Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Konstarterna & medier
Anja Hirdman (red.)
Döden i medierna
– Våld, tröst, fascination
Carlssons | 237 s | Isbn 9789173314817
Recensent: Marie Cronqvist
Den ställföreträdande döden i medierna

Samtidigt som den verkliga döden blir alltmer avlägsen i våra liv blir den alltmer närvarande i medierna. Denna utveckling granskas i en ny forskarantologi. Den massmedialiserade döden gör döden mindre främmande och ger oss en möjlighet att bearbeta vår egen bortgång, även om det alltid är andras död vi bevittnar i medierna.

Nuförtiden är det så många som dör som aldrig dött förut, lär Ernest Hemingway en gång lakoniskt ha sagt. Att döma av medierna i vår egen tid tycks det onekligen förhålla sig så. Vår egen eller vår närståendes faktiska död är nu mer avlägsen än någonsin förut, och ändå – eller kanske just därför – har dödens och döendets plats i medierna aldrig varit så självklar och synlig som nu. Medan den verkliga döden under det senaste århundradet successivt har förfrämligats och förflyttats från hemmen till institutionerna, och i takt med att medicinska vetenskaper har övertagit religionens roll som uttolkare av dödens innebörd, har den medierade döden i gengäld flyttat fram positionerna. Den är numera ständigt närvarande i nyhetsjournalistiken, i deckare och kriminalserier, i grafiska scener på filmduken, i samtal på virtuella minnessajter och bloggar. I fiktionens värld flyter blod och dissekeras kroppar in till minsta benfragment, i dokumentärer, talkshows och realityprogram skapas social mening kring döden då människor offentligt kommunicerar den sorg och förtvivlan som för bara några årtionden sedan förblev något högst privat.

Utforskandet av den medierade dödens uttryck, mekanismer, teknologier och meningsinnebörder är det som författarna i forskarantologin Döden i medierna har samlats kring under medievetaren Anja Hirdmans redaktörskap. Alla skribenter, åtta kvinnor och en man, är knutna till Stockholms universitet och sammantaget representeras i volymen de tre olika forskningsämnena medie-, film- och journalistikvetenskap. Det senare återspeglas också i bokens uppbyggnad; i tre skilda sektioner behandlas döden i journalistiken, döden som underhållning och döden i digitala medier. Allvaret i det mediala meningsskapandet om död och dödsprocesser är av väldigt skiftande karaktär och av de tre sektionerna är den sistnämnda tveklöst den svartaste. Där betraktas sådana svåra fenomen som självmordssidor på internet och cancerpatienters döendeprocesser speglade i samtalsforum och bloggar.

Den goda forskarantologin kan kännetecknas av lusten att över de akademiska generations- och disciplingränserna samlas kring ett tema och gemensamt närma sig det från olika håll, med olika teoretiska och metodiska verktyg. Professorns örnblick som sveper över landskapet kan kombineras med doktorandens empiriska grodperspektiv, det breda blandas med det smala. Problem som man står inför är att resultatet sällan blir kvalitativt jämnt. Oftast finns det något eller några bidrag skrivna med vänsterhanden eller upptagna ur en byrålåda, och så ett par synnerligen väl genomarbetade bidrag. Döden i medierna uppvisar såväl problemen som förtjänsterna.

I bästa fall uppstår i denna typ av samlingsvolymer något riktigt intressant, kanske inte så mycket i ett enskilt bidrag som på gränsen mellan de olika bidragen. I Döden i medierna uppstår inte mindre än två sådana fascinerande spänningsfält. Det första utgörs av förhållandet mellan Madeleine Klebergs och Anette Forsbergs bidrag. Kleberg redogör för pressens rapportering om de så kallade von sydowska morden 1932, ett av de allra mest omskrivna och uppmärksammade seriemorden i svensk historia. I en handfast analys visar hon i hur hög grad den samtida nyhetsjournalistiken om spektakulär död präglades av en närmast moraliserande ton som stod i samklang med politisk ideologi. ”Den von sydowska tragedin var sorglös såsom den rapporterades i pressen”, konstaterar Kleberg i sitt kapitel. Fokus låg där helt och hållet på hur morden gått till och hur de kunde förstås ur ett samhällsperspektiv.

En radikalt annorlunda bild målas då upp i Forsbergs kapitel, som behandlar vår egen tids nyhetsjournalistik om mord eller katastrofer med dödlig utgång. Författaren beskriver huvuddragen i dagens sorgejournalistik, en journalistik som hon menar i första hand syftar till tröst, vägledning och emotionell gemenskap. I rapporteringen om katastrofer som Estonia, tsunamin och diskoteksbranden i Göteborg blir kontrasten till 1930-talets nyhetsberättande tydlig. Om det senare arbetade med tystnad och distans till offren, så är alltså dagens motsvarighet oftast en litania med en klar terapeutisk funktion. Forsberg anknyter i detta sammanhang till ett numera förhållandevis stort internationellt forskningsläge om nyhetsberättelsernas konstruktion av sorg som en gemensam angelägenhet. För jämförelsens skull hade det varit intressant att se en sådan bredare forskningskontext också i Klebergs kapitel.

En fruktbar spänning uppstår också i skarven mellan två utmärkta kapitel skrivna av Sofia Bull och Anja Hirdman. Båda tar upp döden som tv-underhållning, men dess skepnader och funktioner i deckare och i kriminalteknikserier framstår som helt väsensskilda. Anja Hirdman driver i sitt kapitel tesen att den klassiska tv-deckaren vandrar på gränsen mellan det storslagna och det triviala. Det exempel hon utgår ifrån är den internationellt framgångsrika klassiska brittiska serien Morden i Midsomer. Deckarens funktion, menar Hirdman i linje med mycken forskning om kriminallitteratur såväl internationellt som i Sverige, är att uppröra med det storslagna och spektakulära för att sedan återkalla trygghet genom ett slags trivialisering av döden. Det handlar visserligen om ond, bråd och ofta våldsam död, men därefter förefaller det vara lika viktigt att återställa ordning och ekvilibrium. Visst kan man notera att inte mycket tycks skilja tv-deckaren i dag från 1950-talets pusseldeckare härvidlag. Mellan alla ohyggliga brott som tycks drabba grevskapet Midsomer går allt tillbaka till jämviktsläget som om inget egentligen hade hänt, som om inte döden spelat någon roll.

Ordning upprättas visserligen också – men på ett helt annat sätt – i en annan delgenre inom tv:s kriminaldramer. I de kriminalteknikserier som Bull undersöker, däribland CSI: Crime Scene Investigation, Bones och Cold Case tilldelas den annars ytterst oglamoröse obducenten eller rättspatologen en nyckelroll som hjälte i dramat, en hjälteroll som byggs upp av torr vetenskaplighet och teknisk noggrannhet. En viktig roll spelas även, i skarp kontrast till tv-deckaren som Hirdman undersöker, av själva objektet: den sönderdelade, groteska och därmed gränsöverskridande, döda kroppen. Men det detaljerade obduktionsförfarandet blir på samma gång, menar Bull, ett sätt att övervinna döden och återupprätta empati för den döda såsom den människa det en gång var.

Övriga teman som boken tar upp är hur vår relation till döden skapas och omskapas i tv-program om andliga medier, vilket medievetaren Eva Kingsepp skriver om, och döden sedd genom kameralinsen, vilket behandlas i två bidrag av filmvetarna Astrid Söderberg Widding och Tytti Soila. Söderberg Widding beskriver hur iscensättningen av döden i krigsrapportering under det senaste århundradet blivit alltmer central, och Soila skriver om den lemlästade vita manskroppen som symbol för upphöjt lidande såsom den gestaltas i Mel Gibsons film The Passion of the Christ.

I bokens avslutande del lyfter medievetaren Michael Westerlund och journalistikforskaren Yvonne Andersson i varsitt kapitel fram en viktig arena för vår tids samtal om döden, nämligen samtalsforum och bloggar på nätet. Westerlund undersöker de betingelser som omger några svenska webbplatser där självmord diskuteras och menar att dessa utgör virtuella rum för samtal om ett ämne som i vårt samhälle är tabu. I kraft av sin anonymiserade offentlighet kan därför paradoxalt nog till och med de suicidförespråkande sidorna erbjuda tröst och stöd. Den långsamma, vanligaste döden – långt ifrån tv-seriernas spektakulära mord – är slutligen det som står i fokus i Anderssons kapitel. Cancerpatienters bloggar synliggör själva döendet, vardagen med en dödlig sjukdom. Dessa bloggar kan vara terapeutiska såväl för besökaren som för berättaren själv. De erbjuder möjlighet till identifikation, om än på avstånd, och kan hjälpa till att fylla det tomrum som döden oundvikligt utgör.

Hur skall vi då förstå den massmedialiserade döden? Vilken eller vilka funktioner fyller den? Bokens undertitel, Våld, tröst, fascination, ger en vägledning till den gemensamma tolkning som författarna för fram. Döden i medierna är en ställföreträdande död som fyller en rad olika funktioner. Den gör döden mindre främmande och ger oss en möjlighet att bearbeta vår egen kommande bortgång. Kanske gäller detta framför allt den starkt ritualiserade sorgejournalistiken, men förmodligen också alltifrån tv:s presentationer av obduktionssalar och av andar hemsökta hus till besök på sjukdomsbloggar och minnessidor på nätet.

En bärande tanke i antologin – även om det inte helt och hållet stämmer med Anderssons bidrag – är att det i medierna alltid är andras död vi läser om, betraktar och upplever. Men, frågar man sig, är det någonsin annorlunda? En människas död har väl genom historien alltid varit andra människors angelägenhet och eventuella problem. Hade ett längre historiskt perspektiv och ett bredare mediebegrepp (omfattande andra medier än press, radio, tv och internet) kunnat lyfta fram mer oväntade resultat och satt dagens medie­system i relief mot tidigare? Vad skiljer dagens tsunamirapportering från antikens gråterskor – och vad förenar dem?

Döden i medierna är en bok som i flera bemärkelser är inspirerande och tankeväckande, men den är knappast provocerande, som baksidestexten söker göra gällande. För vad skulle vara provocerande med döden? Döden har aldrig varit tabu. Den är kanske inte ens slutet, vilket Zygmunt Bauman är inne på i sin argumentation om den postmoderna döden som det temporära försvinnandet. I sitt bidrag om medier i medier, det vill säga tv-program om paranormalitet som exempelvis svenska Det okända, framhåller Eva Kingsepp att detta fenomen i mycket kan kopplas tillbaka till det förmoderna synsätt som historikern Philippe Ariès beskrev i sin klassiska studie om den västerländska dödens historia. Några av våra avlidna finns kvar bland oss, somliga vakande över sina nära och kära, somliga i skepnaden av olyckliga själar som inte tycks få ro.

”In the midst of life we are in death”, heter det i anglikanska kyrkans The Book of Common Prayer från mitten av 1500-talet. Orden var från början avsedda för de levande, de som stod vid kanten av graven och blickade ned för att bjuda farväl. Men i dag, då den medierade döden tar så stor plats, förhåller det sig kanske också på ett makabert sätt precis tvärtom. Mitt i döden lever vi ju kvar – online. Frågan har rests: Vad händer egentligen med mitt liv i medierna, såsom jag format det på Facebook, LinkedIn och Twitter, efter min död? Döden blir just ett medeltida temporärt försvinnande, den utgör bara ännu en händelse på den ”timeline” som mycket väl kan fortsätta efter min kroppsliga hädanfärd. Skillnaden är att det i dag är de sekulära medierna som förklarar och begripliggör min död – och medierna som betvingar den.

Marie Cronqvist är universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet