Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Konstarterna & medier
Johan Svedjedal
Ner med allt?
Essäer om protestlitteraturen och demokratin, cirka 1965–1975
W&W | 350 s | Isbn 9789146225263
Recensent: Svante Nordin
Det är svårt att minnas tillstånd av kollektiv berusning

Perioden 1965–1975 har kommit att betraktas som ett förlorat årtionde för svensk skönlitteratur och kanske ville den vara det. 68-rörelsen handlade framför allt om den svenska bildningselitens självdestruktion. Johan Svedjedal har försökt lysa upp detta mörka rum men det är svårt även för dem som var med att i efterhand förstå hur det var.

Det revolutionära året 1968 publicerades i Sverige en faktiskt seriös politisk roman. Det var Bo Baldersons Statsrådet och döden. Det talar väl för Johan Svedjedals skarpsyn att han tagit med den i sin genomgång av den svenska politiska skönlitteraturen under skedet 1965–1975, Ner med allt?

Statsrådet och döden är svår att upptäcka eftersom den gick rakt mot vinden och dessutom tillhörde den mest lättviktiga av genrer, deckaren. Men Balderson är trots allt den ende riktigt läsbare deckarförfattare genom tiderna som publicerat på svenska och därför värd att uppmärksamma. På sitt sätt ger hans böcker också en vägvisning. Om man tittar på en väderflöjel kan man se vart vinden blåser, men också var den kommer ifrån. Det är bara att ta ut motsatt riktning och det var det Balderson gjorde.

Bo Balderson är fortfarande oavslöjad även om en kvällstidning identifierat honom som Björn Sjöberg. Hemligheten bidrog som Svedjedal framhåller till att skapa hans succé, men också det lekfulla greppet där detektivromanen blev till fars. Den politiska satiren blev också till fars, inte avsedd att tas på allvar, men som Svedjedal likaledes framhåller i vissa avseenden egendomligt påminnande om vänsterns politiska satir. Den senare tog visserligen i motsats till Balderson sig själv på absolut allvar. Men i fråga om måltavlan – den svenska socialdemokratin och den svenska modellen – fanns likheter. Detta var en tid när den svenska modellens fernissa flagnade.

Den geniala karaktärsskapelsen i Baldersonromanerna är inte statsrådet, den stormrike 14-barnspappan som blir statsråd därför att han har för stora galoscher. Nej, det är Vilhelm Persson, läroverksadjunkt och statsrådets svåger. I denne timide, pedantiske, självöverskattande och av mindervärdeskomplex lidande man har Balderson tecknat den svenska bildningsborgerlighetens undergång med en etsande skärpa som får läsaren att misstänka att författaren själv tillhör det skrå som han karikerar. Persson, den hårt prövade läraren, patetiskt stolt över sin trebetygsuppsats i historia om förhållandena under Karl XI:s förmyndarregering, ilsket föraktfull gentemot den framgångsrike svågern-mångmiljonären, stelnad i borgerliga fördomar, rysande inför barn, sommarvistelser och all för tarmen riskabel föda, det vill säga allt utom kokt torsk, blir en representant för det Sverige som nu är dömt till undergång, det ”försociala”.

Som sådan vinner han hos läsaren sakta medhåll. Han representerar det som finns kvar av gott uppförande, pliktmedvetenhet, historisk bildning och ordinär anständighet. Där stormen gått fram kämpar Persson med envetet bakåtsträveri efter att upprätthålla en viss standard. Hans säregna talang för att hamna i centrum för ouppklarade mordfall har ingenting med hans medvetna vilja att göra, den är en sorts förbannelse.

Vilhelm Persson har sin relevans även om alla andra gestalter i Svedjedals bok hör hemma inom vänstern, eftersom 68-rörelsens drama när allt var slut -mindre hade handlat om Vietnamkriget eller Kinas kulturrevolution än om den svenska bildningselitens försvinnande, till stor del genom självdestruktion. När Stockholms studenter just märkesåret 1968 ockuperade sitt eget kårhus var symboliken uppenbar. Studenterna gick till storms mot sig själva, den klass de själva tillhörde och som de nu beskyllde för allt ont i världen.

Vad gavs annars ut 1968? Svedjedal tar upp Staffan Beckmans Tycker du att Georg är en galning?, en roman som skildrar och förhärligar en stalinistisk kupp för att med väpnat våld ta över makten i Sverige. Han diskuterar också Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva. där Lidmans suggestiva fejkade intervjuer med gruvarbetare varvades med Uhrboms lika suggestiva svartvita fotografier där dessa gruvarbetare blickar ut i en verklighet utan tröst eller förhoppningar. Svedjedal nämner från året även Göran Palms Indoktrineringen i Sverige med dess hårda attack mot demokratin och engagerade försvar för systemet i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

Egendomligt nog har Svedjedal inga egentligen kritiska kommentarer när det gäller angreppet mot demokratin i periodens litteratur. Inte heller när det gäller försvaret för megamördare som Mao Zedong – sannolikt rent kvantitativt historiens främsta – och andra. Saktmodigt talar han om ”känslan av ett demokratiskt underskott i västvärlden”. Men naturligtvis var det denna känsla som fick människor att sympatisera inte bara med kommunistiska utan med fascistiska och nazistiska diktaturer. Att se detta som en ursäkt är att göra det lätt för sig. Själv kan jag se ett försvar för vår generation bara i det faktum att vi sympatiserade med diktaturer som åtminstone låg så långt borta att de inte utgjorde ett omedelbart hot mot Sverige. Den reflexionen undantar dock dem som hyste sympatier för Sovjetunionen.

Vad skall man säga om den estetiska sidan av saken? Perioden 1965–1975 har som Svedjedal ser i all stillhet kommit att betraktas som ett förlorat årtionde för svensk skönlitteratur. Kanske kan man säga att det ville vara det. Skönlitteratur som företeelse har onekligen något obestridligen borgerligt och dessutom amoraliskt över sig. De invändningar mot hela företeelsen som Platon framförde i Staten fick hos det vänsterradikala 60- och 70--talet bara en ny utformning. Diktarna är svävande, otydliga, mångtydiga. Kan de uttrycka något genom en metafor, parabel eller berättelse i stället för med klara verb, gör de det. Aldrig kan de avstå från fina fraser, parfymering, anekdoter, lögnhistorier, dunkla ord. I stället för att säga sanningen rakt ut och mana till omedelbar revolution och till skapandet av idealstaten väjer de för pliktens bud och väljer ”underhållning”! Mycket riktigt! Vilka samvetskval led inte de svenska författarna under åren 1965–1975 när de insåg sanningen i denna ofrånkomliga analys! Inte hjälpte det heller stort att klä sig i säck och aska och idka självkritik. Den borgerlige författaren var definionsmässigt en skithög. Jan Myrdal skrev: ”Vi är inte medvetenhetens bärare. Vi är medvetenhetens fnask.”

Onekligen var Jan Myrdal själv ett medvetenhetens fnask under perioden, med maoismen som hallick Det hörde till det groteska i situationen. Lika besinningslöst som man angrep demokratin och det egna svenska och västerländska samhället, lika villigt ställde man sig i tjänst hos diktaturerna, Myrdal hos Kina, Sara Lidman och Peter Weiss hos Nordvietnam. Därför sprack också alltsammans någon gång kring 1975, när Kina och Vietnam råkade i konflikt för att några år senare befinna sig i öppet krig. I denna sutenörernas kamp fick fnasken sitta emellan.

Johan Svedjedal är en helt ung man, född 1956. Han var därför helt enkelt inte med. Det ursäktar en del av hans naivitet. Ärliga ungdomar bör uppmuntras och hedras även när de far vilse. Hans ambition i Ner med allt? är också god. Han talar i ett inledande avsnitt om den period han behandlar som ”en övergiven byggnad i flera våningar, någonstans i utkanten av en stad – alla fönster är mörka, men nyckeln till byggnaden finns fortfarande i förvar”. Han har velat låsa upp byggnaden, tända i några av rummen och se sig om. Det är en god föresats. Men även om han hade fått tag på nyckeln, vilket han inte lyckats med, skulle kanske inte så mycket ha varit vunnet. Det är svårt även för den som är tio år äldre att komma ihåg hur det hela tedde sig när alla fönstren var upplysta, dansen igång och musiken strömmade ut på gatan. Det finns någonting i tillstånd av kollektiv berusning som gör att de är svåra att komma ihåg efteråt.

Detta är naturligtvis inte bara ett problem för Svedjedal utan för all samtidshistoria. Det är lätt att vara efterklok, men svårt att vara efterrättvis eftersom de omständigheter som gav upphov till illusionerna inte längre föreligger. Svedjedal har försökt. Han har plöjt igenom en hel litteratur, namn som P. O. Enquist, Sonja Åkesson, Gun-Britt Sundström och Staffan Seeberg kan läggas till de nämnda, och ansträngt sig att tränga in i en främmande värld. Redan det är lovvärt.

Svante Nordin är professor i idéhistoria vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet