” och här finns väldigt olika texter som löst hålls samman och emellanåt blir det spretigt. Vissa historiska begrepp och förhållningssätt hade vunnit på att förklaras, men det är ändå randanmärkningar. Det kvardröjande intrycket är snarare en förundran över att det finns så mycket i historien vi inte ens visste att vi hade glömt. Varför har vi ofta en bristfällig vetskap om den judiska historiens egna analyser av kulturmöten? Det finns flera igenvuxna stigar som Hammarlunds bok leder in på. Alla skäl till glömska och försummelse ligger vår samtid till last. Och det är olyckligt eftersom samtiden är den enda plats där historien kan utspela sig.

Publ. i Respons 1/2022
I FOKUS | Land och stad
Relaterat

En brottning med nationalismen

Göran Rosenbergs fascinerande bok om rabbi Marcus Ehrenpreis kan karaktäriseras som en idéhistorisk levnadsteckning. I fokus står Ehrenpreis strävan att finna en etiskt framkomlig och intellektuellt hållbar väg genom en...


Håkan Forsell

Håkan Forsell är professor i Historia vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark