Konstarterna & medier

Den mest levande människan blev som en sönderläst bok

Ett hemligt liv – Verner von Heidenstam och Kate Bang
Martin Kylhammar

Bonniers
646 sidor
ISBN 9789100174743

| Respons 3/2019 | 14 min läsning

Martin Kylhammars bok om förhållandet mellan Verner von Heidenstam och Kate Bang bygger på en serie arkivfynd, som ger en ny bild av dessa personer och deras relation. Utåt fick Kate framstå som Verners sekreterare, men Kylhammar kan kartlägga mycket av det som hände bakom den offentliga scenen. Här finns allt man vill veta om parets vardagsliv och åtskilligt till. Bokens analytiska tyngdpunkt ligger dock vid den fas när konflikter börjar uppträda. Så småningom bleknar Verner bort ur Kates liv och det slutar med att han bryter med henne. Kate var Verners stora kärlek, men båda fick se kärleken nötas ner av vardagen och vanan.

Kate Bang och Verner von Heidenstam med schäfern Vaps. Bild ur boken

Långa liv fick de bägge två, Verner von Heidenstam (1859–1940) och Kate Bang (1892–1976). Och en lång bok har de ägnats av Martin Kylhammar, professor i Linköping och bland mycket annat specialiserad på Heidenstam. I centrum står parets drygt tjugoåriga förhållande, men boken täcker också efterspelet – kampen om Verner von Heidenstams eftermäle och striden om hans Övralid. Här finns en härva av förtiganden, halvsanningar och lögner som Kylhammar ägnar väsentliga delar av sin bok åt att reda ut. Inte blir det sämre av att han är särskilt road av att jaga upp ”faktoider”, grundlösa påståenden som har kommit att tas för sanningar. Källkritik, helt enkelt – även om källkritik sällan är enkel.

Bra forskare ska ha tur. Och är de tillräckligt bra skapar de den själva. En sådan turgubbe är Martin Kylhammar. I upptakten till boken berättar han hur det gick till. Han intresserade sig för Kate Bang och för fem år sedan fick han via hennes släkt tillgång till hennes privatarkiv som hade legat bortglömt i en låda uppe på en vind i flera decennier – en samling som visade sig innehålla dagböcker, avskrifter av brev från Heidenstam och annat material (däribland privata foton, som används flitigt i boken för att förhöja vardagskänslan). Materialet ger en mycket annorlunda bild än Bangs friserade memoarböcker om parets liv tillsammans, och bara ur denna vindslåda hade en sensationell bok kunnat utvinnas. Men Kylhammar har sedan kompletterat fyndet via en dokumentjakt som har uppenbarat hundratals brev från Bang i olika privatsamlingar, liksom annat material som varit okänt eller oåtkomligt för forskningen. Sveriges skohandlare borde medaljera honom för de sulor han har slitit under arbetet på denna bok.

Förhållandet skulle vara fritt, eftersom han inte trodde på äktenskap, men det måste också omges med diskretion eftersom Kate hade undertecknat ett ’separationsavtal’ med maken som bara lät henne ha familjens bägge barn korta tider.

Verner von Heidenstam träffade den 32 år yngre Kate Bang första gången i början av 1916. Bakom sig hade den unga danskan en äktenskapsskandal som i praktiken – om än inte juridiskt – hade lett till en för henne förödmjukande skilsmässa hemma i Köpenhamn. Allt mörklades så gott det gick och överklassdottern Kate klarade sig uppenbarligen bra, överöst av dyrbara gåvor från sin nye älskare C. L. David, en av Danmarks rikaste män. Livet igenom behöll hon en fenomenal förmåga att ordna saker fördelaktigt för sig, oftast via mäktiga män.

Verner blev kär i Kate och snart inledde de ett förhållande (det är under inledningsfasen av deras bekantskap som han tilldelas Nobelpriset). Förhållandet skulle vara fritt, eftersom han inte trodde på äktenskap, men det måste också omges med diskretion eftersom Kate hade undertecknat ett ”separationsavtal” med maken som bara lät henne ha familjens bägge barn korta tider. Risken fanns att hon skulle förlora umgängesrätten helt. Utåt fick Kate framstå som Heidenstams sekreterare och ledsagare, men i verkligheten hade de alltså ett långvarigt kärleksförhållande. Ett genomgående tema hos Kylhammar är, som han uttrycker det, att vissa saker syns ske offentligt, ”på scenen”, medan de egentliga händelserna sker mer i lönndom, ”bakom scenen”. Arkivfynden ger just detaljerna kring detta hemliga liv.

Verner var ”den mest levande människa” hon hade träffat, tyckte hon i början. ”Kate”, skrev Verner i sin tur, ”aldrig någonsin i mitt liv har jag trivts så väl i någons sällskap som i ditt, aldrig fyllts av en så ogrumlad, drömlik lycka”. Han överöste henne med brev, långa och välskrivna. De utgjorde den allra största delen av hans författarskap under de kommande åren. Paret samtalade, och tillbringade mycket tid utomhus, promenerande eller på skidor. På ett underbart foto syns Kate hjälpa upp en skrattande nationalskald som har satt en rova i skidspåret.

Många lyckliga år följde, även om de yttre besvärligheterna var många. Skulle de lyckas vara så diskreta att de undvek skandal? Var och hur skulle de bo? Hur skulle Kate få träffa sina barn så mycket som möjligt? Svaren på frågorna sökte de snart i det flyktbeteende som överklassen kunde ägna sig åt under åren efter världskriget – långresor runtom i Europa. Ingen sevärdhet verkar ha varit för liten för att undslippa dem, antingen de kom gående, per linbana eller i bil. I Venedig tillbringade de flera timmar per dag i gondol. Reselivet underlättades förstås av Verners Nobelförmögenhet, som lät paret lägga ut spår av tomma hummerskal och urdruckna champagneflaskor över kontinenten. De genomlevde sina resor med glädje, men allt beskrivs med sådan utförlighet att vissa läsare nog blir sugna på att elda upp sitt pass för att aldrig mer behöva uthärda en lång utrikesresas tristess. (Beskrivningen är naturligtvis min. Kylhammar refererar och citerar med en snarast formell neutralitet.)

Annat hände under dessa år – sjukdom och sanatorievistelse, Kates skilsmässa genomfördes. Och paret sökte efter någonstans att bo. Verner övervägde att bosätta sig i barndomens Olshammar, i hans drömmar en oskadad idyll, men friden skingrades av tjutande ångvissla från en stor ångsåg som hade anlagts i närheten. ”Hela gården, hela egendomen är ödelagd av industriella nidverk”, klagade han. Till sist fastnade de för Övralid, där mark inköptes 1923 och huset sedan uppfördes under de kommande åren under Verners ihållande överinseende. Byggnaden stod färdig ungefär till det som nu skulle motsvara Heidenstams pensionsålder.

Verner med Karen och Jörgen, 1917. Bild ur boken

På Övralid bodde paret tillsammans under drygt ett decennium, även om Kates närvaro blev mer och mer gles. De första åren präglades av lyckligt vardagsliv med middagar, högläsning, konversationer, bjudningar och utflykter. De sista skedde ofta med Verners olika lyxbilar, använda för storstilade utfärder i olika riktningar. Samtidigt var paret inte förskonade från maskar i rosorna, däribland Kates kamp för att hitta ett bättre sätt att umgås med sina barn. Heidenstam stod inte över att antyda att hon borde välja honom framför dem, men så småningom arbetade Kate fram ett avtal som lät dem vara på Övralid sommartid – månader som innebar badliv, äventyr och utflykter.

Skildringen av det som kan kallas de verkligt lyckliga åren upptar ungefär hälften av boken. Här finns allt du vill veta om Verner von Heidenstams och Kate Bangs vardagsliv och faktiskt åtskilligt till. Alltsammans kunde ha gjorts kortare och mer summariskt, i stället för att som nu gå år efter år, även om de flesta detaljerna är nya. Samtidigt finns förstås något av en kvantitativ logik i att låta allt detta ta plats. Här finns ju bakgrunden till bitterheten och tragiken i de följande händelserna. Kylhammars val av utförlighet är alltså fullt respektabelt, även om det kan väcka viss otålighet hos den sorts läsare som börjar gäspa åt familjealbum.

Här finns allt du vill veta om Verner von Heidenstams och Kate Bangs vardagsliv och faktiskt åtskilligt till.

Den analytiska tyngdpunkten finns i den senare delen av boken, när konflikterna börjar uppträda. Där kan Kylhammar också plocka sönder åtskilliga myter kring Verner von Heidenstams senare år. I de här kapitlen finns en annan sorts utförlighet, en pedagogisk omsorg om nyanser och ett vägande för eller emot.

Den första myten som Kylhammar tar upp gäller Verner von Heidenstams ”åderförkalkning”, en föregiven sjukdom som spelade stor roll i tvisterna om hans eftermäle. Kort uttryckt visar sig diagnosen felaktig. Heidenstam hade problem med yrsel, illamående, tinnitus, en viss långsamhet och känslan av att kroppen svek honom. Delvis fanns åldersförändringar bakom, men främst en långvarig öronsjukdom som först diagnostiserades som otoskleros, sedan Ménières sjukdom. Behandlingen dömde honom till ett liv i filtar och konstiga huvudbonader. Men någon fara för hans tankeförmåga var det alltså inte. Hans sista år var inte alls så förfärliga som Kate senare ville framställa dem.

Den andra myten gäller Heidenstam som ”nazist”, en fråga där äreräddningen redan har varit på gång och nu genomförs fullt ut. Spåren leder till en brun eminens vid namn Paul Grassmann, som kom att fungera som kulturell dubbelagent för naziregimen. På ytan var han en litteraturentusiast som kontaktade svenska författare för att inte olikt en litterär agent ta tillvara deras intressen på den tyska marknaden (reklam, nya upplagor etcetera) Men egentligen var syftet att lura av författarna positiva uttalanden om Hitlertyskland, fraser att använda i propagandan. Grassmann gjorde sitt bästa med Verner von Heidenstam, men lyckades knappast få mer än allmänna uttalanden om den stora tyska traditionen och några ord om fruktan för kommunistisk terror. Grassmann försökte sätta skruv på detta så gott han kunde. Men som Kylhammar konstaterar, yttrade Verner von Heidenstam aldrig något positivt om nazismen som ideologi. Tvärtom retade han upp Grassmann genom ett offentligt uttalande om England som det kulturland ”som ligger Skandinavien närmast”. Ändå blev myten om Heidenstam och nazismen seglivad. Kylhammar tar isär den med ackuratess, även om jag hade önskat en liknande genomlysning av Heidenstams beundran för Mussolini och hans Italien (”Han är tidens hjälte och starkaste man just nu”, skrev Heidenstam 1936 till Sven Hedin).

Redan vid slutet av 1920-talet började sprickor synas i idyllen på Övralid, även om de inte vidgades förrän något senare. Kate tillbringade allt mindre tid med Verner. Kylhammar har räknat ut att de hade elva månader per år tillsammans 1918–1928, men sedan sjönk tiden gradvis för att 1933 vara nere i en månad per år. Verner satt hemma på Övralid och skrev brev som blandade längtan och gnäll, medan Kate levde livet i Köpenhamn. Hon hade upptäckt att livet rymde annat än stilla kvällar på Övralid med radio och brasa. Hon hade upptäckt att girls just wanna have fun.

Kate tillbringade alltmer tid i Köpenhamn. I slutet av 1931 hade hon lärt sig spela golf (snart spelade hon dagligen) och vardagen präglas nu alltmer av umgängesliv interfolierat av tennis, golf, bridge, måltider och utflykter. ”Golf och räksmörgåsar och tennissöndag på Baunegaard”, lyder en typisk notering. I kretsen runt henne finns den gamle vännen och toppadvokaten Vagn Aagesen, tjugosex år äldre än hon. Vid mitten av 30-talet inledde de ett förhållande, också det omgärdat med stor diskretion. Samtidigt fortsatte hon umgängeslivet i Sverige, ofta i form av friluftsliv. 1934 var hon med på sin första älgjakt och en vecka före jul samma år planerade hon en golfrunda med prins Eugen (några verkliga entusiaster var de dock inte; spelet ställdes in på grund av regn).

Turerna kring förhållandets dödsryckningar var komplicerade, men utreds exemplariskt av Kylhammar.

Även om Kate inte bröt med Verner var det som om han bleknade bort ur hennes liv. Han liknade alltmer en bok hon var färdig med: utläst, omläst och undanställd. Men Verner ville inte släppa henne. Han gick faktiskt så långt som till att fria till Kate (två gånger hade han tidigare sagt nej till frierier från henne), men fick nobben. Frågan kom tjugo år för sent, får han veta.

Kapitlen om hennes utstuderat långsamma dumpning av gamlingen på Övralid är plågsam läsning, men ur Kates synpunkt hade förhållandet ändrats så att hon mest var ”hemsamarit, stugsittare och en vännernas väninna”. Turerna kring förhållandets dödsryckningar var komplicerade, men utreds exemplariskt av Kylhammar. En linje gäller Heidenstams testamenten: 1933 hade han gjort Kate till huvudarvinge, men 1936 skrev han ett nytt testamente där kärnan var att kvarlåtenskapen ska göras om till en stiftelse, men med Kate som besittningshavare till sin död. En annan linje går genom Heidenstams sjukdomar, främst då de hjärnblödningar som drabbade honom och tidvis gjorde honom vårdberoende. En tredje linje är handlandet av Otto Frödin, gammal umgängesvän som nu alltmer trädde in som Heidenstams rådgivare och så småningom som den som vill försvara egendomen Övralid mot den forna vännen Kate Bang. Frödin drev linjen att gården skulle förvandlas till ett musealt monument över Verner von Heidenstam, snarare än att vara hennes bostad.

Avgörande händelser inträffar 1937, när Verner helt enkelt gör slut med Kate (de sågs aldrig mer) och gör henne arvlös. Därefter utarbetar de olika versioner av bakgrunden och vems felet var. Var Kate otrogen? Var Heidenstam åderförkalkad och omgiven av dåliga rådgivare?

Verner von Heidenstam i trappan till Övralids övervåning. Bild ur boken

De sista drygt tvåhundra sidorna blir något av en thriller som handlar om kampen om Övralid och striden om bilden av Verner von Heidenstam. Kate Bangs memoarer har tidigare varit en huvudkälla, om än ifrågasatt och konfronterad med annat material. Kylhammar kan nu komma bakom hennes framställning och närma sig en rimlig historisk sanning. Kate blir först helt utmanövrerad från kretsen kring Övralid, men när Verner har avlidit ger omständigheterna henne en ny chans. Fredrik Böök ska redigera Heidenstams skrifter och skriva hans biografi. Och han är angelägen om att få Kates hjälp, eftersom ingen känner personen och materialet bättre än hon. Med gemensamma tolvtimmars arbetsdagar reste de ett monument över författaren som stämde överens med den bild Kate ville ge. Och det dröjde inte länge innan de hade inlett ett förhållande. (Till de roliga detaljerna i biografin hör att Kylhammar kan följa kärlekshistorien i den viktdagbok som Böök förde 1938–1959: där antecknade han notiser om deras möten, tills kärlekshistorien tog slut efter några år.) Genom Fredrik Bööks manövrerande blev Kate återinstallerad som härskare på Övralid, som om testamentet av 1937 aldrig hade funnits. Under tiden skrev hon också en ”Redogörelse” över sin tid med Verner von Heidenstam som deponerades på Kungliga Biblioteket, en tillrättalagd skildring där konflikterna mellan dem i stort sett tegs ihjäl, liksom mycket i hennes privatliv.

Kylhammars Heidenstam är ingen bakåtsträvare eller tillbakablickare, tvärtom. Han är radikal, ofta modern, en utmanare av konventioner. Han välkomnade tekniskt framåtskridande, ivrade för att elektricitet skulle dras in på Övralid, gillade bilar och flygplan. Hos honom anas en blandning av upplysningspatos, traditionsmedvetenhet och överklassarrogans som annars oftast kan förknippas med vissa brittiska pärer. Som helhet bestås han här ett levande porträtt, med en tydlig färgton av beundran.

Bokens verkliga huvudperson är dock Kate Bang, som i Kylhammars skickliga framställning får en mångdimensionell biografi långt bortom epitet som ”skurk” eller ”hjältinna”. Hon var bildad, intelligent, uppslagsrik och livshungrig, men kunde också vara egoistisk och hänsynslös. Hon var instängd i sin tids kvinnoroll, men samtidigt frigjord av sin överklasstillhörighet och sin förmåga att förälska sig i lämpliga män vid lämpliga tidpunkter. Hon ljög friskt om sitt privatliv, men bevarade till eftervärlden mycket av det källmaterial som gav en mer korrekt bild. Hon var Verner von Heidenstams stora kärlek, men bägge fick de se kärleken nötas ner av vardagen och vanan. Hon är väl värd den lysande bok som Martin Kylhammar låter henne bebo.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år
Relaterat

Bättre på att spela rollen som författare än att skriva

Häggs bok är skriven med en pojkaktig förtjusning, präglad av hans fyndiga polemik. Avsnitten om D’Annunzios politiska bana är bäst. Hägg ser honom mer som en syndikalist än som fascist....


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg