Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Utbildning
Bengt Kristensson Uggla
Gränspassager
Bildning i tolkningens tid
Santérus | 157 s | Isbn 9789173590525
Recensent: Thomas Karlsson
Det finns skäl för humanioras deppighet

Ekströms och Sörlins bok är det mest omfattande försöket till ett helhetsgrepp när det gäller humanioras situation sedan 70-talet och ger många impulser till nytänkande. Men när de hävdar att humaniora marginaliserat sig självt genom en nedärvd missnöjeskultur förbiser de att den depressiva stämningen bygger på reella erfarenheter, inte minst förlusten av akademisk frihet. Deras bok hade också behövt diskutera bildningsbegreppet mer utförligt och därför är Kristensson Ugglas bok ett utmärkt komplement.

Sedan årtionden präglas svensk humanistisk forskning och utbildning av kriskänslor. Fenomenet är i hög grad internationellt. För några år sedan larmade till exempel filosofen Martha Nussbaum om en smygande kris för amerikansk humaniora, och därmed för den högre utbildningen som sådan. Hos henne själv framkallade denna kris ett passionerat försvar, men för många andra har den snarare inneburit resignation. Nussbaums brittiske kollega Simon Critchley - numera verksam i USA - har till och med i ett uppmärksammat debattinlägg talat om en generell humanistisk depressionskultur. Enligt honom kännetecknas vår tid av en fundamental brist på seriöst tänkande kring vad en akademisk institution är och borde vara.

Finns det vägar ut ur denna situation? Och varthän leder de i så fall? Anders Ekströms och Sverker Sörlins bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle är ett försök att besvara sådana frågor. Via en rad infallsvinklar fördelade över tolv kapitel låter författarna ett komplext resonemang ta form. Argumentationen förs huvudsakligen på två fronter längs vilka det finns särskilda behov av nytänkande. För det första ägnar de stort utrymme åt att visa hur orimligt marginaliserade humanioraämnena blivit. Såväl den relativa resurstilldelningen som uppmärksamheten minskar stadigt. Det snävt nyttofixerade och ekonomistiska tänkande som hänför politiker och utbildningsbyråkrater döljer dessutom att humanistisk kunskap spelar en mycket viktig roll i många sammanhang. Humanioras betydelse utanför universitetets väggar är stor men okänd. Svårigheterna kan därför betraktas som ett ”artikulationsproblem” menar Ekström och Sörlin.

Den andra front längs vilken författarna vill öppna debatt löper genom universitetets inre. Det finns en utbredd passivitetskultur som hänger samman med kriskänslorna. Tanklöst repeterade klagovisor har kombinerats med kritik utan preciserade mål och åtföljande ansvar. Ledande humanioradebattörer bidrar därigenom till att ifrågasätta just den sak de säger sig värna. Genom att perspektivlöst hävda sin outsiderroll medverkar humanisterna enligt Ekström och Sörlin till att underminera den egna samhälleliga legitimiteten. I stället borde de överge offerrollen och göra sin forskning och undervisning mer relevant.

Hur kan en sådan lösning se ut i praktiken? Diskussionen i Alltings mått ger vid handen att humaniora måste integreras med andra kunskapsfält och öppnas mot världen utanför universiteten. Forskningsuppgifterna bör förbindas med konkreta samhällsfrågor och den reaktiva kritiken måste ersättas av en framåtblickande och problemlösande hållning. I organisatorisk mening bör humaniora därtill bryta sig ur de nedärvda akademiska strukturer som ofta isolerar forskare och ämnen i små dysfunktionella miljöer. Ekström och Sörlin är försiktigt optimistiska och menar att sådana förändringar delvis redan är på väg. Humaniora kan mycket väl gå in i en fas av expansion och ökad popularitet förutsatt att dess representanter förvaltar sitt pund.

Alltings mått är det mest omfattande försöket till helhetsgrepp sedan projektet ”Humaniora på undantag?” i slutet av 1970-talet. Volymen är i långa stycken ett klokt och sympatiskt inlägg. Den historiska bakgrundsteckningen är gedigen och de internationella utblickarna ger värdefulla perspektiv på vår inhemska belägenhet. Ekströms och Sörlins initiativ att förnya meningsutbytet är välkommet, för humanioradiskussionen har råkat in i en låsning som gör den kraftlös inför den dominerande tillväxt- och innovationsretoriken. I Alltings mått finns dessutom en framåtblick som är sällsynt. De kommande möjligheterna framhävs på bekostnad av de rådande begränsningarna. Inte minst inspirerar texten genom sin rika katalog över potentiella arbetsuppgifter. Mänsklighetens mest avgörande ödesfrågor - till exempel miljökrisen, teknikutvecklingen och globaliseringen - är ju i hög grad humanistiska angelägenheter. Men boken bör inte bara läsas av de närmast berörda, utan av alla med minsta intresse för forskning och högre utbildning. Trots närfokuseringen på humaniora rör sig författarna i en vidsträckt terräng.

Framställningen är emellertid inte invändningsfri. Jag vill till exempel hävda att de kriskänslor som satt sin prägel på humaniora mer har sin grund i reella erfarenheter och mindre i en nedärvd missnöjeskultur. Visserligen finns en lång tradition av veklagan över de humanistiska kunskapsformernas marginalisering. Denna tradition har existerat i olika former alltsedan det moderna universitetet uppkom. Men dess ursprung är inte så mycket en felsyn som en genuin upplevelse av att de egna tänkesätten är hotade i ett samhälle dominerat av annorlunda rationalitetsformer och kunskapsideal.

Ekström och Sörlin är förvisso inte onyanserade i dessa frågor. Även de pekar på en rad externa faktorer som lägger sordin på stämningarna inom humaniora. Men ändå får man som läsare av deras bok intrycket av att missförhållandena i ganska hög grad beror på tankefel och intern regression. Och visst finns det avskräckande svenska och internationella exempel på kända humanioradebattörer som drabbats av förlamande melankoli (litteraturvetaren Harold Bloom kunde vara ett). Men många klagande humanister ägnar sig snarare åt ett legitimt sorgearbete.

Talet om humanioras kris växer alltså ur ett reellt trauma. Men vari består detta trauma? En brist i Alltings mått är att fenomenet avprofessionalisering inte diskuteras närmare. Ekström och Sörlin talar på några ställen om humanisternas ”svaga professionella självbilder”. Tanken på en nödvändig professionalisering av fältet figurerar på några håll. Men en mer ingående behandling av temat saknas. Universitetsväsendet i allmänhet och humaniora i synnerhet präglas ju av de klassiska professionernas gradvisa försvinnande. Politiken och byråkratin har inte längre någon tillit till våra verksamheter.

I en mening kan man som författarna säga att den politiska makten är på väg att dra sig tillbaka från den högre utbildningen och forskningen. Autonomireformen häromåret är ett tydligt exempel. I en annan bemärkelse har dock statsmakterna genom införandet av nya styrmekanismer och utvärderingssystem kringskurit det professionella självbestämmandet och den kollegiala gemenskapen. När humanisterna sörjer är orsaken inte minst denna förlust av akademisk frihet. De delar för övrigt sina känslor med andra - talet om kris hörs numera från både samhällsvetenskapligt och naturvetenskapligt håll. Det är ofrånkomligt och sunt att sådana reaktioner utlöses. Snabba och djupgående förändringar hotar den autonomi som enligt många utgör själva möjlighetsbetingelsen för vetenskapens samhälleliga funktion.

Det är lätt att hålla med Ekström och Sörlin om att humanisternas kritik ofta varit riktnings- och uddlös. Förmågan till självinsikt och politisk analys är ibland begränsad. Tunnelseendet är på vissa håll välutvecklat när betydelsen av den egna verksamheten framhävs. Det finns därför åtskilligt att vinna på att träda ut i samhällsdebatten och att ställa det kritiska uppdraget i relation till synliga problem. Men samtidigt är jag skeptisk till en alltför långt driven vilja att omvandla negativ kritisk energi till positiv. Det är väsentligt att den övergripande och avancerade systemkritiken utan konkreta handlingsrecept erbjuds en skyddad plats.

Trots dessa invändningar måste det framhållas att Alltings mått är en rik bok. Samtidigt kunde man vänta sig lite mer på några punkter. Ett företeelse som bara diskuteras marginellt men som hade förtjänat en generösare behandling är bildning. Författarna nämner visserligen temat på några ställen - ibland med uppskattning, ibland i mer misstänksamma ordalag. Men i huvudsak har de valt att inte gå i närkamp med detta komplexa begrepp.

I det avseendet skiljer sig deras bok därför helt från Bengt Kristensson Ugglas nyligen utgivna Gränspassager. Bildning i tolkningens tid. Volymen är en bukett texter som i olika versioner publicerats tidigare. Den kan sägas ge en värdefull och välriktad sidobelysning av de diskussioner som Ekström och Sörlin för.

Ett av bokens viktigaste ärenden är att bryta loss bildningsbegreppet från de rester av romantisk isolationism och exklusivitet som enligt Kristensson Uggla fortfarande gör sig gällande. Bildning i globaliseringens och informatiseringens tidsålder kan inte längre vara en sak för humanistiska skönandar utan bör omfatta ett mycket vitt spektrum av kunskaper, inklusive teknik, medicin, naturvetenskap och ekonomi. Därför måste bildningen enligt författaren också vara en kritisk hermeneutik, eller annorlunda uttryckt en grundläggande förmåga att reflektivt hantera perspektivens mångfald och tolkningarnas olikheter. Den bildade människan är inte längre en lärdomsgigant som behärskar ett kanoniskt stoff av högtstående kultur. I stället är det en person som medvetet och självständigt förmår röra sig över de gränser som tidigare skilt kunskapsområdena från varandra.

Gränspassager är en på många sätt tankeväckande liten bok. Den bryter med en alldeles egen röst in i den bildningsdiskussion som tagit fart under senare år. En av tillgångarna med artiklarna är att de själva gestaltar det gränsöverskridande de pläderar för. Ett fint exempel ges redan i det första kapitlet, ”Flexibilitet eller bildning?”. Texten rör sig från stelnade bildningsideal över nyhumanismens pedagogiska tänkande för tvåhundra år sedan fram till teman som livslångt lärande, universitetspolitik och nutida flexibilitetsideologier. Kunskaper från olika fält integreras, samtidigt som en kritisk diskussion mejslas fram. Granskningen av vår tids managementtänkande och förföriska anpassningsbudskap visar att bildningens marginalisering i det akademiska livet har konkret bakgrund. Bildningsunderskottet är inte en effekt av någon diffus kulturskymning utan en företeelse med identifierbara orsaker.

Bengt Kristensson Uggla beskriver liksom Ekström och Sörlin eroderade gränser. Det är ett budskap om svårigheter för humaniora men också om hopp. Som avslutande memento vill jag dock framhålla att det moderna forskningsuniversitetets - och inte minst humanioras - historiska kraftutveckling haft sitt ursprung i miljöer som delvis varit slutna och inåtriktade. Universitetets oberoende, interna normbildningsprocesser och distansering gentemot det yttre har medfört mycket gott. Gränser har spelat en viktig roll. Det är förvisso inte längre möjligt eller önskvärt att barrikadera sig i elfenbenstornet. Vi bör välkomna att universitetet och kunskapsbildningen ändrar form. Men det är också vår uppgift att försöka finna en balans där det nya omsorgsfullt vägs mot insikter från det förflutna.

Thomas Karlsohn är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet