Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Filosofi & psykologi
Lisbet Duvringe & Mike Florette
Kvinnliga psykopater – Mästare i manipulation på arbetsplatsen
Ekerlids förlag | 308 s | Isbn 9789188193308
Recensent: Kajsa Asplund
Den kvinnliga psykopaten förblir en stereotyp

Psykopati upphör aldrig att fascinera. Den senaste i raden av böcker i ämnet är Lisbet Duvringes och Mike Florettes Kvinnliga psykopater, där de föresätter sig att utreda hur denna mytomspunna störning visar sig hos kvinnor. Det är ett lovvärt syfte att belysa könsskillnader i diagnoser, men tyvärr faller författarna in i förutfattade meningar och olyckliga könsstereotyper. De hade ytterligare kunnat understryka att forskningen på kvinnliga psykopater är mycket begränsad.

Det är någonting med personlighetsstörningar som väcker starkt intresse. Populärkulturen är full av rollfigurer som tycks lida av dem, även om det ofta är oklart exakt vilket tillstånd det rör sig om. Glenn Closes kaninkokerska i Farlig förbindelse har fått illustrera ömsom borderline, ömsom psykopati. Michael Douglas Gordon Gekko i Wall Street är kanske psykopat – eller narcissist? Ofta blir dessa karaktärer också projektionsytor för aktuella fenomen i samtiden, en hänsynslös och girig finansbransch, till exempel.

Personlighetsstörningar utgör en egen diagnoskategori i de psykiatriska manualerna. Till skillnad från exempelvis depression och ångestsyndrom, där en uppsättning symtom uppstår i tydlig kontrast till patientens normaltillstånd, utmärks personlighetsstörningarna av djupgående, beständiga egenskaper som visat sig tidigt i livet. Till diagnoskriterierna hör även att dessa drag är rigida och tydligt på kant med den omgivande kulturens förväntningar. Traditionellt har uppfattningen varit att det inte går att ”bota” personlighetsstörningar utan att det rör sig om livslånga mönster.

Ledtrådar till personlighetsstörningarnas dragningskraft kan sökas i det tidiga 1800-talet, då den franske psykiatern Philippe Pinel myntade begreppet manie sans délire. Med det avsåg han psykiska störningar som påverkade individens känsloliv och drivkrafter men där de vanliga tecknen på sinnessjukdom saknades. Exempelvis var personen oftast fullt kapabel att agera ändamålsenligt. Fortfarande i dag verkar vi fascineras av denna paradox. Den drabbade individen är till synes högfungerande, men har under ytan ett kraftigt avvikande tanke- och känsloliv. Och allra mest fascinerar psykopaten. Psykopati utgör i dagsläget ingen egen diagnos i den välanvända manualen DSM-V, men omnämns vanligen som en personlighetsstörning, med innebörden att personen är känslokall, hänsynslös, dominant, impulsiv och manipulativ. Ibland sätts likhetstecken med antisocial personlighetsstörning, som är en diagnos i DSM-V, men den vanligaste uppfattningen verkar vara att endast en subgrupp av dem som får diagnosen är fullödiga psykopater (se Karolina Sörmans utmärkta avhandling The psychopathy concept in a Swedish context, framlagd vid Karolinska institutet 2015).

Bilden av psykopatins utbredning verkar ha förändrats. När de klassiska verken om psykopati skrevs på 1950- och 1970-talet framträdde bilden av en ytterst farlig, oftast kriminell person, som vanligen återfanns i fängelser eller samhällets undre värld. I dag förmedlas i stället allt oftare bilden av psykopater som allestädes närvarande. Psykopaten, har vi fått veta, kan vara din nya pojkvän, din granne eller allrahelst din chef. Under de två senaste decennierna har det kommit en uppsjö av populärvetenskapliga böcker – mer eller mindre väl underbyggda – om allt från psykopater i kärleksrelationer till den psykopatiska hjärnan. Till denna strömning sällar sig Lisbet Duvringe och Mike Florette med Kvinnliga psykopater – Mästare i manipulation på arbetsplatsen. Tidigare har de skrivit den mer allmänt hållna Psykopater i arbetslivet. Nu har de givit sig på det om möjligt ännu mer kittlande ämnet kvinnliga psykopater, komplett med en vacker femme fatale på bokomslaget. Enligt författarna vill de med boken hjälpa läsaren att känna igen och förstå en kvinnlig psykopat.

Första steget mot en sådan fördjupning borde vara en problematisering av själva termen. ”Psykopat” är som framgått ovan en term lånad från den kliniska psykiatrin, vilket innebär att den som helt uppfyller kriterierna för tillståndet lider av allvarlig patologi. Även om det enligt forskningen finns en grupp psykopater som blir framgångsrika och välanpassade samhällsmedborgare är det ändå oftast subkliniska drag det rör sig om när vi möter dessa egenskaper i arbetslivet. I linje med detta har forskningen alltmer börjat anamma en så kallad dimensionell syn på psykopati (och andra personlighetsstörningar). Det innebär att man nu betraktar psykopati mindre som en svartvit kategori och mer som en skala där människor kan ha psykopatiska egenskaper i olika utsträckning. Därmed talar man alltmer om ”psykopatiska drag” i stället för den mer statiska etiketten ”psykopat”.

Någon sådan nyansering av begreppen sker dock inte i någon större utsträckning i boken. Det tar flera kapitel innan läsaren får någon definition av psykopati och trots att författarna ibland även nämner antisocial personlighetsstörning görs aldrig någon klar distinktion mellan begreppen. I stället ligger fokus redan från början på att beskriva hur psykopatens hänsynslöshet uttrycks på arbetsplatsen, förmedlat genom intervjuer med forskare och vinjettberättelser från personer som uppger sig ha arbetat nära kvinnliga psykopater. Detta öppnar för begreppsglidning och det blir inte alltid tydligt var gränsdragningarna mot andra tillstånd går. I vissa av vinjettberättelserna misstänker man att det snarare rör sig om drag av borderline eller narcissism. Man kan fråga sig hur de personer som bidragit med sina berättelser om tidigare kollegor och chefer vet att det är psykopater de träffat.

Vidare har författarna byggt stora delar av sin faktainsamling på muntliga intervjuer med ett par psykopatiforskare, framför allt amerikanske professorn James Fallon. Dessa delar framstår som betydligt mindre vederhäftiga än de passager som byggts på egen bearbetning av publicerad forskning. Fallon gör svepande uttalanden utan någon uppbackning i forskning och författarna ifrågasätter honom sällan. Vid ett tillfälle berättar han om en kollega som är helt säker på att en treårig flicka han träffat var psykopat, eftersom det syntes i blicken. I en annan passage menar Fallon att ”hälften av alla bra säljare är psykopater” – var han tagit denna föga trovärdiga siffra från framgår inte.

Den fascination som psykopatbegreppet väcker verkar ibland göra det svårt att hålla fokus på fakta. När det gäller kvinnlig psykopati blir denna tendens ännu mer påtaglig. Diagnosen blir lätt en scen för könsmärkta myter om den ondskefulla häxan eller den sexuellt lössläppta primadonnan. Exemplen är många i den aktuella boken; kvinnliga psykopater fångar andra ”i sitt spindelnät” och ägnar sig åt ”djävulsk ryktesspridning”. Den vanligt förekommande idén att kvinnlig ondska förvisso är mindre fysiskt våldsam än männens men likväl värre, på grund av sin beräknande natur, återkommer också. När vi får ”ett isande exempel på en psykopatisk mamma” blir det tydligt att den känslokalla modern fortfarande är ett starkt kulturellt skräckmotiv.

Samtidigt är det ett lovvärt och viktigt ärende att belysa könsskillnader i diagnosvärlden. Under de senaste åren har det visat sig att kvinnor underdiagnostiseras för både hjärtproblem och ADHD, på grund av att symtombeskrivningarna är anpassade till män. Att få en mer nyanserad bild av hur olika störningar kan ta sig uttryck är därmed ett viktigt steg mot mer korrekta diagnoser och bättre behandling. Helt i linje med detta tar Duvringe och Florette upp viktiga aspekter som att kvinnor med psykopati ofta får lägre poäng på skalor för antisocialt beteende genom att de använder andra metoder än fysiskt våld, till exempel lögner. De tar också upp den viktiga och ofta undanskymda aspekten att även många män utsätts för våld och trakasserier i arbetslivet. Samtidigt hade det kunnat understrykas ytterligare att den befintliga forskningen om kvinnlig psykopati är mycket begränsad. Hela den klassiska forskningstraditionen har baserats på män och först de allra senaste åren har forskare börjat intressera sig för hur störningen tar sig uttryck hos kvinnor.

En mycket vanlig fälla i böcker som ska skildra en störning eller psykologiskt tillstånd är ett enögt fokus på individens karaktärsdrag och beteende på bekostnad av resonemang om omgivningens roll. Duvringe och Florette är knappast de första att helt individualisera orsakerna till psykopatiskt beteende. Från forskningen vet vi förvisso att psykopati som klinisk störning har en tydlig genetisk komponent. Det betyder dock inte att psykopatiskt beteende inte kan uppvisas även till följd av omgivningens tryck. Utan tvekan finns organisationer – kanske till och med branscher – som premierar riskbenägenhet och hänsynslös jakt på egen vinning. Den populära trenden att identifiera sin chef som psykopat säger kanske mer om pressen i många av dagens organisationer, apropå personlighetsstörningar som projektionsyta för samtidsfenomen.

Den skada psykopatin kan orsaka i arbetslivet avgörs dessutom inte bara av individen i fråga. Många av bokens vinjettberättelser kan, lika mycket som beskrivningar av psykopatiska personer, läsas som berättelser om organisationers oförmåga att hantera anställda och chefer som skapar arbetsmiljöproblem. Många av de personer som delat med sig av historier har lidit av frånvarande eller misstroende chefer, eller för den delen av en beroendeställning som fått dem att hålla tyst alltför länge. I de fall där problemet uppmärksammats i tid har det ofta skett tack vare förstående kollegor och fungerande rutiner. Författarna berör också detta ämne och argumenterar exempelvis för vikten av socialt stöd på arbetsplatsen. Dock hade resonemangen kunnat byggas ut betydligt mer. I ljuset av den forskning som tyder på att psykopatiska drag kan vara svåra att förändra blir det extra viktigt att lyfta fram det som faktiskt går att påverka, såsom chefsstöd, klimatet på arbetsplatsen och organisationens rutiner.

En ytterligare fälla som lätt uppstår när det gäller personlighetsstörningarna är att hamna i ett genomgående utifrånperspektiv. Ingen representant för gruppen kvinnliga psykopater har intervjuats i boken (vilket i och för sig kan vara förståeligt med tanke på stigmat som omger störningen). Även om James Fallon uppger sig själv vara på gränsen till psykopat och ger åtskilliga exempel ur sitt eget liv, görs få verkliga försök att förstå psykopatens verklighetsuppfattning från insidan. Trots många decennier av forskning finns det fortfarande mycket vi inte vet om hur det inre livet ter sig för den som lider av en personlighetsstörning. Exempelvis vet vi inte om psykopatiska personer oftast är motiverade att aktivt åsamka skada eller om de snarare upplever världen som så hotfull och fientlig att de ständigt ser sig nödgade att gå till anfall. Troligen skulle en fördjupad inifrån-förståelse bidra till en mer nyanserad bild av psykopatiska drag i arbetslivet.

Kajsa Asplund är psykolog och doktorand i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet