Föregående

nummer

Lördag 24 juni 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Filosofi & psykologi
Magnus Hörnqvist
En annan Foucault
– Maktens problematik
Carlssons | 172 s | Isbn 9789173314824
Recensent: Sven-Olov Wallenstein
Det finns inte en utan flera Foucault

Magnus Hörnqvist vill precisera en teori om makt utifrån Foucaults texter från 70-talet. Men för den sene Foucault står makten i dess disciplinära funktion inte i centrum. Hörnqvist visar inte en annan Foucault utan riskerar att cementera den gängse bilden.

Få samtida tänkare torde vara så citerade och använda, men också så misshandlade och missförstådda, som Michel Foucault. Av alla de teman som han behandlar är frågan om maktens relation till vetandet det som har givit upphov till flest våldsamma reaktioner, också hos i andra sammanhang relativt subtila läsare, men det är också det tema som vunnit mest gehör. För vissa förefaller Foucault reducera alla vetenskaper och kunskaper till maktrelationer och våld och han blir därmed upphovsmannen till en samtida relativism och irrationalism som upplöser all legitimitet – ”postmodernismen”, kort och gott, i alla dess varianter. För andra är hans genomlysningar av vetandets transformationer och institutionella funktioner en kopernikansk revolution inom samhällsteorin, som tvingar oss att tänka sanningens historicitet på ett sätt som har sina rötter i både Nietzsche och Heidegger.

För den som följer Foucaults utveckling kronologiskt blir det snart uppenbart att det är svårt att rekonstruera en enhetlig teori om makt. När frågan om maktens förhållande till kunskapens olika former dyker upp för första gången i installationsföreläsningen vid Collège de France, Diskursens ordning (1970), förstås den fort­farande i termer av en repressiv och förbjudande struktur, vilket framgår tydligast i Foucaults kommentarer kring sexualiteten. Sex år senare skulle han komma att hävda något helt annat. I takt med att de olika forskningsprogram som skisseras i föreläsningen – som ju ingalunda är en systematisk teori, utan närmast en skiss över kommande undersökningar – utvecklas mer i detalj, kompliceras denna bild. Maktens produktiva karaktär framträder, framför allt i analyserna av disciplinen. Denna andra modell når sin höjdpunkt i Övervakning och straff (1975) och det första bandet av Sexualitetens historia, Viljan att veta (1976), för att sedan om inte överges så i alla fall på djupet modifieras, framför allt i föreläsningsserierna Säkerhet, territorium, befolkning (1977–78) och Biopolitikens födelse (1978–79), där ”regerandets” problem övertar den roll som tidigare spelades av discip­linen.

Efter detta tar Foucaults arbete en mängd olika riktningar. Sexualitetens historia börjar om i frågor om subjektets hermeneutik i antiken. Han läser Kant i ljuset av frågan om upplysningen och det moderna. Studiet av ”regerandet” fördjupas historiskt i analyser av antika texter, som också ställer frågan om sanningssägandet, modet och den intellektuelles roll i offentligheten. Det är diskutabelt om denna sista fas kan ses som ett enhetligt projekt, snarare måste man säga att övergivandet av den ”produktiva” modellen för makt runt 1977 inleder en kris som sedan skulle bli permanent. Klart är i alla fall att makten i dess disciplinära funktion inte är det problem som upptar Foucault under hans sista period, utan snarare det han kallade ”att styra sig själv och att styra andra” (som är titeln på de två sista föreläsningsserierna), vilket förbinder regerandets problem med undersökningar av jaget och självrelationen.

I sin studie En annan Foucault försöker Magnus Hörnqvist precisera en foucaul­diansk teori om makt baserad på ett tämligen begränsat urval av texter, i princip från mitten av 70-talet. Hans grepp är lika systematiskt som selektivt. Foucaults hela tidigare utveckling, med dess analyser av vetandets olika former, faller i princip bort, liksom de senare texterna. Det viktiga, understryker Hörnqvist, är att uppnå teoretisk stringens i begreppsanalysen, inte att fördjupa sig i det empirisk-historiska material som ofta upptar kommentarlitteraturen, inte heller att teckna en bild av Foucaults egen utveckling, vilket han, i mitt tycke något förhastat, avvisar som ett ”idéhistoriskt” problem. Det han eftersträvar är en Foucault användbar för samhällsvetenskapen och hans bok är utan tvekan ett mycket precist bidrag till en redan ytterst omfattande litteratur – och, måste man tillägga, ett värdefullt tillskott till den fortfarande tämligen magra ­svenskspråkiga receptionen. Men om denna fokusering på maktbegreppet ger en analytisk skärpa åt framställningen, så alstrar den också en problematisk ensidighet, inte minst genom att Foucaults senare utveckling faller bort, där han själv ägnar sig åt en omfattande revision av de tidigare teserna om makten.

Hörnqvists syfte är att visa på en ”annan Foucault” genom att utveckla tre dimensioner av maktbegreppet: makt som relation och aktivitet, skillnaden mellan repressiv och produktiv makt, och skillnaden mellan programmatisk och icke-programmatisk makt. För Foucault är makt på en gång relation och aktivitet, och i denna dubbelhet ser Hörnqvist en första spänning som sedan fortplantar sig genom hela hans verk: å ena sidan är makt något relationellt, det vill säga ett styrkeförhållande som förutsätter en bakomliggande ordning (vilket inte betyder att alla sådana ordningar är av samma slag), å andra sidan är den aktivitet, det vill säga ett ut­övande och en praktik som utgår från den särskilda situationen. I Hörnqvists läsning saknar Foucault emellertid ett utvecklat begrepp om bakomliggande strukturer, vilket gör att han fokuserar på individuella handlingar snarare än deras betingelser och makten som aktivitet tar överhanden.

Makten som aktivitet accentueras än mer i de senare verkens utläggningar av ”regerandet”, vilket för Hörnqvist innebär att maktbegreppet till sist upphävs. Det har också lett många av Foucaults efterföljare inom ”regerande­studier” (governmentality studies) att avvisa begreppet över huvud taget. Den slutsats som dras av Hörnqvist är den motsatta: vi måste hitta tillbaka till det relationella begreppet, vilket förutsätter att vi kompletterar Foucault med en teori om den sociala ordningen. Makten som utövande och praktik kommer förvisso underifrån, men frågan om hur den stabiliseras kräver ett perspektiv som Foucaults analys saknar, i vilken ”normativa, potentiellt stabiliserande övertygelser är bannlysta”.

Det är på denna punkt som Hörnqvist gör en produktiv koppling till Marx och försöker visa att Foucaults maktanalys är förenlig med teorin om kapitalet, om än inte med de underliggande teserna i den historiska materialismen. Även om Foucault inte har något utvecklat begrepp om makt som struktur, så hävdar Hörnqvist att vi i det avseendet kan se hans analyser av biopolitik som en aspekt av konstitutionen av arbetskraft och disciplinen som en nivå på vilket ett produktionssätt stabiliseras och reproduceras, vilket för Marx i huvudsak skedde genom repressiva åtgärder. Kanske kunde man säga att Marx ger oss ett perspektiv ovanifrån, en systemisk bild, medan Foucaults mikroanalyser visat hur den systemiska ordningen implementeras i detalj, och i denna mening är de inte oförenliga.

Debatten om Foucaults eventuella förenlighet med Marx har rasat sedan länge och Hörnqvists förslag saknar inte föregångare, till exempel Richard Marsdens The Nature of Capital: Marx after Foucault (1999), som hade förtjänat en diskussion. Men man måste också notera att den kontinuitet mellan teorin om disciplin och biopolitik som förutsätts i ovanstående resonemang explicit förnekas av Foucault, åtminstone i föreläsningarna från 1978 och framåt, och att den genealogi för kapitalet som han själv skisserar ser tämligen annorlunda ut, inte minst på grund av hans undersökningar av den liberala traditionen.

Projektet att konstruera en koherent teori om makt hos Foucault medför att Hörnqvist i princip måste hålla sig till det man i dag närmast kunde kalla den ”klassiske” Foucault, det vill säga perioden i mitten av 70-talet, då teorin om maktens produktivitet får sitt mest systematiska uttryck i analyserna av fängelset och sexualiteten. Här finner vi den ”kopernikanska revolution” som Foucault genomför på maktanalysens område, och Hörnqvist ger en stringent framställning av hur den kan kasta om utgångspunkterna i den ovannämnda repressiva och/eller juridiska modellen: makten är organiserad runt normer, dess effekter uppnås utan samtycke, den bemäktigar och underkuvar på en gång, och den är i grunden produktiv. I centrum står begreppet disciplin, tillsammans med den uppsättning av normaliserande tekniker som Foucault analyserar i detalj, och Hörnqvists framställning ger oss här flera exempel som också tar oss in i samtiden.

Dessa med rätta kanoniska texter utgör emellertid, som redan påpekats, bara en begränsad fas hos Foucault, och redan i föreläsningarna från 1977–78 börjar han i grunden ifrågasätta att disciplinen skulle utgöra en grundstruktur i de moderna samhällena. Han inleder en analys av liberalismen som ett samspel mellan frihet och säkerhet, vilket sedan i föreläsningarna från 1978–79 dras ända fram till en lång diskussion om nyliberalism under 1900-talet. Dessa detaljerade diskussioner av det moderna ”entreprenöriella” jaget förefaller mig eminent relevanta för Hörnqvists problemställning angående hur samtycke alstras och sociala strukturer reproduceras, än mer så i dag än då Foucault höll sina föreläsningar.

De berörs emellerid bara perifert i hans bok, delvis kanske för att de ter sig som rent empiriska, men också på grund av författarens genom­gående och förvisso träffande polemik mot en tendens i den samtida litteraturen om ”governmentality” att övergå till ett okritiskt teoretiserande om hur det moderna samhället kan styras på mest effektivt sätt. Han noterar med rätta att denna tradition ibland ”urartar i en funktionalism”, men jag tror att det är missvisande att pådyvla Foucault något sådant. Foucaults senare texter om jagteknologier och självtekniker (som i huvudsak gäller antika historiska exempel) är ingalunda bara en funktionalism, utan handlar om hur ett själv alltid måste konstitueras i relation till omgivande former för vetande och makt, alltså om att fördjupa maktbegreppet så att det inte bara förstås som en yttre form. För Hörnqvist innebär detta att maktanalysen förflyktigas, eller snarare förflyttas till en dimension gällande subjektet eller dess konstitution, vilket han uppfattar i termer av passivitet, eller ser som gränsande till ”metafysik”, vilket jag tror är en missvisande läsning av Foucaults senare arbeten.

Frågan om det finns en ”annan” Foucault kan därför te sig lätt egenartad, inte minst för att maktens Foucault utan tvekan är den vi känner bäst – även om Hörnqvists studie visar att många av de slentrianmässiga formuleringarna av den disciplinära makten både bör och kan preciseras. I ljuset av det nya material som blivit tillgängligt under de senaste tio åren, såväl de samlade intervjuerna och essäerna som de nu nästan kompletta föreläsningarna vid Collège de France, borde man säga att det finns flera Foucault, och att problemet snarare gäller hur vi kan förstå enheten i hans verk. Som jag ser det ligger den inte i en underliggande systematisk teori som vi kan gräva fram, inte heller i uppradandet av en serie distinkta faser med sina respektive problemställningar skilda åt av radikala brott, utan i en underliggande problemställning om subjektet och erfarenheten som ständigt tvingar fram nya och mer sammansatta svar, och där maktanalysen är ett väsentligt steg, men inte det avgörande. I denna bemärkelse riskerar En annan Foucault i alla sina detaljerade och på många sätt klargörande diskussioner av ett begränsat urval texter snarare att cementera en trots allt gängse bild av Foucault som en tänkare uteslutande intresserad av maktens problem.

Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet