Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Naturvetenskap & teknik
Jim al-Khalili
Nytänkarna
– Den arabiska vetenskapens gyllene tid
Albert Bonniers Förlag | 338 s | Isbn 9789100123819
Recensent: Mohammad Fazlhashemi
Den vetenskapliga blomstringen inom den islamiska civilisationen

Jim al-Khalilis bok är ett självklart komplement till den vetenskapshistoriska kanon men är också tillgänglig för en allmän publik. Han tillför nya infallsvinklar och går emot den gängse uppfattningen om att den islamiska civilisationens vetenskapliga framsteg tog slut efter den mongoliska invasionen. Hans begrepp ”arabisk vetenskap” är emellertid problematiskt, för många av centralgestalterna i denna tradition var inte araber, även om de skrev på arabiska.

Kort efter islams uppkomst kom muslimerna genom det islamiska rikets expansion i kontakt med ett stort antal civilisationer och högkulturer. Expansionen stannade inte vid politiskt och militärt och ekonomiskt herravälde, utan omfattade även vetenskapliga utbyten. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande, som gjorde det möjligt för muslimska lärda att utnyttja de ­andra kulturernas bildningsarv inom såväl naturvetenskapernas område som de spekulativa kunskaperna.

Tydligast uppenbarades denna harmonisering inom de spekulativa vetenskapernas område. Under den islamiska guldåldern framträdde en rad muslimska teologer och filosofer, som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Utan att förneka trons och uppenbarelsens betydelse underströk de förnuftets och vetenskapens värde för förståelsen av religionens grundläggande principer. Förutsättningarna för denna positiva inställning till förnuftet finns i Koranen, som uppmanar de troende att betänka Guds tecken i tillvaron – olika naturliga fenomen som regnet, molnen, åskan, kossan, kamelen, bisamhällen etcetera – för att därigenom komma till insikt om tillvarons komplexitet och behovet av en gudomlig konstruktör som skapat hela världsalltet. Naturvetenskapen och den spekulativa vetenskapen ansågs bidra till en mänsklig gudsförståelse.

Framväxten av en materiellt och kulturellt välutvecklad civilisation skapade förutsättningar för en institutionalisering av de vetenskapliga verksamheterna. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades med början från 760-talet, och muslimska härskare underhöll vetenskapsmän i sina palats och ställde stora bibliotek, astronomiska observatorier och liknande institutioner till deras förfogande. De vetenskapliga institutionerna spelade en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Ett stort antal verk översattes från grekiska, persiska och andra språk till arabiska och bidrog på så sätt till att en stor del av den tidens samlade lärdom blev tillgänglig för muslimska tänkare.

Vetenskapsmän och filosofer med skiftande etniska och religiösa bakgrunder skapade gemensamma intellektuella arenor där de olika kulturerna kunde mötas och berika varandra. Denna mångfald gynnade inte bara muslimerna utan bidrog också till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Denna era i den muslimska historien har av nutida bedömare, som exempelvis orientalisten F. Rosenthal, beskrivits som ”det triumferande vetandets era”, som skilde den islamiska civilisationen från andra.

I sin bok Nytänkarna – Den arabiska vetenskapens gyllene tid söker den brittisk-irakiske fysikern Jim al-Khalili på nytt svar på frågan varför den muslimska civilisationen öppnade sig för andra civilisationers vetenskap och varför och när denna utveckling upphörde. Till skillnad från tidigare verk inom detta område kommer han med en rad nya infallsvinklar som gör framställningen värdefull. Han ställer frågan om muslimernas vetenskapliga renässans enbart skall ses som resultatet av ett lyckligt sammanträffande i tid och rum, en tillfällighet, och därmed en parentes i historien, eller om den snarare skall ses som ett samspel mellan sociala, religiösa, historiska och geopolitiska faktorer.

När det gäller orsakerna bakom muslimernas vilja att ta till sig andra kulturers bildningstraditioner är han inne på samma spår som tidigare forskare, nämligen det rationalistiska synsättets utbredning genom den muazilitiska skolan inom teologin och den muslimska filosofin. al-Khalili lägger stor vikt vid att den muslimska vetenskapliga renässansen ägde rum under abbasidernas* tid, och hävdar att abbasidernas nära samarbete med den persiska aristokratin var en av de viktigaste orsakerna bakom denna utveckling.

Problematiskt är emellertid det begrepp som förekommer redan i boktiteln. al-Khalili använder sig genomgående av begreppet arabisk vetenskap när han diskuterar den vetenskapliga traditionen och utvecklingen i den muslimska civilisationen under abbasidernas tid (750–1258). Han är medveten om att detta är ett problematiskt begrepp eftersom många framstående vetenskapsmän under denna period inte var etniska araber, utan snarare perser eller av turkisk/centralasiatisk härkomst. Dess­utom var flera av de mest kända översättarna i den stora översättarkampanjen kristna eller judar. Det enda dessa vetenskapsmän hade gemensamt var det arabiska språket. Arabiskan spelade samma roll som engelskan gör i dag eller latinet gjorde i högmedeltidens Europa.

Utifrån detta skulle man kunna benämna medeltidens vetenskapliga verksamhet som latinsk vetenskap, eller använda beteckningen engelsk vetenskap för dagens vetenskapliga produktion. Faktum är att varken medeltidens eller vår tids vetenskapliga produktion benämns efter det språk som den förmedlades eller förmedlas på. Varför vill inte författaren använda begreppet muslimsk vetenskap? al-Khalili påpekar med rätta att någon religiös betingad vetenskap inte finns. På samma sätt som man inte kan tala om judisk, buddhistisk eller kristen vetenskap kan man inte heller tala om muslimsk vetenskap. Detta är ett fullt förståeligt argument men frågan är om inte beteckningen ”muslimernas vetenskapliga tradition” skulle vara ett mer adekvat begrepp i detta sammanhang. En minoritet bland dessa vetenskapsmän bekände sig till andra konfessioner, men gemensamt för dem var att de agerade inom en kontext som hade tillkommit genom den förändrade kunskapssynen i den muslimska civilisationen.

Det var de vetenskapliga institutionerna, det rationalistiska tänkesättet och det kritiska tänkandet som tillsammans med de muslimska makthavarnas mecenatverksamhet och de stora summor pengar som de avsatte för vetenskaplig verksamhet som gjorde denna vetenskapliga renässans möjlig. Till detta skall läggas det faktum, som författaren själv påpekar, att den vetenskapliga utvecklingen under guldåldern var nära knuten till islam och det religiösa tänkesätt som var dominerande då. Detta tänkesätt öppnade för tolerans som i sin tur gav näring åt en genuin stämning av förväntan och optimism.

En stor förtjänst med al-Khalilis bok är att han går i clinch med den gängse uppfattningen att den islamiska civilisationens guldålder och dess vetenskapliga och filosofiska framsteg tog slut efter den mongoliska invasionen. Enligt idéhistorisk kanon i Väst upphörde den muslimska civilisationens guldålder när den mongoliske härföraren Djingis khans ättlingar lade Bagdad i ruiner och satte punkt för det abbasidiska kalifatet år 1258. Utvecklingen efter denna period finns ofta inte omnämnd i idéhistoriska översiktsverk, trots att muslimska vetenskapsmän både inom filosofin och naturvetenskapen gjorde stora insatser efter denna period. Illuminationsfilosofin** upplevde sin storhetstid efter att den aristoteliskt influerade filosofiska traditionen hade gått tillbaka och inom det naturvetenskapliga området ser vi inte heller något totalt stopp.

Muslimska vetenskapsmän fortsatte att göra nya landvinningar inom medicin, astronomi, matematik och andra områden. Ett annat bevis på att den vetenskapliga andan inte hade slocknat totalt är den nordafrikanske muslimske tänkaren Ibn Khalduns (1332-–1406) arbeten, som skrevs långt efter den tidsperiod som betecknas som den muslimska guldåldern. Ibn Khaldun, mest känd för sitt stora verk al-Muqaddima, Introduktion/Prologomenon, har ömsom beskrivits som den moderna sociologins fader och ömsom – enligt nationalekonomen och statsvetaren Joseph Schumpeter (1883–1950) – som nationalekonomins fader.

Trots att den gyllene eran var mycket längre än 200 år tog den islamiska civilisationens vetenskapliga storhetstid slut, efter att det islamiska riket drabbades av olika former av splittringar, bland annat politisk, ekonomisk, språklig, social, psykologisk och religiös/sekteristisk. Till dessa faktorer skall läggas det rationalistiska tänkesättets och det kritiska tänkandets tillbakagång till förmån för sufismens och ortodoxins utbredning, samt det faktum att den moderna tryckkonsten introducerades mycket sent i muslimska länder.

Detta är en gedigen och värdefull vetenskaps- och idéhistorisk genomgång av utvecklingen i den islamiska civilisationen. Författaren går in för att kritiskt granska redan etablerade uppfattningar när det gäller den muslimska vetenskapshistorien. Han väjer inte för de svåra frågorna och har med sin bok tillfört värdefulla och nya insikter. Boken är ett välkommet inlägg i den debatt som länge har pågått här i Väst i fråga om den muslimska civilisationens roll i förvaltningen och utvecklingen av det världsarv som muslimerna fick ta över och som de lämnade åt eftervärlden. Han visar också med önskvärd tydlighet att det vetenskapliga framåtskridandet, oavsett om det har ägt rum i den muslimska civilisationen eller senare i Europa, sker stegvis och ackumulerande. Boken är ett självklart komplement till befintlig idé- och vetenskapshistorisk kanon, men den är också tillgänglig för en bredare allmänbildad publik.

Författaren avslutar sin idé- och vetenskapshistoriska redogörelse med en diskussion kring förhållandena i muslimska länder i dag. Han konstaterar att det görs, trots motstånd från konservativa krafter, en del satsningar på vetenskaplig forskning i muslimska länder. Han är emellertid noga med att understryka att det inte räcker med att avsätta miljardsummor på forskningsinstitut, som numera finns i Saudiarabien, Qatar, Iran och andra länder, för att återskapa och återuppväcka en vetenskaplig kultur och anda som fanns i Visdomens hus i Bagdad på 700–800-talet. Ekonomisk och institutionell satsning på forskning måste ske parallellt med demokratisering och politiska reformer som respekt för åsikts- och yttrandefrihet, eftersom dessa är nödvändiga för vetenskapligt framåtskridande och en övergång till kunskapsbaserade samhällen i informationsåldern.

Mohammad Fazlhashemi är professor i idéhistoria vid Umeå universitet.

 

* Abbasiderna hade makten 750–1258 och flyttade det islamiska rikets centrum från Damaskus till Bagdad.

** Illuminationsfilosofin kombinerade platonska, nyplatonska och pytagoreiska föreställningar med den islamiska mystikens föreställningsvärld.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet