Den man skulle ha varit men inte kunde se

Psykoanalytikern Sten Espmarks biografi skiljer sig från andra svenska analytikers biografier genom sitt lätthet. Den har nära till litteraturen eftersom författaren vet att fiktionen ofta är den bästa vägen till sanning och att all gestaltning innebär en tolkning.

Det finns en episod i Sten Espmarks självbiografi Alltid på Divanen. Terapeuten tänker tillbaka som ringar in ett centralt drag hos själva genren. Författaren beskriver hur han som ung man är på väg ut för att möta en flicka han just träffat, men hindras av sin mamma. Han sammanfattar hennes oro inför att sonen kommer att bli utnyttjad och sviken med ord som sammanfaller med ett välbekant motiv i de kärleksnoveller hon själv skriver på kvällar och nätter under pseudonymen ”Margit Espens”: ”en snorkig adelsfröken som leker med hans hjärta.”

Levnadsteckningen gränsar mot berättarkonsten, och den har skiftat under historiens gång. Självbiografierna har rört sig från Augustinus bekännelser, som likt bikten syftar till underkastelse inför en högre makt, till dagens bekännelser som snarare strävar efter självbekräftelse: att förmedla sanningen om sitt liv. Espmark formulerar självbiografins syfte utifrån sin erfarenhet som psykoanalytiker: ”en upplevelse av att nu ha nått fram till känslan av att vara den person man alltid varit innerst inne”. Detta slags självförverkligande är relativt nytt i den självbiografiska genrens historia, som fram till det franska 1600-talets memoarer främst handlade om individens relation till yttre principer och om att definiera sig själv utifrån regler och konventioner, utan att påpeka några originella enskildheter. När man så småningom kommer till Rousseau är det däremot originaliteten som framhålls, ett unikt jags sanning. Men bekännelsen förblir en konstform, och det är tydligt att även den personliga, självbekräftande berättelsen om ett liv lyder litterära krav och skapar sin egen mytologi. Eller som Espmark föreslår utifrån sitt ”divanperspektiv”: ”Kanske har vi bara tillsammans skapat en ny myt men då en myt som för individen känns sannare. Och som är i stånd att skapa en känsla av kontinuitet och begriplighet i livshistorien.”

Psykoanalytikern Sten Espmarks självbiografi består av minnen från ett förflutet liv, men den utgör också ett vittnesbörd om en genomförd psykoanalys och en fortsatt egenanalys. Den rör sig samtidigt smidigt genom genrens historia och återspeglar dess fiktiva karaktär. Här finns den lille pojkens upplevelse av att ha blivit orättvist beskylld för ett fel han inte begått, en erfarenhet som kan erinra om såväl Rousseau som Strindberg. Som ett narrativt element i en personlig historia om upprättelse förblir den en detalj – som i och för sig blir nog så viktig för en psykoanalytisk uttydare av ”skuldkomplex”. Det som får inleda Espmarks självbiografi är en annan erfarenhet, den som generellt brukar motivera människor att skriva ner sina minnen. En påtaglig närhet till döden – en hjärtoperation – får här utgöra själva portalen till en berättelse som till största delen handlar om barn- och ungdomsåren. Till skillnad från andra psykoanalytiskt verksamma psykiatriker som skrivit ned sina minnen – jag tänker på Clarence Crafoord och Johan Cullberg – får man veta rätt lite om den vuxne författarens liv och relationer, om psykiatrins utveckling eller arbetet som privatpraktiserande terapeut. Den psykoanalytiska verksamheten framställs som ett slumpmässigt val. Här finns inga redogörelser för preferenser eller inriktningar inom detta fält av interna stridigheter och varierande skolbildningar. Vad man däremot snabbt förstår är att detta är en psykoanalytisk berättelse om en uppväxt, en freudiansk familjeroman, med dess föreskrivna oidipala grundstruktur och inflytande över individens framtida liv.

I Espmarks berättelse handlar det om föräldrarnas skilsmässa, svårigheten att frigöra sig från en dominerande och tidvis depressiv mor, en frånvarande fadersfigur och ett rivaliserande förhållande till en storebror som får anta rollen av ett fadersubstitut. Det framkommer mot slutet att de skuldkänslor som författaren säger sig alltid ha känt – ”ett stort tungt draperi över tillvaron” har sin grund i dödsönskningar riktade mot denne ställföreträdande fadersgestalt. På klassiskt psykoanalytiskt manér slås inget fast. Det rör sig om tolkningar och efterkonstruktioner: ”Det enda vi analytiker kan göra anspråk på är att ha bidragit till att byta en sorts ’sanning’ mot en annan. Gamla föreställningar som varit till förfång har ersatts av något annat.” Den insikten styr också berättandet, och förmodligen har den ytterligare motiverat Espmark att, som det står i förordet, ”stryka under det fiktiva också i en självbiografi”.

Trots det framträder här en rätt förutbestämd historia, en systematisering av händelser och minnen som väntar på sin lösning – en lösning som Espmark själv formulerar i termer av att finna den man hela tiden skulle ha varit, men varit oförmögen att se. Återblickar styrs av en klassisk berättarstruktur, den myt som Freud var den förste att direkt omsätta från litteraturens till psykets domän, den grekiska tragedin om Kung Oidipus. På så vis blev det möjligt att förstå psyket utifrån tragedin om en i grunden olöslig konflikt mellan motstridiga önskningar. Freud tänkte sig att Oidipusdramat gestaltade en universell och tidlös konflikt i alla människors liv, och man slås av att berättelsen om denna konflikt, trots de variationer som varje enskilt liv innehåller, är bestämd på förhand.

Espmark lotsar sig likväl fram genom intrigens obligatoriska delar på ett underhållande vis. Grundtonen är distanserad och humoristisk, och lämnar som sagt tolkningarna öppna, inte sällan med en ironisk vändning. Den lättheten är Espmarks psykoanalytiska erfarenhet, skulle jag vilja säga, och till skillnad från liknande skildringar hos Crafoord och Cullberg förenas den utan problem med fiktionens möjligheter. Kanske beror detta på en tidig och självklar närhet till litteraturen, från moderns novellskrivande, som ofta nämns men aldrig beskrivs närmare, till tonårstidens intensiva läsande tillsammans med brodern Kjell, som i detta sammanhang intressant nog inte framställs som en rival, tvärtom. Den äldre broderns val att bli litteraturforskare, sker genom den yngre broderns intervention. Espmarks beskrivning av denna händelse är förvisso försiktig; han återger hur hans hustru minns det hela: ”ett samtal mellan bröderna där min undran ’varför läser du inte litteraturhistoria istället?’ skulle ha fått Kjell att äntligen besluta sig för det rätta valet.” Eller för det valet helt enkelt. Betoningen ligger nämligen i Espmarks ”divanperspektiv” inte på rätt eller fel utan på en viss erfarenhet: ”Som när man liksom av en slump hittar den pusselbit som gör att mönstret i bilden kan anas om än alltjämt ofullständigt.” Men hur mycket av det mönster som kan anas beror på berättandets egna drivkrafter?

Fiktionen är på sätt och vis startpunkt och slutpunkt i Espmarks spaning efter sanningen om det liv han levt. Det handlar inte bara om att han framhåller hur samma händelser kan upplevas olika av olika personer och därmed utgöra olika minnen, eller att falska minnen kan upplevas som sanna medan de sanna förblir dolda. Det handlar framför allt om en insikt om att ingenting kan sägas utan framställning – eller Darstellung som Freud skriver i sin Drömtydning. Det vill inte bara säga att den språkliga gestaltningen är nödvändig för att tolkningens och förståelsens processer ska infinna sig. Det vill i synnerhet säga att gestaltningen alltid redan är en form av tolkning och förståelse. Vad man kan göra är att berätta på ett sätt, eller ett annat. Minnena ljuger, kallade ju Kjell Espmark så klokt sin självbiografi, men som många författare säkert vet är lögnen – fiktionen – ofta den bästa vägen för att nå fram till sanningen. I Sten Espmarks självbiografi utgörs hursomhelst inledningen av ett slags lögn. Den närmast hallucinatoriska dröm som hans av narkos förvirrade sinne väver ihop av minnen och förvridna intryck från sjukhussängen blir paradigmatisk för en berättelse som är fiktiv och verklig på samma gång: en imaginär erfarenhet som öppnar sig mot det glömda eller bortträngda för att ge det gestaltning och mening. Men kanske är det just det lyckosamma i denna meningsskapande process som till syvende och sist också väcker en känsla av tillrättaläggande, eller mer precist, gör terapeutens tillbakablickar just terapeutiska. Espmark berättar en sammanhållande historia om sitt liv, som även om den inte är en kronologisk redogörelse syftar till att skapa ”en känsla av kontinuitet och begriplighet i livshistorien”. Och det lyckas han givetvis med.

Det är likväl som om den psykoanalytiska erfarenheten delar sig i två vägar. En leder fram till en upplevelse av att ha funnit något som alltid funnits där, men som man tidigare inte såg på grund av ett försvar som kan härröra från olust, smärta eller moraliskt motstånd, ett bortträngt minne som fortsatt att inverka på det nuvarande utan ens vetskap, i form av exempelvis en oförklarlig men genomgripande känsla av skuld. Den terapeutiska lösningen är att häva denna bortträngning, att medvetengöra det omedvetna och skapa en berättelse om det förflutna som hänger samman, även om det innebär att ersätta en myt med en annan.

Den andra vägen accepterar i stället att den personliga historien inte går ihop, att den förlorade pusselbiten inte står att finna. Den leder med andra ord inte till någon sann identitet ”innerst inne” men, som den franskbulgariska psykoanalytikern Julia Kristeva skriver i Främlingar för oss själv ger den en möjlighet att upptäcka ”sin brist på sammanhang och sina avgrunder, det vill säga sina främmande sidor”. I ett sådant perspektiv torde bekännelsen varken bli till en bekräftelse av det förväntade eller till en självbekräftelse, utan utgöra en omprövning och ett ifrågasättande av det egna som är utan slut. Det kunde också inneburit ytterligare ett steg till i den självbiografiska genrens historia, som skulle gjort den mer analytisk. Vad man då förlorar är antagligen dess terapeutiska verkan som uppenbarligen varit drivkraften i Espmarks skrivande, även om en annan väg anas mellan raderna.