Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Politik & samhälle
Yuliya Yurchuk
Reordering of Meaningful Worlds
Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine
Stockholms universitet | 295 s | Isbn 9789176490211
Recensent: Per-Arne Bodin
Den ukrainska kampen om det förflutna
För att förstå de politiska konflikterna i Ukraina är landets blodiga 1900-talshistoria central. I sin avhandling om det kollektiva minnet i den unga nationen visar dock Yulia Yurchuk att de flesta invånarna i den stad hon har undersökt inte vet vad statyer och monument föreställer.

Den ryska propagandan anklagar ständigt den ukrainska regeringen för att vara en junta och de ledande ukrainska politikerna för att vara fascister. Det är inte sant, men för att förstå bakgrunden till dessa anklagelser är det nödvändigt att känna till Ukrainas 1900-talshistoria och den minneskultur som utvecklats under de 25 år som landet varit självständigt. Ett viktigt bidrag här är en nyligen framlagd avhandling av Yuliya Yurchuk med titeln Reordering of Meaningful Worlds – Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine (Stockholms universitet/Södertörns högskola).

Avhandlingen är en studie av det kollektiva minnet i Volyniens huvudstad Rivne. Området var under mellankrigstiden en del av Polen och blev efter Molotov-Ribbentroppakten 1939 först en del av Ukraina och Sovjetunionen för att sedan under kriget bli en del av Tyskland innan det återigen blev en del av det sovjetiska Ukraina. I Volynien och dess huvudstad har tidens tragedier utspelat sig i koncentrat: andra världskriget, ömsesidiga massakrer av ukrainare och polacker, fördrivning och förintandet av den judiska befolkningen.

För förståelsen av det självständiga Ukrainas förflutna är två förkortningar viktiga, OUN och UPA, som står för Organisationen för ukrainska nationalister respektive Den ukrainska upprorsarmén. Deras ledare Stepan Bandera är en av de mest kontroversiella gestalterna i Ukrainas historia. Två höga företrädare, Klym Savur och Taras Bul’ba-Borovets’, hade nära koppling till Rivne. Dilemmat är att dessa rörelser och dessa gestalter å ena sidan står för Ukrainas självständighetssträvanden under förra seklet och å andra sidan är förknippade med folkmord eller samröre med nazisterna. Detta mörka förflutna tolkas ömsom som nödvändiggjort av den historiska situationen, ömsom som en integrerad del av deras ideologi. De tre nämnda gestalterna uppfattas i ukrainsk minneskultur av vissa som frihetshjältar, av andra som krigsförbrytare.

Yuliya Yurchuk studerar alltså framför allt staden Rivne och dess monument som en del av det kollektiva minnet. Hon har för sitt syfte läst allt som nog går att läsa om minneskultur och använder sin beläsenhet på bästa sätt. En gren av den humanistiska forskningen som ibland kan kännas en aning uttjatad blir här angelägen.

Det kollektiva minnet undersöks för Rivne under åren 1985–2014. Avhandlingen är alltså plågsamt aktuell. Minneskulturen i staden ses i ett reciprokt förhållande till den minneskultur som emanerande från den centrala statsmakten i Kiev. En stor del av minneskulturen i Rivne och i andra delar av landet är lokal och ibland till och med privat. Statyer och andra minnesmärken sätts upp med privata medel. Minneskulturen usurperas sedan av de olika politiska partierna och används även av presidentmakten. De ukrainska politiska partierna är snara att lägga fram förslag på minneskultur i stället för att föreslå åtgärder för utveckling av landets ekonomi och välfärd, menar Yurchuk. Minneskulturen har under hela självständighetstiden varit slagträ i kampen om den politiska makten. Högerpartierna approprierar minnet av OUN och UPA medan Regionernas parti lägger beslag på segern i andra världskriget, som hos dem liksom under sovjettiden kallas Stora fosterländska kriget. Holodomor, hungerkatastrofen kring 1930, används som anklagelse av den ena sidan, Förintelsen av den andra. Skapandet av en nationell minneskultur blev särskilt viktig under Jusjtjenkos tid som president. Han lät bland annat uppföra ett minnesmärke till Bandera, vilket väckte stark kritik både inom landet och i EU.

Vad har då hänt med stadslandskapet i Rivne under självständighetstiden? Det senaste året har Leninstatyerna tagits ner i många städer i Ukraina. I Rivne hade det aldrig funnits någon sådan utan frågan har gällt två andra minnesmärken. Det ena, föreställande NKVD-generalen Dmitrij Medvedev, sattes upp så sent som 1988 utanför stadens KGB-högkvarter. Det togs några år senare helt sonika ned och skickades till den ryska staden Brjansk där generalen var född. Statyn över Mykola Kuznetsov, som varit legendarisk spionchef i staden när den var ockuperad av Tyskland, förvisades från centrum till kyrkogården. I stället sattes ett minnesmärke upp på dess plats till minne av dem som dött för Ukraina. På så sätt kunde man i ett monument förena minnet av döda i kampen mot Hitler, mot Stalin eller deras kamp mot varandra.

De kollektiva minnesskaparna (i avhandlingen kallas de minnesentreprenörerna) har att förhålla sig till samarbetet med Hitler, till massavrättningarna av judar och massavrättningarna av polacker.

Viktigast för den nya minneskulturen i Rivne har varit uppförandet av minnesmärken till Klym Savur som var ledare för UPA. Han dog i kampen mot sovjetmakten, men räknas samtidigt som ansvarig för mordet på tusentals polacker. Taras Bul’ba-Borovets’ kämpade under andra världskriget för ett fritt Ukraina, i förstone med stöd från Hitler, som dock tappade förtroende för honom. Borovets’ har anklagats för massmord på judar. Dessa två gestalter motsvarar den roll som Stepan Bandera spelar i det gemensamma ukrainska minnesskapandet. I staden Rivne blir dessa gestalter entydiga frihetshjältar. Ansvaret för etnisk rensning eller samarbetet med Hitlertyskland glöms bort eller diskuteras inte. Det skapas inte bara statyer, även kyrkor, kapell eller kloster byggs i närhet av minnesmärkena för att förstärka deras symboliska värde. ”Autentiska” bunkrar ska visa frihetskampens vardag.

En uppsättning minnesplatser förknippade med det sovjetiska arvet byts alltså ut mot andra som förknippas med Ukrainas kamp för självständighet. Yurchuk har följt diskussionerna om denna växling av statyer genom att läsa tidningsartiklar och protokoll från stadsfullmäktiges sammanträden. Hon finner berättelser i svart och vitt utan några nyanser.

I Rivne liksom i Ukraina i stort skapar man ett kollektivt minne av hjältar som stridit för ukrainsk självständighet. Hjälteraden börjar med Karl den tolftes allierade Mazepa och fortsätter med Symon Petliura, som ledde den ukrainska folkrepubliken som existerade 1917–1918. En staty av Petliura har satts upp i Rivne. Stepan Bandera har inget minnesmärke i staden. Däremot finns en gata uppkallad efter honom.

Dessa monument och även nya gatunamn blir delar av en historisk berättelse om vägen mot ukrainsk självständighet, en berättelse som också innefattar den orangea revolutionen och Euromajdan. Där finns sällan plats för kritik av enskilda personer eller organisationer. Få monument är riktigt samlande, förutom det som finns i nästan varje ukrainsk stad uppfört till minne av nationalskalden Taras Sjevtjenko och för Rivnes del minnesmärket över dem som dött för Ukraina.

Några organisationer av ukrainska historiker strävar efter att studera alla dessa händelser, gestalter och organisationer objektivt. De är viktiga, framhåller avhandlingsförfattaren, men hon tycks ibland ha för stark tilltro till deras möjligheter att nå en objektiv och motsägelsefri bild av vad som skedde.

Det är i uppbyggandet av det ukrainska kollektiva minnet som vi också ska förstå Euromajdan. På torget samlades anhängarna till en europeisk utveckling och ukrainskt medlemskap i EU med ukrainska nationalister som hyllade UPA. EU-flaggan och UPA:s svartröda flagga vajade samtidigt i samma manifestation: gemensamt var här avståndstagandet från det sovjetiska arvet och från Putins Eurasiska union.

Avhandlingen diskuterar hur samhället handhar ”problematisk kunskap”, alltså kunskap som de flesta vill glömma bort eller inte höra talas om, alltså de händelser som inte passar in i hjälteberättelsen om kampen för självständighet. Här förefaller aktiv glömska eller som det står i avhandlingen, amnesi, vara den utväg som oftast väljs.

Synen på det historiska förflutna är alltså mycket aktuell i dagens Ukraina. Vad som inte sägs i avhandlingen, men som blir slutsatsen, är att landet måste ta itu med de svåra frågorna när det gäller UPA, när det gäller Förintelsen och relationen till Polen. Den mest kända av Ukrainas författare, Oksana Zabuzjko, har nyligen publicerat en roman, i vilken hon följer en kvinnlig partisans öden under kriget och en nutida journalists försök att finna sanningen om detta öde. Det är ett av försöken att ta itu med de svåra frågorna.

Det är bland annat denna ukrainska minneskultur som gör att Putin kallar regeringen i Kiev för junta och att många i Ryssland anser att Ukraina styrs av fascister. Man ska samtidigt komma ihåg att ultranationalisterna i det senaste valet till Verchovna Rada endast fick ett par procents röster.

Efter en magnifik utredning av denna minneskultur beger sig Yurchuk ut på stan i Rivne. Hon ställer sig vid monumenten och ber de förbipasserande berätta vad och vilka de föreställer. Resultatet blir oväntat: de flesta vet inte vad de föreställer och om de ändå kan ange namnen blandar de ihop personer, tider, sovjetiskt och ukrainskt. Samma resultat kommer hon fram till när hon låter ett antal studenter skriva uppsatser om sin stad. De flesta tillfrågade anar att det gäller kriget och Ukrainas självständighet. Flera av de tillfrågade berättar om far- eller morföräldrar som kämpat för UPA eller för den sovjetiska armén. Plötsligt visade det sig att det kollektiva minnet nästan inte finns utan det personliga minnet kommer fram. Trots det har dessa minnen och motminnen politisk sprängkraft.

Särskilt intressant i avhandlingen är det som kallas hybrider. Det är minnesmärken som är uppförda för att hedra ”krigets offer” oberoende av vilken sida det gäller, liksom den egendomliga blandning av tider och händelser som finns i de intervjusvar som Yurchuk inhämtat. Händelser från 1917 blandas med händelser från andra världskriget, Holodomor och UPA; två företeelser som egentligen inte har med varandra att göra blir till en och samma berättelse. Försök har gjorts att arrangera ett gemensamt firande av andra världskrigets slut, som skulle inkludera både den sovjetiska segern och minnet av den ukrainska upprorsarmén. Yurchuk kallar detta för minnesamalgamering. En oväntad sådan är att de monument som skapas för att fira deltagarna i UPA stilistiskt är starkt påverkade av sovjetmonumenten.

De nya minnesmärken som uppförs innehåller ofta religiös symbolik. Det påpekas flera gånger i avhandlingen och det med rätta. Vad som däremot saknas är en utredning av de tre ortodoxa kyrkornas och den grekisk-katolska kyrkans agerande när det nya kollektiva minnet skapas. Det hade varit intressant om också detta funnits med. Kyrkan är ju en av de viktigaste minnesentreprenörerna i ett samhälle, om man ska använda avhandlingsskrivarens egen term. Vad som också saknas i avhandlingen är en kontextualisering. OUN grundades 1929, alltså samma år som det kroatiska Ustasja eller den finländska Lapporörelsen. I avhandlingen framstår de ukrainska nationalisterna under tiden före och under andra världskriget som mera unika än de är. Det finns alltså ett allmäneuropeiskt perspektiv på frågan, vilket Yurchuk också påpekar i avhandlingens sista ord.

Något som ytterligare hade kunnat stärka avhandlingens förklaringskraft skulle ha varit en jämförande studie med någon stad i östra Ukraina och dess minneskultur. Det räcker att ögna igenom listan på till exempel minnesmärkena i staden Donetsk för att se den stora skillnaden mellan dessa två städer.

Yurchuk vill inte dra några slutsatser för framtiden med sin avhandling. Det framhöll hon med skärpa under disputationen. Vad hon har gjort med glans är att på olika sätt ställa frågor om minneskultur och etisk ansvarighet, vilket är av största vikt för förståelsen av utvecklingen i dagens Ukraina. Det är denna minneskultur som används för att bevisa att den ukrainska ledningen är fascistanstruken. Ett annat konstaterande är att genomlysningen av Ukrainas 1900-talshistoria fortfarande förefaller vara svag. Yurchuks avhandling är ett bidrag till att göra den starkare.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet