Historia

Den spanska debatten om erövringen av Amerika

Amerikas födelse
Michael Azar

Leopard
217 sidor
ISBN 9789173434997

| Respons 5/2015 | 9 min läsning

Redan när den pågick på 1500-talet var erövringen av Amerika föremål för en livlig debatt i Spanien. Michael Azar har i sin framställning inskränkt sig till att behandla den spanska sidans argument och inte beaktat ny forskning om indianernas syn och agerande, vilket medför att en del gamla föreställningar fortfarande spökar.

De spanska erövrarnas första intryck av de folk de mötte i Mexico var inledningsvis lika förundrande som positiva. Det rörde sig, skrev Cortés 1520 till kejsaren i Spanien, om folk som levde under förhållanden som på många sätt liknade dem hemma i Den gamla världen. De bodde i välorganiserade städer, levde under ordnade och i det närmaste civiliserade villkor. De hade väl fungerande marknadsplatser, sina egna riter och ceremonier, de producerade sina egna böcker och hade en hierarkisk samhällsordning i vilken spanjorerna kunde känna igen sig. Skönheten i estetiska alster imponerade stort och ansågs till och med överträffa vad européer kunde åstadkomma, vilket bland annat Dürer vittnade om. Ett folk med sådan grad av intelligens och ordning borde inte vara svårt att övertyga om de kristna sanningarna. Men det fanns en baksida: de var ändå hedningar, de ägnade sig åt människooffer och andra för européerna upprörande och avskyvärda seder, vilka skulle komma att rättfärdiga erövringen och dess medel och metoder. Det var således från början en kluven syn som rådde.

Men trots förundran och fascination innebar erövringen av både de långt enklare samhällena i den karibiska övärlden och av civilisationerna på fastlandet ett enormt våld och övergrepp på de inhemska folken: utrotningsaktioner, slaveri och tvångsarbete, massakrer på dem som inte underkastade sig den spanska kronan och kristendomen (till vilket kom den massdöd som olika importerade sjukdomar innebar). Erövringens och kolonisationens våld och död kom därför tidigt att möta kritik. Redan 1512 utfärdades de första lagarna för att komma till rätta med de värsta övergreppen; krig fick således inte inledas utan att ett ”erbjudande” om att ta till sig kristendomen först lästs upp (på spanska), men om detta avvisats var kriget rättfärdigt och indianerna kunde tas som slavar. Cynismen i det hela påtalades redan i samtiden!

Diskussionen om erövringen, koloniseringen och hur kristendomen skulle införas varade i många decennier och i takt med att kritiken mot dess former tilltog, inte minst genom dominikanermunken Bartolomé de Las Casas ihärdiga och livslånga kamp mot missförhållandena och orättvisorna, kom synen på indianerna att förändras. Ju mer och skarpare kritiken från Las Casas blev, desto starkare blev motreaktionen. Det alltmer passionerade försvaret av konkvistadorernas handlingar hade som en viktig förutsättning en långtgående svartmålning av indianerna. Redan mot slutet av 1520-talet hade den nämnda positiva bilden av aztekerna förbytts till en alltmer entydigt negativ och förkastande attityd: det rörde sig nu om kannibaler, sodomiter, avgudadyrkare, kort sagt barbarer som stod utanför allt vad civilisation och samhälle hette. Mot sådana var alla medel tillåtna; följaktligen stod konkvistadorerna ovan all kritik, deras handlingar var helt enkelt välgärningar, nödvändiga för att utrota barbariska seder, bibringa dem den rätta läran och därigenom rädda dem från dem själva.

Men Las Casas var inte ensam om att kritisera missförhållandena. Såväl påvemakten som kejsar Karl I och spanska lärda som Francisco de Vitoria i Salamanca var kritiska mot många av de metoder som praktiserades i den nya världen. För att erövringen och kristnandet skulle vara legitimt fick det inte ske hur som helst, tvärtom fanns det en jus gentium (folkens rätt) att ta hänsyn till. Enligt Vitoria hade spanjorerna ingen rätt att bestjäla dem på deras land eller förslava dem, de kunde inte heller tvingas till tro, och påven hade ingen rätt att förläna spanjorerna (eller portugiserna i fallet Brasilien) deras land; däremot fick de inte hindra spanjorerna rätten att färdas fritt eller att predika kristna idéer. Vitoria och än mer Las Casas kunde i mycket finna stöd hos kejsaren, som för sin del med lagar och regler önskade upprätthålla kronans makt och rätt gentemot alltmer självsvåldiga konkvistadorer, vilka i sin tur ogillade den avlägsna kronans centraliseringssträvanden. En av dessa var Bernal Díaz del Castillo, som på ålderns höst mindes och skrev om sin del i erövringen, i mycket för att försvara sin grupps intressen gentemot såväl kritiker som Las Casas som kejsarmaktens ansträngningar.

Debattinläggen om den spanska erövringen under några decennier runt 1550 var många, med kulmen i den debatt, eller snarare förhör, som ägde rum under halvannat år i Valladolid i Spanien år 1550–51 där åsikter hos Las Casas ställdes mot aristotelikern Juan Ginés de Sepúlvedas ytterst negativa uppfattningar om indianerna. (De båda möttes dock aldrig.) Till skillnad från Las Casas många decennier i olika delar av väldet hade Sepúlveda aldrig varit i den nya världen, vilket inte hindrade honom från att karakterisera indianerna som den värsta sortens avskum mot vilka alla medel var tillåtna; det rörde sig om fega och omänskliga individer, ”naturliga slavar” i Aristoteles mening. Detta tillbakavisades helt av Las Casas; för honom besatt alla människor, även i mindre komplexa samhällen som i Karibien och norra Mexico, samma förmågor, samma intellektuella egenskaper och samma möjligheter att ta till sig det kristna budskapet, vilket dock måste predikas med fredliga metoder. I den utsträckning som deras seder ändå kunde förefalla främmande och barbariska, påminde han om hur människor på den iberiska halvön själva en gång var barbarer. (Att Las Casas ska ha förespråkat att ersätta indianer med slavar från Afrika är för övrigt en från spanskt håll gärna sedd, men felaktig föreställning. Svarta slavar fanns i Västindien långt före hans ankomst och när slaveriets grymheter och ursprung gick upp för honom skulle han komma att starkt ta avstånd från det.)

Om dessa diskussioner och debatter har Michael Azar skrivit en initierad och spännande essä. Den spanska kronans försök att reglera kolonisationen, Vitorias lärda utläggningar om alla folks rättigheter, indianernas inkluderade, påvemaktens interventioner liksom debatten i Valladolid uppmärksammas på förtjänstfullt sätt. Detsamma gäller den spanska och kristna bakgrunden till erövringen och missionen. Sepúlvedas uppfattningar diskuteras, liksom Las Casas långa verksamhet, om än kortfattat, men begripligt i ljuset av hans långa och flitiga författarskap, där ett tema dock var genomgående: den orättfärdiga behandling som indianerna utsatts för och som ledde till att han i slutet av sitt liv rentav menade att spanjorerna skulle dra sig tillbaka.

Azar betonar att studien inskränker sig till att behandla den spanska sidans argument, inte indianernas reaktioner på förloppet. Det är gott så, berättelsen om hur ett imperium på höjden av sin makt på detta sätt rannsakar den egna politiken är lika fascinerande som beklämmande läsning. Turerna är många och för det mesta skiner rättfärdigandet av den egna politiken bara alltför tydligt igenom. Samtidigt hade någon liten uppmärksamhet kanske kunnat ägnas åt de senaste tjugo årens ”new conquest history” (Matthew Restall), som givit nya och omvälvande insikter om hur erövringen gick till. Indianska skrifter och piktografiska manuskript har kunnat tolkas genom nya filologiska rön och kännedom om de aktuella språken. Tidigare ignorerade gruppers roll (svarta, kvinnor och inte minst de enorma mängderna indianska allierade) har framhävts och de inhemskas egna uppfattningar har i viss utsträckning kunnat tolkas. Samtidigt har därigenom omfattningen av koloniseringen och ”inskriptionen” av indianernas själar även reviderats och ifrågasatts.

Att denna nyare historia om erövringen emellertid saknas i Azars bok avspeglas även i att den litteratur som används i många fall är förvånansvärt ålderstigen – och tjugo år är mycket på detta område där en mängd missuppfattningar fortfarande är förhärskande, menar Restall. Så saknas verk av författare som Jorge Cañizares-Esguerra och José Rabasa liksom av Rolena Adorno, främst hennes The Polemics of Possession in Spanish American Narrative, och nämnde Matthew Restall, särskilt Seven Myths of the Spanish Conquest.

Möjligen är detta orsaken till att en del gamla föreställningar, den lovvärda intentionen till trots, fortfarande spökar. Så kunde vikten av spanjorernas mängder av inhemska allierade lyfts fram mer, något som senare års forskning, inte minst tolkningen av indianska skrifter, betonat starkt. Det handlade inte bara om ett fåtal spanjorers överlägsenhet; tusentals för att inte säga tiotusentals indianer stred i olika sammanhang tillsammans med spanjorerna. Så var erövringen av Guatemala i hög grad ett verk av indianska konkvistadorer! Det gäller även det litet slentrianmässiga påpekandet av spanjorernas överlägsenhet när det gäller teknologi, organisation och kommunikationsmedel, saker som alla problematiserats på senare år. Överraskande och beklagligt är även att den gamla föreställningen att spanjorerna ska ha betraktats som gudar, vilket ska ha förklarat indianernas påstådda passivitet, inte alls ifrågasätts eller problematiseras, trots att den uppfattningen inte finns belagd förrän ett par decennier efter erövringen av Mexico. Den saknas i tidiga inhemska källor och tycks ha lanserats av franciskanermunkar och har övergivits av nyare forskning.

Må så vara. Debatten i Valladolid är väl värd att uppmärksamma (och har för övrigt även blivit film). Den skiftande synen på de folk som spanjorerna mötte är fortfarande högaktuell och det är inte svårt att hitta paralleller i våra dagar. Det gör att detta är en viktig och angelägen bok, en fascinerande berättelse om inte bara en av de avgörande händelserna i modern historia, utan även om intellektuellas krumbukter för att försvara skiftande positioner, liksom om hur vi betraktar och behandlar det för oss främmande. Och Las Casas är värd att påminna om.

Bosse Holmqvist är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Relaterat

Auktoritär försvarare av mänskliga rättigheter

Georges Clemenceau förde Frankrike till seger under första världskriget till priset av stora mänskliga förluster. Som folkkär patriot med rötter i vänstern är han i dag en inspirationskälla till politiker...


Bosse Holmqvist

Bosse Holmqvist är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg