Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Konstarterna & medier
Mari Bacquin
Berättelsen om spegelbilden – Det höviska och det narrativa begäret
Ellerströms | 181 s | Isbn 9789172474147
Recensent: Elin Andersson
Den medeltida litteraturens förmåga att fängsla

Med denna bok öppnar Mari Bacquin dörren till den medeltida höviska litteraturen för en bred läsekrets. Hon menar att dess förmåga att fängsla sin publik ofta har fått stå tillbaka för filologiska frågor. Trots viss stilistisk spretighet lyckas Bacquin genomgående hålla läsaren intresserad.

Mari Bacquin är filolog och forskare i franska vid Lunds universitet. I Berättelsen om spegelbilden – Det höviska och det narrativa begäret öppnar hon dörren till den medeltida höviska litteraturen och kulturen för en bredare läsekrets. Bokens nav och utgångspunkt är den rimmade versberättelsen Le lai de l’ombre, ”Berättelsen om spegelbilden”, som här tjänar som exempel på hur stereotypa motiv inom den höviska ideologin – av Bacquin träffande beskriven som ”en kodifierad kärleksdoktrin med ett till synes paradoxalt innehåll av heder, dygd och passion, men utan moraliska pekpinnar” – i händerna på en god berättare blir viktiga beståndsdelar i en fängslande historia. Boken innehåller, förutom inledande kapitel, en ny utgåva av Le lai de l’ombre med svensk prosaöversättning. Verkets troliga upphovsman, Jean Renart, behandlar i sin berättelse teman som kärlek och otrohet i en på ytan ganska konventionell historia – riddare blir förälskad i gift dam, hinder uppstår men övervinns i slutändan – som Bacquin här analyserar ur olika litteraturteoretiska perspektiv. Hon visar hur författaren Renart under berättelsen håller publiken i sitt grepp genom oväntade vändningar och olika språkliga och narrativa knep.

Mari Bacquin har lyckats bra med att göra ett stort forskningsområde överskådligt och sina egna perspektiv och angreppssätt begripliga för litteraturintresserade läsare utan djupare förkunskaper om hövisk litteratur och kultur. Hon ägnar också en del av inledningen åt att beskriva och förklara handskriftsläget och olika textkritiska metoder och problem. Av Le lai de l’ombre, tillkommen på tolvhundratalet, finns endast åtta handskrifter bevarade. Hur ska man som utgivare förhålla sig till en text som återfinns i få och sinsemellan olika versioner? Den berömda franska filologen Joseph Bédier utgick också från sitt arbete med just Le lai de l’ombre när han mot slutet av 1920-talet bröt med traditionella utgivningsmetoder för att i stället förespråka principen ”le bon manuscrit”, där utgivaren tar fasta på den ”bästa” handskriften snarare än att upprätta en hypotetisk idealtext utifrån flera olika textvittnen. Bacquin lyckas väl med att förklara olika filologiska teorier och metoder, som kan förefalla nog så obskyra för en bredare läsekrets, på ett tydligt och intresseväckande sätt. Den som är närmare intresserad av Bacquins val av läsarter i utgåvan kan dessutom följa hennes resonemang i noter till källtexten längst bak i boken.

De filologiska spörsmålen är dock inte huvudfokus här, utan Bacquin koncentrerar sig främst på hur Renart går till väga för att hålla kvar berättelsens mottagare: ”[O]m det inte var för att Berättelsen om spegelbilden är en bra historia skulle den aldrig ha överlevt till modern tid, först muntligt traderad och sedan nedskriven i flera versioner”. Frågan om den medeltida litteraturens förmåga att fängsla sin publik har ofta fått stå tillbaka för andra aspekter, menar Bacquin, inte minst filologiska spörsmål om textursprung och tradering. Bacquins analys och exempel är genomgående övertygande; genom inledningen lyckas Bacquin, likt Jean Renart, berättartekniskt hålla läsaren intresserad och ibland också på halster. Inte minst väcks läsarens intresse att till slut ta del av själva källtexten. Övergången till bokens andra del – fornfransk text och översättning – känns därmed helt naturlig.

När det gäller Bacqunis språkliga framställning i stort vill jag däremot invända mot användandet av ordet ”manuskript” i stället för ”handskrift”. Vidare ställer jag mig frågande till valet att skriva ”editör” i stället för ”utgivare”, ”editerad” i stället för ”utgiven” och ”edition” i stället för ”utgåva” i en populärvetenskaplig publikation på svenska. Likaså klingar Bacquins ”explicitera” okänt för mig: varför inte bara skriva ”tolka” eller ”tyda”? Ytterligare exempel är det ålderdomligt franskklingande ”modesti” i stället för ”blygsamhet”, och i stället för ”överhöghet” det distanserande ”supremati”. I detta avseende upplever jag som läsare en viss spretighet stilistiskt sett, eftersom ordval och meningsbyggnad tycks sträva åt olika håll – Bacquins språkbehandling i övrigt är nämligen mycket rak och direkt; hennes framställning byggs upp av övervägande korta och kärnfulla meningar. Tydligheten och den klara strukturen i stort hör också till bokens många förtjänster.

Bacquin är noga med att i sin översättning av Le lai de l’ombre beakta originalets fluktuerande tempusbruk, en språklig aspekt som minner om den muntliga traderingen av verket. Det är ett rimligt val. Genom att hon återspeglar tempusbruket får läsaren en rättvisande bild av originalets språkliga uttryck och karaktär. Översättningen av Jean Renarts berättelse är behaglig att läsa; även för den som inte är närmare bevandrad i fornfranska går det lätt att följa med i originaltexten, som är tryckt på motstående sida. Särskilt en rad, vackert översatt av Bacquin, stannar kvar hos mig efter läsningen: ”Hans ansikte rodnar och hans hjärtas tårar stiger i ögonen och droppar ner, så att det vita och det röda blandar sig längs med ansiktet”.

Elin Andersson är fil. dr i latin vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet