Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Filosofi & psykologi
Johann Georg Hamann
Skrifter i urval
Ruin | 233 s | Isbn 9789185191765
Recensent: Hans Ruin
Den tyska romantiska filosofins hemliga källa

Johann Georg Hamanns (1730–1788) verk är ett av den moderna tankelitteraturens märkligaste författarskap. Kierkegaards radikala individualism finns redan utvecklad hos Hamann och hans insikt om språkets betydelse för förnuftet föregriper 1900-­talets filosofiska debatt. Nu har Hamann för första gången blivit översatt till svenska.

På kvällen den 31 mars 1758 sitter den tjugoåttaårige Johann Georg Hamann ensam och dyster i ett inackorderingsrum i London. Efter att ha skaffat sig en utbildning i språk, filosofi och matematik i Königsberg har han med begränsad framgång försökt ta sig fram i livet på olika sätt. Han har till sist skickats över på ett oklart uppdrag till den stora staden, festat och förslösat sina tillgångar och sitt anseende. Han befinner sig på botten av sin existens och i desperation försjunker han i Gamla testamentet. I det ögonblicket vänder hans tillvaro. I den ”Levnadsbeskrivning” han nedtecknar några veckor senare beskriver han hur han genom sitt möte med Gud den natten fylldes av en ro och en tröst som han aldrig tidigare upplevt.

I detta frälsningsögonblick föds ett av de märkligaste författarskap som den moderna tankelitteraturen frambringat. Ur mötet med vad han uppfattar som Guds röst och ande finner han inspirationen till en egen röst och stil, som talar rakt in i sin egen tid, men samtidigt liksom från en främmande plats. Hamann verkade aldrig inom några akademier, men genom sina kontakter med sin tids lärda, i synnerhet Kant, kom han att få något av en kultstatus redan under sin levnad. Hans besynnerliga texter, flera av dem skrivna under pseudonym, blandar redlöst religiösa visioner och metafysiska tankesprång i en på samma gång ironisk och profetisk ton.

Goethe sade en gång att man helt måste bortse från vad man vanligtvis menar med ”förståelse” när det gäller Hamanns texter. De lockar och drar sig undan, i ett förbryllande och frustrerande spel med läsaren. Hegel var djupt fascinerad av hans stil. Hamann kritiserade sina samtida Herder och Kant med argument som bitvis föregriper inte bara Schelling och Schleiermacher, utan också Kierkegaard. Den senares radikala individualism och ironiska författarskap är nästan bokstavligen förestavade hos Hamann. Också Martin Heidegger citerar honom två århundraden senare med beundran i några av sina mest spekulativa texter om språk och tänkande.

På svenska har fram tills nu ingenting av Hamann varit översatt. Därför är det en värdefull gåva till den svenska tankelitteraturen som nu framburits av författaren och översättaren Staffan Vahlquist och det lilla förlaget Ruin (ingen koppling till min släkt). I en vackert formgiven volym har han samlat de flesta av Hamanns viktiga skrifter, med ett välskrivet förord och utförliga noter.

Texterna är svårlästa och svårtolkade i original. Det är bara helt nyligen som de också översatts till engelska. Under senare decennier har man kunnat märka ett växande intresse för denna hemliga källa till den tyska romantiska filosofin runtom i världen. En av Isaiah Berlins sista böcker var en studie av Hamann, The Magus from the North. Hamann and the Origins of Modern Irrationalism (1993). Begreppet ”irrationalism” är dock vilseledande. Hamann är förvisso en kritiker av upplysningen och dess optimistiska förnuftstro. Han framhåller den judiskt-kristna visdomslitteraturens överlägsenhet framför det grekiskt-rationella arvet. Likväl lyckas han träffa upplysningsprojektet i hjärtat inte genom att avvisa det till förmån för en dunkel konfessionalism, utan snarare genom att påtala dess egen brist på självkritik.

Hans kanske mest berömda text, som också återfinns i den aktuella volymen, har titeln ”Metakritik av förnuftets purism”. Han myntar här begreppet ”metakritik” för att belysa den kritiska förnuftsfilosofins aningslösa tilltro till sin egen självtillräcklighet. Kärnan i kritiken vilar inte på någon av tron uppenbarad sanning, utan på frågan om språkets betydelse för förnuftet. Mot Kant och Herder vill han visa att språket är deras blinda fläck. Där de tror att de kan renodla språket för att bli ett förnuftets verktyg, lyfter han i stället fram språkets historiska, affektiva grund, i tonalitet och sinnlighet, som något vi aldrig helt kan träda ut ur och bemästra som verktyg.

I denna undanskymda vrå av världen föds på så vis insikter som det ska ta den teoretiska diskussionen århundraden att till fullo tillgodogöra sig och dra slutsatsen av. Inom efterkrigstidens filosofiska hermeneutik har man till exempel lyft fram det väsentligen dialogiska i tänkandet, hur människan är både uttal och tilltal i ett och hur språket aldrig kan nå ner i sin egen grund, att vi lever och tänker i och genom språk. Men redan på 1760-talet hade Hamann skrivit: ”språket är mittpunkten för förnuftets missförståelse av sig självt.”

Samlingen inleds av den märk­liga ”Tankar om mitt Levnadslopp”, vilken är skriven på en för Hamann okaraktäristiskt rak och lättillgänglig prosa, som ett eko av Augustinus Bekännelser. Han berättar om sin livsbana, uppväxt, studier och försök att klara sig på olika tillfälliga tjänster, om ekonomiska bekymmer och umbäranden. I centrum står en resa hem till Riga för att följa moderns död. Skildringen utmynnar i mötet med den kristna tron som den enda vägen till ett gott mänskligt liv. Den skildrar vackert hur denna djupa hängivenhet öppnar hans hjärta, som hädanefter ”ser” ur nådens och mysteriets perspektiv. Mot slutet jämför han denna uppenbarade blick med konstnärens, som ser världen och naturen som förtrollad och fylld av mening.

I denna lilla skildring gestaltas den besjälade, romantiska blicken på tingen som sprungen ur en på samma gång ändlig och outtömlig individualitets perspektiv. Just det individuella är fascinerande att följa här. I texten ”Smulor”, som delvis handlar om politisk frihet och lagstyre, kan man se hur hans ”irrationalism” också innebär uppfinnandet av en alldeles egen form av politisk liberalism, där hela samhällets legitimitet härleds tillbaka till individens ”själv-kärlek”.

Bland alla egenartade texter i denna volym sticker ett brev till Kant från mitten av 1760-talet ut, genom sin ton som är på samma gång förtrolig, retfull, och närmast lite flirtig, där han själv tillskriver sig rollen som en uppvaktad flicka och menar sig vara en hemlig ”genius” i Kants filosofiska utveckling. I sådana texter framstår han som så förunderligt fri och frimodig, ja nästan frivol i hela sin livshållning, som om han dansade på en avgrund inför människorna, driven av sin religiösa ingivelse, och inte längre behöver avlägga räkenskap för någon.

Här finns också texten ”Sokratiska tänkvärdheter”, som återupprättar Sokrates-figuren och ironin. För den som kan sin Kierkegaard är det nästan genant att ta del av dessa texter, där mycket av det mest originella hos den unge Kierkegaard är föregripet i ton och slutsats. I ”Aesthetica in nuce” framkastar Hamann att ”poesin är människosläktets modersmål” och i en annan text att ”det äldsta språket var musik”, liksom att ”den äldsta skriften var måleri och teckning”, och att ”sinnlighet och förstånd i själva verket vilar på en och samma rot”.

Det finns enstaka andra texter som man kan sakna i denna samling, bland annat den förunderliga pseudonyma studien över språkets ursprung, ”Riddar Rosenkors sista viljeyttring om språkets gudomliga och mänskliga ursprung”. Men sammantaget innebär denna utgåva att Hamann nu – ett kvarts millenium efter den där ödesmättade omvändelsen på ett inackorderingsrum i London – tar plats också i den svenska filosofiska litteraturen.

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet