Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Filosofi & psykologi
Diogenes Laertios
Berömda filosofers liv och läror
Atlantis | 651 s | Isbn 9789173538138
Recensent: Hans-Roland Johnsson
Det finns en filosof för alla hos Diogenes

Att Diogenes Laertios skrift nu för första gången finns komplett i svensk översättning är en betydande kulturgärning. Hans text har visserligen utsatts för hård sentida kritik när det gäller den bild av antikens filosofer som han ger och hans förmåga att bedöma filosofiska problem har ifrågasatts. Ändå har hans utläggningar om etiska frågor och praktiska levnadsråd knappast förlorat i aktualitet. Diogenes räds inte de stora frågorna och tvingar oss att stanna upp och tänka. Det är därför en bok som man bör göra till sin livskamrat.

Vår kunskap om den antika grekiska epoken är i vissa avseenden mycket detaljerad men ofta osäker och approximativ. De vittnesmål – i form av texter, vasmålningar, byggnader och konstföremål – som vi har bevarade i dag representerar bara en mycket liten del av den totala grekiska kulturproduktionen. När vi försöker fylla luckorna trevar vi oss fram bland de ”skärvor och viskningar” som Ekelöf talade om och som tillfälligheternas spel har lämnat oss. Å andra sidan finns bland de texter som har bevarats många som kommit att forma den västerländska kulturen. Homeros epos, Sapfos diktning, Aristofanes och tragödernas dramer samt Platons och Aristoteles filosofiska texter är exempelvis i allra högsta grad levande litteratur än i dag. Ett arbete av stort värde, men som inte tillerkänts samma status som dessa verk, är Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror.

I denna skrift behandlas mer än 80 filosofer verksamma mellan 600- och 100-talet f.Kr. Texten är inte i sig själv ett filosofiskt arbete utan tillhör snarare genren filosofihistoria. Vi känner till andra sådana verk från antik tid men detta verk är det enda som vi har bevarat och det är ofta den enda källan till många antika filosofer. Vid sidan av för oss välkända filosofer som Sokrates och Platon möter vi här tänkare av skilda schatteringar som till exempel kyniker, stoiker, epikuréer, skeptiker och hedonister. Man kan fråga sig vad det hade betytt för filosofin som disciplin om flera verk av andra filosofer än Platon och Aristoteles hade bevarats till eftervärlden och vad det hade det inneburit för vår förståelse av antik filosofi om vi bara hade Diogenes verk som källa – och om en Sokrates eller en Platon bara hade varit två i mängden bland andra filosofer. Att Diogenes skrift nu för första gången finns i komplett svensk översättning med kommentarer, av antikvetaren Johan Flemberg, är därför ingenting mindre än en kulturgärning av vikt.

Vi vet nästan ingenting om Diogenes – vi är inte ens säkra på vad ”Laertios” står för, kanske var han ifrån staden Laertes i Kilikien i Mindre Asien, och gissningsvis levde han på 200-talet e. Kr. Det är inte heller helt enkelt att ringa in hans syfte. Diogenes verkar vända sig till en för oss helt okänd dam om vilken han i tredje boken endast säger att hon ”med rätta beundrar Platon och ivrigt studerar hans läror framför alla andras”. Texten är till sin karaktär närmast att likna vid ett slags kompendium sammanställt för en publik som vill orientera sig bland olika filosofiska riktningar. I detta hänseende kan Diogenes verk kanske, för att ta ett modernt exempel, ses som en föregångare till Bertrand Russells Västerlandets visdom.

Det är inte känt hur Diogenes kom i kontakt med det mycket rika material han citerar från. Om han levde i en liten stad, utan tillgång till ett stort bibliotek, skulle han ha varit tvungen att resa eller be vänner om avskrifter eller lån. Diogenes vinnlägger sig om att hänvisa till andra författare; i avsnittet om Sokrates är exempelvis mer än tjugo källor namngivna. Hans källkritiska medveenhet, om man kan tala om ett sådant, speglas i det svar som Timon ger på frågan hur man får tag på en tillförlitlig Homerostext: ”Om man kommer över gamla avskrifter och inte sådana som korrigerats” – ett svar som också en filolog av i dag skulle kunna ge. Diogenes återger dock inte så sällan ett sakförhållande för att därefter ge en alternativ variant och han ställer ofta två eller fler namngivna antika auktoriteter mot varandra. Inte så sällan, och för den moderne läsaren frustrerande oprecist, skriver han bara ”många påstår...”, ”det sägs...”, ”enligt vissa ... men enligt andra...” och liknande. Exempelvis säger han om Zenon att denne var den förste att framlägga Akilles-paradoxen (varför den snabbspringande Akilles inte kan springa om en sköldpadda) men tillägger att det finns andra som menar att det var Parmenides.

Även om Diogenes skrev på ett enkelt och ekonomiskt sätt är den grekiska texten långtifrån oproblematisk. Manuskripten (de äldsta bevarade är från 1100-talet) innehåller – som nästan alla grekiska antika texter – oklarheter och inkonsekvenser som tvingat experter till ett intrikat tolknings- och korrigeringsarbete. Vissa uppgifter kan inte stämma, bland annat av kronologiska skäl, och det händer att Diogenes blandar ihop filosofer. Det är vidare anmärkningsvärt att Diogenes sällan citerar direkt ur en filosofs verk; ett viktigt undantag är tre långa brev från Epikuros.

Det råder också stor osäkerhet huruvida vi kan sätta tilltro till det som Diogenes skriver. Texten har kanske mer än någon annan antik grekisk text utsatts för sentida kritik. Diogenes är, har man menat, en naiv och okunnig kompilator och, för att citera Flemberg, ”kan inte betraktas som en kvalificerad bedömare av filosofiska problem”. I vissa fall har vi tillgång till de källor som Diogenes refererar till. Hans framställning av Sokrates kan vi till exempel ställa mot vad Aristofanes, Xenofon och Platon har skrivit och konstatera att Diogenes ger en ganska annorlunda bild. När det gäller Platon, och troligen flera andra filosofer, är avståndet stort mellan Diogenes beskrivning och vad Platon verkligen skrev, vilket bland andra filologen Luc Brisson har konstaterat. Emellanåt har vi andra källor som omnämner samma sak som Diogenes, men oftast har vi inte möjlighet att verifiera hans utsagor.

Texten är inte disponerad på ett enhetligt sätt, även om Diogenes följer en viss kronologisk ordning och sorterar in de olika filosofiska skolorna i utvecklingslinjer. I de tio böcker som verket består av ger han koncist utformade porträtt av filosoferna och noterar anmärkningsvärda händelser i deras liv. Han ger därtill en sammanfattning av deras läror och det är här som bristen på filosofisk insikt hos författaren är som mest besvärande. De anekdoter och tankeord (så kallade apophtegmata) som han återger är säkerligen de som har högst underhållningsvärde för dagens läsare. Diogenes ger ofta också (mer eller mindre korrekta) verkförteckningar. Han tillägger något om filosofens död och i många fall kan vi läsa korta minnesord på vers hämtade från hans egen samling Pammetros. Dessa är utan större konstnärligt värde, även om vissa kritiker menar att de vittnar om poetisk säkerhet och kunskap om den grekiska lyriska traditionen. Han avslutar med att lista andra filosofer eller personer med samma namn.

Diogenes delar upp filosofin i tre delar: den naturfilosofiska (eller fysiska) som handlar om världen (gr. kosmos), den etiska (”om livet och det som angår oss människor”) och den dialektiska (argument kring de två första). För en läsare av i dag är de naturfilosofiska spekulationerna kanske främst av idéhistoriskt intresse, under det att de många utläggningarna om etiska frågor och praktiska levnadsråd knappast har förlorat i aktualitet. För filosoferna handlade det vanligtvis om att sätta sig själva som efterföljansvärt exempel och fly dåliga. Det handlade till yttermera visso om att målmedvetet dana karaktären och att upprätta ett försvarbart förhållningssätt gentemot andra människor – att både kunna kritisera dem och att kunna motstå kritik från dem. Filosofin framställs ofta som ett inre skydd mot ett yttre hot ty, som Epikuros ansåg, ”Den vise är lycklig även om han torteras”. Av betydelse i resonemangen är också vårt beroende, eller oberoende, av det materiella och av ”njutningar” (dessa teman varieras på flera olika sätt). De många anekdoterna visar då på konsekvenserna av ett visst förhållningssätt till världen, och Diogenes text illustrerar filosofiska tankegångar minst lika mycket genom exempel som genom sentenser. Filosoferna lever sin filosofi och gör tanke och handling till ett.

Det som kanske är mest frapperande i Diogenes redogörelser över filosofernas liv är den dramatiska framställningen av deras rörlighet i samhället. De umgås med vanligt folk och, naturligtvis, andra filosofer; de är gäster hos härskare och hetärer. Deras idéer och uppträdanden bemöts dock ofta med skratt. Inte minst är filosoferna oförskämda mot sina skråbröder och hånar och spottar på varandra. Sokrates blir till och med slagen och sparkad på. De festar, ger sig ut på resor, ställs inför rätta, kastas i fängelse, säljs som slavar och blir överfallna av pirater. Ibland är informationen lika förvånande som detaljerad: Thales hyrde olivpressar i spekulativt syfte, kynikern Diogenes gick i landsflykt eftersom han förfalskat mynt, tyrannen Periandros – en av de sju vise och författare till lärodikter om cirka 2000 verser – var den förste som skaffade sig en livvakt, Epikuros gick omkring med sin mor i fattigkvarteren och reciterade reningsbesvärjelser (en uppgift som Diogenes dock förkastar), Protagoras började sin karriär som bärare, men när Demokritos såg hur väl han band vedknippen upptogs han i dennes krets. Deras handlande kan ta sig drastiska uttryck som när Herakleitos ”i hat till människorna” drog upp i bergen för att livnära sig på gräs och örter. Diogenes intresserar sig stundom för filosofernas död – här kan nämnas Platon som dog under en bröllopsfest, om det inte var av löss, Thales (enligt en variant) miste livet när han med blicken mot stjärnhimlen ramlade ned i en grop, kynikern Diogenes slutade andas enligt en berättelse eller dog efter att ha ätit rå bläckfisk enligt en annan, Anaxagoras tog livet av sig, Sokrates dömdes till döden, Periandros såg till att han blev mördad och Zenon – som var med i en mordkomplott mot en tyrann – dödades i fångenskap.

För Diogenes var anekdoten kanske i främsta rummet något talande och karaktärsutmärkande för filosofen i fråga, även om den inte var sann, men det sakförhållande som den speglar skulle ändå kunna vara sant. Det är rimligt att anta att han trodde på de flesta av de uppgifter som han traderade vidare, om dock inte på alla ty, som Flemberg skriver i sin inledning, ”även om man inte trodde på allt ville man ogärna avstå från en god historia”. Herodotos återger ibland mer tvivelaktiga berättelser, och de många tal som Thukydides citerar i sin Historia om det peloponnesiska kriget är inte autentiska, utan sådana som talaren skulle ha kunnat leverera.

En hel del av visdomsorden är i form av handgripliga råd, som när till exempel Bias uppmanar: ”Gå långsamt till verket, men håll fast vid det du påbörjat! Tala inte för fort; det är ett tecken på dårskap.” Tyrannen Periandros insåg – som så många sentida härskare – att ”det är farligt både att avgå frivilligt och att avsättas”. Andra uttalanden har ett djupare och mera abstrakt innehåll. Antisthenes, som ansåg att dygden går att lära ut, menande exempelvis att ”Dygden är ett vapen som inte kan tas ifrån en” och att ”Det goda är vackert, det dåliga oskönt”. Berättelser och visdomsord exemplifierar centrala grekiska begrepp, viktiga för att förstå det grekiska kynnet och som vi i andra former möter i bland annat tragedierna och komedierna. Bland dessa begrepp kan nämnas självförhävelse, förblindelse, självkännedom och besinning (gr. sofrosyne). Det berömda ”Intet för mycket” (gr. meden agan) tillskrivs Solon, och Aristippos, som visserligen satte njutning i första hand, svarade när han blev kritiserad för att frekventera hetären Laïs att han ”har Laïs, men ägs inte av henne; att behärska lusten och inte låta sig besegras av den är det bästa, inte att avstå från den”.

Flemberg, vars översättning är baserad på den senaste textkritiska utgåvan, från 2013 av T. Dorandi, lyckas bra med att återge Diogenes stil och innehåll. En grekisk text innehåller dock nästan alltid svårigheter som tvingar översättaren till kompromisser. Vissa grekiska ord är notoriskt svåra att översätta (Flemberg nämner logos och kalos). När Flemberg väljer att använda en grekisk term (med förklaring i noterna), kan bruket dock ibland förvilla. Eftersom så mycket hos Diogenes är oklart, felaktigt eller textkritiskt osäkert behövs förklarande noter. Flemberg håller sig i dessa till det allra väsentligaste (något som omfånget på volymen nog tvingar till), men hans förklaringar bidrar till att förhöja läsupplevelsen. Förklaringar kan dock vara svåra att ge eftersom vi inte alltid kan vara säkra på vad ett ord betyder eller vad en situation refererar till och en feltolkning gör kanske ett textställe svårbegripligt, även om den föreslagna lösningen är fyndig. Många kulturellt förankrade företeelser behöver kontextualiseras, så exempelvis de kinaider, för att bara ta ett exempel, som här och där nämns i texten – de var vällustingar, men kanske inte i första hand ”manliga prostituerade” som vi informeras om. Ibland lämnar oss översättaren utan förslag till lösningar – hur kunde till exempel Anaxagoras förutsäga att en sten skulle falla ned ”från solen” vid Aigospotamoi?

I vår egen tid av animerade livsåskådningsdiskussioner och stora utbud av självhjälpsböcker är detta ett verk som inte räds att ställa de riktigt stora och viktiga frågorna och som tvingar oss att stanna upp och tänka. Därför är Berömda filosofers liv och läror, trots sina brister, fortfarande en viktig text och ett memento om hur vi skall leva och den hjälper oss, som Antisthenes sade om nyttan av filosofi, att fördjupa förmågan att umgås med oss själva. Det finns en filosof för alla att upptäcka hos Diogenes. Genom sin mångskiftande rikedom är hans verk ett vademecum, en text att, vid sidan av Montaignes Essayer, göra till sin livskamrat. En bättre reselektyr kan man inte tänka sig – ingen väntan blir för lång i Diogenes sällskap och om den svenska översättningen kommer i pocket, vilket den måste göra, kan man med gott kritikersamvete ge rekommendationen: ”Don’t leave home without it”.

Hans-Roland Johnsson är fil. dr i franska vid Stockholms universitet och fil. mag i grekiska.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet