Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Filosofi & psykologi
Robert Wright
Och människan skapade Gud
Fri Tanke Förlag | 610 s | Isbn 9789186061227
Recensent: Mattias Martinson
Den kulturella evolutionen har gett oss moralisk fantasi

Nyateismen hävdar att religionen är helt förlegad och oförenlig med vetenskapen. Den amerikanske författaren Robert Wright är själv en skarp religionskritiker men vill nu slå ett slag för en moraliskt god religiositet. Nyateismen förlöjligar den traditionelle, antropomorfe guden, men det är inte den enda sortens gud som kan finnas, menar Wright. Hans tolkning av religionens historia säger att tonen i de heliga skrifterna bestäms av omständigheterna kring deras tillkomst men han utesluter inte att den kulturella evolutionen är en process där Gud framträder mer objektivt.

Den populärvetenskapliga genre som vill bringa klarhet i frågan om de religiösa guds­föreställ­ningar­nas framväxt och betydelse har fått ett nytt tillskott. Mest kända sedan tidigare är Karen Armstrongs Historien om Gud och Jack Miles Gud – en biografi, men i Sverige har även Jonas Gardells Om Gud och Om Jesus rönt stor uppmärksamhet. I denna rad av böcker intar nu Robert Wrights Och människan skapade Gud en intressant och udda position. Han gör ett ambitiöst religionshistoriskt försök att kartlägga gudstankens utveckling, särskilt inom de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam) och kopplar denna uppgift till en övergripande moralfilosofisk reflektion över vår tids situation, som sedan ett drygt decennium har kantats av konflikter med religiösa förtecken.

Innan jag går närmare in på boken, vill jag säga ­något dels om författaren och hans kontext, dels om det svenska sammanhang som översättningen landar i. Robert Wright är en synnerligen produktiv nordamerikansk journalist, författare, lärare och forskare med bakgrund i Söderns fundamentalistiska kristendom och senare utbildad bland annat i sociobiologi vid Prince­ton. Han har undervisat vid olika universitet och driver i dag nät-tv-kanaler med politisk och ­livsåskådningsmässig inriktning. Wright har skrivit en rad böcker som kopplar samman moral och vetenskap, inte minst utifrån spelteoretiska perspektiv, något som i allra högsta grad utmärker den aktuella boken. Utifrån ett liberalt nordamerikanskt perspektiv, präglat av 9/11 och efterföljande polariserade trender, vill Wright slå ett slag för en moraliskt god religiositet.

I USA, liksom i Europa, har den så kallade nyateismen präglat det mediala populärvetenskapliga samtalet om religion. Frontfigurer som Richard Dawkins, Daniel Dennett och Christopher Hitchens har lanserat en bild av religion som något i alla stycken förlegat och orimligt för var och en som håller vetenskapen högt. Wright – som själv måste betraktas som en skarp och kvalificerad religionskritiker – förhåller sig skeptisk till denna diskussion som han kallar ”religionsfientlig”. Likt många före honom konstaterar Wright att den gud som förlöjligas i den nyateistiska genren är den ”traditionelle, antropomorfe guden”. Denna gud är fortfarande högst aktuell i den amerikanska kontexten och därför är det rimligt att föra en skarp polemisk debatt, men Wright menar att det nu är tid för religionskritikerna att erkänna att detta ”inte är den enda sortens gud som kan finnas”. Hans bok kan karaktäriseras som ett försök att presentera en sådan alternativ förståelse av det gudomliga.

I den svenska kontext som översättningen av Wrights bok landar kan man skönja åtminstone tendenser till en liknande nyansering av debatten som Wright efterfrågar. När Förbundet Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen för ett antal år sedan lanserade sin ateistiska humanism var det i mångt och mycket en svensk variant av den internationella nyateismen, även om somt också skilde sig från den internationella debatten, som att man egentligen inte vill se sig som ”nya” ateister utan som stående i Ingemar Hedenius etablerade tradition. I dag tvingas Humanisterna debattera religion på ett mer differentierat sätt. Sturmarks nya tanke­smedja Fri tanke består av en brokig skara av debattörer, såväl religiösa som ateister och agnostiker. Mot denna bakgrund är det intressant och upplyftande att det just är Fri tankes förlag som nu ger ut Wrights eftertänksamma bok. Tyvärr har man självsvåldigt gett boken en svensk titel som för tankarna till en sliten och föga innovativ religions­kritisk figur, nämligen att guds­föreställningar är mänskliga konstruktioner.

Originalets titel, The Evolution of God, fångar på ett mycket mer kärnfullt sätt Wrights projekt. Han utgår visserligen med rätta från att religiösa föreställningar alltid är mänskliga skapelser, men som agnostiker har han också hederlig­heten att erkänna att ett sådant konstaterande aldrig principiellt kan utesluta att något gudomligt finns bortom dessa konstruktioner. Därtill hävdar han, utan att överge sin agnosticism, att det är intressant att tänka kring den kulturella evolutionen och gudsföreställningarnas evolution som en process där Gud också framträder mer objektivt. Att Fri tanke har velat tona ner denna komplexitet genom en direkt missriktad titel (man anger inte någonstans i boken originalets titel!) känns föga fritt utan mer som en unken fläkt från äldre svensk förmyndarateism.

Att ge ett kort referat av boken låter sig inte göras då det handlar om en ytterst detaljerad populärvetenskaplig framställning av gudsföreställningarnas framväxt i jägar-samlar-samhället, gudsföreställningarnas vidare öden i de tidiga polynesiska hövdingdömena (Tonga, Sällskapsöarna, Påskön etcetera) och i de tidiga imperierna (Mesopotamien, Babylonien, Egypten etcetera) samt en omfattande redogörelse för gudstankens komplexitet i de abrahamitiska religionerna. En sådan våghalsig uppgift låter sig inte göras utan tydliga vägval och begränsningar. Wright navigerar sig dock framåt med hjälp av etablerad forskning, och även om vissa av de forskare han slår följe med inte är helt okontroversiella får jag det övergripande intrycket av att boken är vetenskapligt solid. Vissa vägval och strategier kan ifrågasättas eller diskuteras, men den ”teologiska” poäng som Wright vill göra utifrån sina egna mer konstruktiva filosofiska perspektiv kan sägas vara väl grundad i en aktuell vetenskaplig faktabas.

En uppfriskande sida med Wrights arbete är att han explicit låter den filosofiska ambitionen genomsyra hela den omfattande redovisningen av religionshistoriskt material. Så är fallet med hans införande av ett spelteoretiskt perspektiv på religionens funktion och därmed på hur föreställningar om Gud i heliga texter kommer att skifta beroende på sociala faktorer. En av hans grundläggande teser är att ”tonen i en helig skrift anges av omständigheterna kring dess tillkomst”. Denna ”materialistiska” utgångspunkt fylls ut med tanken att gudar och gudsföreställningar historiskt sett har en avgörande roll i spelet mellan olika grupper och intressen. Religionen och bilden av en gud eller ett panteon blir mer tolerant och inklusiv i tider när samhällen tjänar på att respektera andra folks eller gruppers gudar. När man spelar så kallade icke-nollsummespel med sina grannar (exempelvis genom olika handelsförbindelser där parterna är någorlunda jämlika) finns det all anledning att inte förneka den ­andra parten rätten till egen verklighetstolkning. Spelar man däremot nollsumme­spel (där maximering av den egna vinsten inte beror av motståndaren) tenderar gudsbilderna och de heliga texterna att bli mer intoleranta och avgränsande.

Denna sociala och politiska uttolkning av gudsföreställningarnas roll är intressant, inte minst för att Wright är så konsekvent när han genomför sin analys av det religiösa materialet. Detta medför att han effektivt kan läsa texterna (särskilt den hebreiska bibeln) mothårs på ett sätt som visserligen är bekant för den som är teologiskt utbildad, men som borde ge en del nytt att tänka på för den allmänintresserade läsaren. De teologiska dimensionerna av Israels öden från uttåget ur Egypten, via intåget i Kanaans land, rikets delning och senare deportationer uttyds skickligt med hjälp av den spelteoretiska tesen. Ibland är det viktigt att hålla sig väl med grannar, och då antar Jahve toleranta drag, ibland förlorar man bara på att ge grannarna någon respekt, då blir Jahve nitälskande och aggressiv. Wright använder gängse redaktionskritiska teorier och metoder för att visa hur dessa radikalt olika sidor av Jahve, som är sammanflätade i den hebreiska bibeln, konsekvent kan relateras till Israels skiftande geopolitiska position. Exempelvis menar Wright att en i biblisk mening förebildligt god och gudfruktig israelisk kung som Josia (2 Konungaboken 22 och 23) i själva verket kan betraktas som ”det moraliska lågvattenmärket i hela den abrahamitiska litteraturen” när han genom brutal utrotning av stora grupper går till rätta med avgudadyrkan i Juda städer. Genom användandet av religionshistoriska och bibelkritiska metoder visar Wright att det inte finns någon rätlinjig moralisk utveckling att tala om, snarare visar exemp­let Josia att gestalter i en sen epok i Israels historia faller ner i en intolerans som skulle ha varit främmande för många tidigare bibliska gestalter.

Nytestamentliga gestalter som Jesus och Paulus tolkas enligt samma mönster. Paulus situation, där han behövde ett visst socialt lugn kring sina församlingar, ledde till föreställningar om Gud, kärlek och gemenskap som visserligen inte var universalistiska, men som betonade den broderliga kärleken mellan de kristna som sedan också fick genomslag i relationerna till omgivande samhälle. En kristendom i statsbärande ställning blir mindre tolerant. Den historiske Jesus hade som judisk domedagsprofet knappast något gemensamt med den milde Jesus som de historiskt otillförlitliga evangelierna tecknade.

Vad som framträder i de abrahamitiska traditionerna är alltså snarast en rikare möjlighet att genomskåda det sociala spel, där religionen varit så central och bli mer kritisk i förhållande till den religiösa traditionens mångfald. Detta kräver moralisk fantasi och Wright menar att möjligheten till denna moraliska fantasi är vad den kulturella evolutionen, inte minst genom religionen, har medfört. Somligt i religionens historia är riktigt bra, somligt är riktigt dåligt. Koranen, nya testamentet, den hebreiska bibeln, alla läses med samma metoder och en liknande ambivalent dynamik framträder överallt. Denna dynamik måste mötas med moralisk inlevelse och fantasi för att vi inte skall övermannas av vår situation, utan i stället hantera de kriser världen i dag står inför. Det blir intressant när profeten Muhammed framställs som en för de abrahamitiska religionerna sammanfattande figur: ”Mer än någon annan gestalt i den abrahamitiska traditionen förkroppsligar Muhammed denna dynamik och illustrerar den över hela skalan. Ibland är han den stridslystne Josia, ibland den förgrämde Jesaja, ibland den defensivt inkluderande […] Paulus, ibland […] evangeliernas obesvärat inkluderande Jesus. Denne ende man förkroppsligar den abrahamitiska trons moraliska historia med alla dess krumbukter.”

Ur denna historia sorterar Wright fram vad han kallar en moralisk ordning som han med relativt stora anspråk talar om som en mer eller mindre objektiv moralisk lag, vilken ger mänskligheten valet att skrida framåt i moralisk förfining eller sjunka tillbaka i barbarisk konfrontation. Detta är inte tänkt som ett argument för Guds existens, det vill säga att Gud måste till för att garantera den moraliska ordningen, men Wright påpekar att det ger ett nytt utrymme för en helt annan konception av Gud jämfört med de mänskliga gudsbilder som vi möter i religionerna. Utifrån evolutionära resonemang hävdas att det går att förena ett strikt vetenskapligt synsätt på verkligheten med tanken på att evolutionen frambringar det gudomliga i form av kärlek och sanning, som då skall förstås som konceptuella bestämningar av en högst abstrakt idé om hur historien öppnar för en rikare moralisk fantasi.

Även om Wrights starkaste sida inte verkar vara filosofihistoria skriver han här medvetet eller omedvetet in sig i en idealistisk idétradition från Hegel som tenderar att tolka en materiell och historisk process i ljuset av det intellektuella eller andliga resultat som processen frambringar. En sådan idealism har ibland lett till ohöljd och orealistisk optimism i relation till den egna epoken och dess betydelse i ett universellt perspektiv. Det finns ett drag av sådan naivitet också hos liberalen Wright, som verkar se den nutida globala ekonomin som en sorts bålverk mot att isolationism och provinsialism skall breda ut sig. Den religiösa evolutionens resultat, moralisk fantasi, tycks summerad i en kapitalistisk utbyteslogik som tvingar människor att ha affärer med varandra och därför också tvingar dem att sätta sig in i varandras synsätt. Det spelteoretiska sättet att betrakta religionen kan därmed också tolkas som en nutida omkonstruktion av religionshistorien för att neutralisera den inför de globala utmaningar som verkligen betyder något. En sådan hegelsk rationalism ekar bitvis i boken (även om Wright inte låter den stå där oproblematiserad).

Wright skriver på flera ställen att vetenskapen står i skuld till religionen på så sätt att vetenskapens moderna rationalitet fyller liknande funktion för människan som religionen tidigare gjorde. Rationaliteten som vetenskapen vilar på är i den meningen inte alltid så rationell som vi vill tro. Det hade lagt ytterligare en dimension till hans framställning om han hade varit lite mindre vag angående den politiska och ideologiska konsekvensen av sin egen idealism, som ofrånkomligen finns där. Det går inte riktigt att skaka av sig känslan av att Wright ändå drivs av en djup (och möjligen tvivelaktig) tilltro till att en sorts andlig kraft – som heter kapitalism – trots allt drar oss i rätt historisk riktning.

Det går givetvis att rada upp kritiska anmärkningar. En aningen gåtfull sida av framställningen är den totala frånvaron av reflektion kring offer och – i judendomens och kristendomens fall – försoningstänkande. Det känns genuint uppfriskande och dessutom motiverat att Wright till skillnad från så många teologer i historien väljer att inte tillskriva kristendomen en särskild historisk roll som gör att den kristna uppenbarelsen höjer sig över all annan religion. Men det är likväl problematiskt att inte skillnaderna mellan judendom, kristendom och islam diskuteras närmare. Man behöver inte tänka i termer av gudomlig uppenbarelse för att inse att den kristna försoningstanken i sina traditionella utformningar i mytologisk mening representerar en annan gudsbild än den muslimska, och att detta har fått stora konsekvenser för den moraliska självförståelsen inom dessa religioner. I en tid då René Girards tänkande kring syndabocken har diskuterats så mycket framstår det trots allt som en brist att Wright inte ens berör denna tematik.

Men i stort är boken ett i god mening våghalsigt försök till syntes av en serie olika perspektiv på det mänskliga, och ambitionen är ingen mindre än att visa hur vi på sikt kan rädda världen från vår egen mänskliga destruktivitet. Att man måste läsa en sådan bok med skepsis är givet. Glädjande är att man kan läsa klart den och verkligen känna att man trots sin skepsis har övermannats av sympati och därmed kunnat erövra helt nya och fruktbara vinklar på saker och ting.

Mattias Martinson är professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet. Han har bland annat skrivit boken Katedralen mitt i staden – Om ateism och teologi (2010).

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet