Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Paul Cartledge
Sparta
En odödlig historia
Santérus | 306 s | Isbn 9789173590532
Recensent: Eva-Carin Gerö
Det antika Sparta fortsätter att fascinera

Förr ingick kunskap om Sparta i den grundläggande bildningen men i dag är det främst populärkulturen som låter sig fascineras av detta märkliga samhälle och dess hårda disciplin och hjältemod. I Cartledges bok får vi veta mycket om spartanerna.

Hjältar och hjältemod tycks aldrig upphöra att fascinera oss. Särskilt intressant blir det för många när hjältarna (här handlar det i regel om manliga sådana) kan sättas in i en militärhistorisk kontext, gärna från en svunnen tid, där fakta, myt och legend blandas till en spännande mix. För läsare med en svaghet för hjältar, legender, för historia i allmänhet och militärhistoria i synnerhet, finns nu en ny bok att tillgå på svenska: Sparta - en odödlig historia, författad av Paul Cartledge, professor i Greklands historia med akademisk hemvist i Cambridge.

Det antika grekiska Sparta - dess samhällsskick, dess elitklass av krigare och inte minst dess ”spartanska” livsstil - har väckt beundran men också en hel del skepsis alltsedan antiken. Antika tänkare och författare som Platon och Xenofon tog intryck av Sparta. Dess hjältehistoria, liksom dess ställning som etiskt - och till en del även estetiskt - ideal, har länge varit en del av västerlandets skol- och bildningstradition och så att säga kanon. Gravskriften över de fallna soldater som dog hjältedöden vid Thermopyle 480 f.Kr i grekernas kamp mot de numerärt vida överlägsna perserna (”Främling, tag med dig en hälsning till Sparta, att här ha vi stupat, här ha vi lagt oss till ro, lydiga lagarnas bud”) var exempelvis länge så till den grad en del av det allmänna europeiska bildningsarvet att man bara behövde citera en inledande, ibland fragmentarisk, versrad (Heinrich Bölls novelltitel ”Wanderer kommst du nach Spa…” [1950] eller Go tell the Spartans, titel på en film om Vietnamkriget [1978], på svenska Den sista utposten) för att alla med hemmahörighet i den humanistiskt skolade klassen eller grupperingen skulle förstå vad det handlade om, historiskt och konkret såväl som metaforiskt. 1937 kunde den namnkunnige finlandssvenske uttolkaren av det antika Greklands litteratur och kultur, Emil Zilliacus skriva: ”Thermopyle: till var och en som åtnjutit den allra elementäraste historieundervisning bär ju detta heroiska namn sitt klara budskap om sammanbiten kampvilja och omutlig pliktuppfyllelse.”

Men Thermopyle och de spartanska soldater som gav sina liv där för ideal som än i dag av många, däribland Cartledge, anses grundläggande för västerlandets etos och föreställningar om ”det goda”, såsom frihet och individens självuppoffrande kamp för den goda statsgemenskapen, är numera inte så allmänt bekanta. Ändå har många kommit i kontakt med Sparta genom ett särskilt intresse för äldre historia och militärhistoria eller genom att läsa Steven Pressfields roman Gates of Fire eller se den (enligt somliga) uttalat våldsfetischistiska och till sitt politiska budskap tämligen kontroversiella filmen 300 från 2006, som i sin tur är baserad på en serieroman med samma titel av Frank Miller.

Vi ser här en inte ovanlig förskjutning i vår tid när det gäller intresse för och ”konsumtion” av äldre tiders historia. Det som tidigare ansågs vara karaktärsdanande bildningsgods omhuldas nu främst inom den populärkulturella sfären. Konkret illustreras detta av att man i det turistiga Plaka i Aten i dag överallt kan köpa grälla t-shirts och andra souvenirer som anspelar på Sparta som det traditionellt skildrats och emblematiserats i allt ifrån antik historie- och kulturförmedling till moderna fenomen. Samtidigt behöver mina egna nybörjarstudenter i grekiska, som använder en äldre nybörjarbok där slaget vid Thermopyle och spartanernas hjältemod tematiseras, nästan alltid utförliga förklaringar av vad som skedde där och vilka värden Sparta har kommit att stå för.

I Cartledges bok får vi veta mycket om spartanerna - så mycket kunskap som nu finns tillgänglig med tanke på de indirekta, ofullständiga och ofta tendentiösa källor som finns att tillgå. Boken är uppdelad i tre delar, ”Hälsa spartanerna”, ”Myten om Sparta” och ”Ett haltande kungadöme”. Den är därutöver försedd med karta, kronologisk översikt och en informativ litteraturförteckning för den som vill fördjupa sig ytterligare. Sparta pryds också av fina illustrationer, inte minst av foton från dagens natursköna Lakonien på södra Peloponnesos, ett av Greklands bördigaste landskap, nu såväl som under antiken.

I bokens första del behandlas Spartas och det omgivande Lakoniens historia från bronsåldern och fram till perserkrigens slut 479 f.Kr. Här utgör just slaget vid Thermopyle en naturlig klimax, eftersom, som Cartledge påpekar i sitt förord, ”inga andra inslag i den sammansatta, komplicerade och alltjämt levande myten om Sparta har haft så stort inflytande som detta”. Striden vid ”De heta portarna”, där den spartanske kungen Leonidas anförde en liten styrka grekiska hopliter, inklusive trehundra spartiater (spartanska elitsoldater), som på ett avgörande sätt förhindrade den persiska framryckningen i flera dagar, var ytligt betraktat ett nederlag. Men om man ser på dess effekter på grekernas disciplin och stridsmoral i striden mot perserna var den en stor seger.

Del två av Cartledges bok handlar huvudsakligen om den stora kraftmätning mellan Sparta och Aten och deras respektive bundsförvanter, som brukar kallas det peloponnesiska kriget, men som Cartledge ur sin spartanska synvinkel väljer att kalla det atenska kriget (431-404 f.Kr.). I samband med den berättande, rent historiska redogörelsen för detta krig granskar Cartledge det spartanska samhällets motsägelsefulla och egenartade drag, vilket jämförelsen mellan de två stadsstaterna ger - om än inte ymnigt så åtminstone tillräckligt - material för. När konflikten mellan Sparta och Aten inleddes, hade de båda samhällena kommit att representera två mycket olika och i princip oförenliga sätt att leva: Aten var, med Cartledges ord, ”demokratiskt, individualistiskt, radikalt, merkantilt och orienterat mot havet”, medan ”Sparta var orienterat mot land, hierarkiskt, oligarkiskt sinnat och framför allt konservativt - benäget att överskatta sin egen version av det förflutna och att avfärda innovationer som exempelvis mynt och belägringskonst”. I del tre - den i mitt tycke intressantaste - skildras Spartas nedgång och fall 371-331 f.Kr., dess återhämtning och förnyelse 331 f.Kr. - 14 e.Kr. samt arvet efter Sparta (”Leonidas lever!”).

I denna bok finner läsare med intresse såväl för äldretidshistoria som receptionshistoria mer allmänt mycket av intresse, framställt på ett sammanfattande och ofta tankeväckande sätt. Samtidigt kan dock mycket litet av fakta och perspektiv sägas vara nytt. Det mesta man vill veta om Sparta - och i synnerhet då legendbildningen om Sparta, som ju också Cartledge har i fokus - finns redan att läsa i den Stockholmsbaserade litteraturprofessorn Eugène Napoleon Tigerstedts monumentala verk The Legend of Sparta in Classical Antiquity i tre volymer (1965-78). Men visst är det fascinerande att läsa exempelvis om spartiaternas hårda skolning, agôgê (”ledning” eller ”uppfostran”), som spartanska pojkar underkastades från sju års ålder tills de var 18 och som syftade till att dana dem till fulländade soldater med lojalitet i första hand mot Sparta och i andra hand, eller inte alls, mot släkt och familj.

Inte mindre intressant är Spartas elitistiska, av vidskepelse och intill paranoia gränsande vaksamhet präglade livsstil, som bland sina förutsättningar hade en förtryckt bonde- och arbetarbefolkning, heloterna, som utgjordes av formellt fria men genom krig kuvade grekiska grannfolk, vilka skötte jordbruk, hantverk samt hushållsarbete och återkommande hotade att göra revolt. Det säger mycket om Sparta och dess livsstil att unga män som en del av sin militära utbildning kunde förväntas ingå i en krypteia (hemlig manövergrupp) som hade till uppgift att spionera på och vid behov mörda heloter som verkade benägna att göra uppror.

Cartledge tar också särskilt under lupp de spartanska kvinnornas förhållanden, som för Grekland var säregna. Enligt honom utgjorde spartanskorna ”den märkligaste gruppen kvinnor i hela Grekland”.Enligt källorna - ibland kanske väl spekulativa och legendförmedlande - var kvinnorna i Sparta inflytelserika, även om de inte hade rösträtt i folkförsamlingen, i synnerhet genom sin förmåga att föda ”riktiga män” och genom sin rätt att inneha egendom. De lär också ha varit aktiva inom fysisk träning och idrott, sexuellt frimodiga och på ett lakoniskt sätt frispråkiga.

Cartledge citerar gärna sådana apofthegmata (korta pregnanta uttalanden) som inte minst återfinns i den av Plutarchos sammanställda Yttranden av spartanska kvinnor. Som Cartledge påpekar, hade en motsvarande samling yttranden av atenska kvinnor varit otänkbar. Det är således inte bara de spartanska männen - med Leonidas i spetsen med sitt odödliga molôn labe (”Kom och ta dem!”) som svar på perserkonungens befallning till spartiaterna vid Thermopyle att överlämna sina vapen - som tillskrivs förmågan att formulera sig snärtigt och kortfattat, ”lakoniskt”, på ett sätt som gett avtryck i vårt moderna språkbruk, utan också kvinnorna.

Anekdoterna och citaten blir här flera. Vi får läsa om den spartanska mor som säger till sin son, när han ska dra ut i krig: ”Med den eller på den!” (nämligen skölden, när han återvänder antingen levande eller som stupad). Eller om prinsessan Gorgos rättframma yttrande ”Försvinn - du kan inte ens spela en kvinnoroll” som reaktion på närmanden från en utländsk man iförd en fint vävd mantel (varigenom hon demonstrerar såväl det förakt för teater och skådespelarkonst som tillskrivits spartanerna som deras ideal av enkelhet när det gäller klädedräkten).

De gamla grekernas sexuella vanor mellan norm och praxis upphör aldrig att väcka intresse, och härvidlag är Cartledges bok inget undantag. Bland alla redogörelser för krigshandlingar jämte kungadynastiska intriger och successioner återkommer berättelser - eller ibland spekulationer - av mera privat och stundtals sexuell natur. Spartanerna hade genom sin doriska bakgrund sedan gammalt en tydlig stämpel av manlig homoeroticism över sig. (Just detta drag hos dorerna kom sedermera bland annat att inspirera till Oscar Wildes boktitel The Picture of Dorian Grey). Enligt Cartledge fanns även kroppslig och sexuell praxis bland kvinnorna som på olika sätt var särpräglad inom det antika Grekland: de var ofta lättklädda (”lårblottare”, enligt atenarnas pejorativa omdöme), idrottade under flickåren eventuellt nakna tillsammans med pojkar, var föremål för hustrubyten - med syftet att föda så många fullvärdiga spartiater som möjligt, även när de äkta männen var ute i krig - och levde kanske till och med ut pederastiska böjelser.

Sparta har trots sitt spännande innehåll och de stora kunskaper Cartledge uppvisar på sitt område en och annan svaghet. Ett innovativt grepp han har är till exempel att variera och livliggöra de ibland litet enahanda historiska redogörelserna genom inströdda ”minibiografier”. Ibland gör dock detta dispositionen något uppsplittrad och rörig, även om de biografiska porträtten i sig är både intressanta och informativa. Hänvisningarna till populärkulturella fenomen och till Sparta som ett ”kulturarv” som enligt Cartledge är minst lika viktigt som det atenska, känns ibland också litet tröttande. Ett index hade också varit välkommet. Att sedan Sparta ibland undandrar sig vår forskande blick är inte Cartledges fel - här tryter källorna. Vår begränsade ingång till tänkesätt och en livsstil som är mycket olika våra egna sätter gränser.

Eva-Carin Gerö är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet