Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Filosofi & psykologi
Allan H. Andreson & David Westerlund
Den världsvida pentekostalismen
Dialogos | 272 s | Isbn 9789175042534
Recensent: Jan-Åke Alvarsson
Den snabbast växande gruppen av kristna i världen

Genom denna bok får svenska läsare en efterlängtad översikt av pentekostalismen, den yngsta medlemmen i den kristna familjen. Den uppstod ungefär samtidigt på olika håll i världen och är mindre västerländsk till sin karaktär, vilket torde vara en av orsakerna till dess exempellösa framgång. Tyvärr gör boken inte rättvisa åt de svenska insatserna i denna rörelses utveckling.

I den senaste generationen läroböcker i kyrkohistoria, till exempel Douglas Jacobsens The World's Christians (2011) delas kristenheten in i fyra “kyrkofamiljer”: katoliker (50 procent), ortodoxa (11,5 procent), protestanter (21 procent) och “pentekostaler” (17,5 procent). Siffrorna för pentekostalerna är här synnerligen modesta; i flera andra översikter tycks pentekostalerna redan ha gått om protestanterna och är den näst största familjen. De mest optimistiska bedömarna menar dessutom att pentekostalismen kommer att vara lika stor som katolicismen inom ett par decennier.

Det vi med säkerhet vet är dock att den yngsta av kyrkofamiljerna är den som växer snabbast ute i världen, kanske också i Sverige, men det sistnämnda vet vi väldigt litet om. I det postmoderna religiösa landskapet har vi som forskare till viss del tappat greppet. Våra verktyg är ännu så länge anpassade efter ”samfund” och ”kyrkor” och dessa kategorier stämmer dåligt på det som nu händer i Sverige. Nu hör vi om nätverk relaterade till karismatiska inkomkyrkliga förnyelserörelser, missionsorganisationer, invandrarkyrkor, fristående församlingar, tidskrifter, tv-program och enskilda ”ministries” etcetera.

I det här läget känns det såväl lägligt som tacksamt att Dialogos förlag har satsat på en bok om Den världsvida pentekostalismen, visserligen i huvudsak en översättning av Allan H. Andersons An Introduction to Pentecostalism (2004), men anpassad till svenska förhållanden av David Westerlund. Den ger en efterlängtad översikt av pentekostalismen.

Rörelsen är ett 1900-talsfenomen och härrör ursprungligen från en karismatisk våg alldeles i inledningen av seklet. Det mest inflytelserika centrumet leddes av afroamerikanska män och kvinnor på Azusa Street i Los Angeles där ”Anden föll” från april 1906. Men det var inte det enda centrumet. Det låg liksom ”i luften” vid den här tiden. Om vi räknar litet generöst kan vi tala om oberoende centra i Korea, Wales, Sydafrika och Indien. Sedan förekom det givetvis korsbefruktning och ömsesidig påverkan så att vi relativt snart kan tala om en pentekostal rörelse eller en pingstväckelse.

Den här boken ger för första gången en samlad presentation på svenska av så kallade pre-pentekostala erfarenheter, helanden, tungotal, andedop, profetior med mera i kyrkohistorien. Den följer sedan upp med att redogöra för pentekostalismens rötter i metodism, Holiness-rörelsen och afroamerikansk spiritualitet. Den ger dessutom en utmärkt skildring av de senare förnyelsevågor som har svept över pentekostalismen. Boken inleds med några mötesbesök i pentekostala kyrkor världen över, en historisk-teologisk bakgrund till pentekostalismen, och därefter följer en exposé av denna rörelses inflytande på kontinent efter kontinent. Slutligen följer ett kapitel om den karismatiska rörelsen och neopentekostalismen och ett om pentekostalismens historiografi. Här vimlar det av namn, platser och sammanhang. Även för den initierade läsaren finns det en hel del nytt att inhämta. Informationen är i de flesta fall balanserad och boken har så långt jag kan bedöma relativt få faktafel. Den skulle dock tjänat på att utgivaren hade skapat några grafiska komplement. Tabeller, diagram och utvecklingslinjer skulle ha underlättat för läsaren att följa med. Detta är nämligen den spretigaste och mest mångfasetterade av kyrkofamiljerna. Inte för inte talar nu pentekostalforskarna ofta om Pentecostalisms, i plural.

Rent teologiskt följer framställningen den gängse synen på pentekostalismens karaktär. Det som kunde lyfts fram mera är möjligen dess anpassningsbarhet till nya kulturella sammanhang. Det är med Harvey Cox's ord ”a religion made to travel”. Inte heller Andersons företrädare i Birmingham, Walter Hollenwegers analys, att pentekostalismen i huvudsak har afroamerikanska rötter, får något särskilt utrymme. Att den här kyrkofamiljen är betydligt mindre västerländsk till sin karaktär och spiritualitet än till exempel evangelikalismen tror jag dock är en av orsakerna till dess exempellösa framgång världen över.

I ett översiktsverk av detta slag kan man givetvis inte vara expert på allt. Men det märks tydligt att Allan Anderson är specialist på afrikansk pentekostalism. Avsnittet om Afrika är bokens mest genomarbetade. Här finns mera av perspektiv, analys och slutsatser än i andra översikter.

Dessvärre börjar boken ganska matt, men den blir allt intressantare ju längre man läser. Medan inledningens mötesreferat saknar verklighetens alla nyanser av starka intryck som vanligtvis drabbar en ovan besökare i pentekostala sammanhang, är sista kapitlets diskussion om problemet med att skriva historia synnerligen tankeväckande. Här diskuteras på ett utmärkt sätt problemet med att den pentekostala historien alltför ofta skrivits av män, av vita män - och av amerikanska vita män. Tyvärr lever författaren eller författarna själva inte alltid upp till de höga idealen.

Om den mångspråkige forskaren David Bundy förmodligen har överbetonat det svenska inflytandet på pentekostalismen, har Allan Anderson tydligt undervärderat detta inflytande i samtliga sina översiktsarbeten. Det är inte svårt att förstå varför. Det mesta om Sverige och svenska förhållanden har skrivits på svenska och Anderson behärskar inte detta språk. Med svenskspråkige David Westerlund som medförfattare förväntade jag att han skulle skriva in de svenska bidrag som Anderson har missat. Det borde ju också ligga i förläggarens intresse att knyta Sverige till världen i dessa globaliseringens tidevarv. Men gång på gång blir jag besviken.

En hel del av den forskning om pentekostalismen i Sverige som gjorts de tio senaste åren finns refererad i litteraturhänvisningarna. Problemet är att den inte används i texten. I kapitel tre berättas det till exempel om pentekostalismens förhistoria på North Bonnie Brae Street i Los Angeles i april 1906. De afroamerikanska deltagarna nämns, samt ”några få vita”, men det sägs inte att alla utom en uppenbarligen var svenskar. När missionärerna efter pentekostalismens födelse i april 1906 sänds ut från Los Angeles nämns ett senare utsänt, givetvis engelsktalande par, Lillian och Alfred Carr, men inte att den första gruppen faktiskt bestod av två kvinnor och en man. Mannen var Andrew G. Johnson-Ek från Sverige. Denna grupp fick för övrigt ett särskilt namn: ”The Palestine Missionary Band”.

Att den revisionistiska historiesyn som länge plågat svensk pentekostalism nu upprepas i Andersons och Westerlunds bok gör inte mig, som försökt att både kritisera denna historieskrivning och presentera alternativ, särskilt glad. Fakta är att Sverige blev det första landet i världen utanför Nordamerika som nåddes av den pingstväckelse som utgick från Azusa Street, men detta nämns inte med ett ord. Andrew G. Johnson-Ek, den av huvudpersonerna som var med före genombrottet på Azusa Street i Los Angeles, den som var ende manlige deltagare i första missionärsgruppen, den som initierade pentekostalismen i Sverige och som var Sveriges representant i de första pentekostala Europa-konferenserna, nämns inte ens vid namn.

När en annan missionärsgrupp från Los Angeles når Kina 1907 är majoriteten, fyra av sju, svenskar. Ändå nämns bara engelsktalande Kinamissionärer i boken. När pentekostalismen etableras i Brasilien blir Daniel Berg och Gunnar Vingren ”svenskättlingar” fastän de bara tillbringat några år i USA. När grundarna av den största pingströrelsen i Chile, det amerikanska paret Hoover, som får mycket utrymme i boken, bearbetar sina tidiga pentekostala intryck gör de det tillsammans med en svensk. Enligt Hoovers egen självbiografi spelade Fredrik Franson en viktig roll för vad som kom att hända. Han nämns inte i boken. Och den mest tongivande svenske pingstmissionären i Portugal får finna sig i att heta Härdstedt i stället för Hårdstedt, precis som i Andersons originalutgåva.

När den största pingstkyrkan i Indien skildras, Indian Pentecostal Church of God, nämns de ledande indierna och det radikala i kyrkans karaktär, men inte att framväxten till stor del skedde med ett starkt, relativt förbehållslöst stöd från Sverige. Ledarna Abraham och Cherian hade till exempel över 800 möten över i stort sett hela Sverige på 1930-talet. I sista kapitlet skriver Anderson och Westerlund om misstaget att göra pentekostalismen till ”en helamerikansk produkt” men tycks själva falla offer för det de varnar för.

Att vara innovativ när det gäller terminologi är inte alltid fel. Men ibland kan jag sätta frågetecken inför översättningar av sådant som är gängse i pentekostalforskningen. I Sverige är till exempel beteckningen neopentekostal en relativt etablerad beteckning på fenomen som exempelvis Livets Ord. Men författarna använder genomgående ”nypentekostal” i stället.

Jag blir heller aldrig riktigt klok på principerna för översättning av termer och namn på rörelser. I boken ges ofta svenska översättningar av relativt väletablerade engelska begrepp som till exempel slain in the Spirit som översätts med ”dräpt av Anden” (det svenska emiska begreppet är att ”falla i Anden”) eller Yoido Full Gospel Church i Seoul som skrivs “Yoidokyrkan för det fullständiga evangeliet”. Ibland blir dessa rent vilseledande , som ”andekyrkor” (som för tankarna till animism) för [Holy] Spirit Churches, ”engudsrörelsen” för det som i Sverige är känt som Oneness- eller Jesus Only-rörelser; eller ”hans metodiske kollega” för the Methodist bishop.

Men motsatsen finns också. Svenska Pingströrelsens missionsorganisation, Svenska Fria Missionen, översätts till engelska som Swedish Free Mission, dessutom i ett sammanhang, Argentina, där missionen hade ett etablerat namn på spanska (Misión Sueca Libre). Engelska boktitlar bibehålls även när vi har böckerna på svenska. Detta blir särskilt problematiskt när det handlar om böcker som spritts i stora upplagor i Sverige och förmodligen haft stor betydelse för många svenskar, till exempel David Wilkersons Korset och stiletten (1966), John L. Sherrills Tala med andra tungor (1967), Dennis J. Bennetts Klockan nio på morgonen (1967), Mel Taris Som en mäktig vind (1972) eller Juan Carlos Ortiz bok Medlem eller lärjunge? (1976). Wilkersons bok har kommit i (minst) 13 upplagor på svenska sedan den första utgåvan, den senaste 2003, Sherrills bok i minst fem och Bennetts bok i minst fyra upplagor. Däremot är det mindre troligt att svenska läsare känner igen just dessa titlar på engelska. En kortfattad reflektion över vad dessa böcker betytt i Sverige hade också varit en bonus.

En klar svaghet finner vi i bristen på uppdatering av det som hänt sedan originalet skrevs 2004. Några exempel: Igreja Universal i Brasilien anses sedan länge större än Congregaçâo Cristâ. Richard Roberts har varit avpolleterad som rektor för Oral Roberts University sedan länge. Flera personer, som presenteras som levande, till exempel den karismatiske prästen Michael Harper, är numera bortgångna. Dessutom borde väl bibliografin ha kompletterats med den mest ambitiösa volymen om europeisk pentecostalism hittills: Kay och Dyer (red.) European Pentecostalism (2011).

Boken avslutas, precis som sin förlaga, med ett index. Det är ovanligt i svenska böcker och förtjänar därför extra beröm. Till yttermera visso är Westerlunds index bra mycket bättre, mera utförligt och därmed mera användbart än Andersons förlaga.

Som jag redan sagt ovan är det ett synnerligen lovvärt initiativ att ge ut en översikt av den globala pentekostalismen på svenska. Denna typ av bok är något som saknats på många kurser, till exempel vid våra universitet. Det är tråkigt att behöva konstatera att den måste kompletteras med material om svensk och kanske också nordisk pentekostalism från de senare årens pentekostalforskning.

Jan-Åke Alvarsson är professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet