Det gåtfulla mötet mellan människan och musiken

Med ambitionen att skärskåda musikupplevelsens olika aspekter tar Patrik Andersson med läsaren på en djuplodande resa mot musikens innersta kärna. I den omsorgsfulla, om än bitvis något snåriga, studien lyckas författaren sammanfatta flera decennier av musikfilosofiskt arbete som gör att vi vid ett flertal tillfällen kommer frågan om musikens källa skrämmande nära.

 Jag sitter vid frukostbordet med kaffekoppen i handen. P2 står på i bakgrunden, som alltid under morgnarna. Det är en helt vanlig tisdag i början av maj. Men så plötsligt är allt förändrat. 

Från radion kommer musik som inom ett ögonblick har fångat hela min uppmärksamhet. Först en ensam ton i förstafiolerna. Så en kort förskjutning, musiken sprids ut i ett stort mollackord som innefattar hela stråksektionen, för att sedan falla ned i ett helt oväntat byte av tonart. Jag har hört den här inledningen oräkneliga gånger, ändå är jag fullständigt skyddslös. Svetten bryter fram över hela kroppen, ögonen tåras, frukostbordet är försvunnet, jag befinner mig i en annan värld. Som att plötsligt ha blivit slagen till marken av ett okänt ljus, som att hitta en okänd dörr till en annan värld. För den som aldrig drabbats av den starka musikupplevelsen kan det nästan låta som en överdrift. Men det behövdes bara två ackord från en gammal knastrande radioapparat för att jag skulle tappa fattningen.

Svetten bryter fram över hela kroppen, ögonen tåras, frukostbordet är försvunnet, jag befinner mig i en annan värld. Som att plötsligt ha blivit slagen till marken av ett okänt ljus, som att hitta en okänd dörr till en annan värld.

Då spelar det ingen roll att jag hela tiden visste att det jag hörde var de inledande ackorden till den amerikanske tonsättaren Samuel Barbers komposition Adagio för stråkar. Jag skulle rent musikaliskt även kunna förklara vad det är för märklig modulering från b-moll som sker precis i början av stycket. Det finns ändå något fullständigt okänt i hur denna helt abstrakta musik kan beröra en lyssnare så starkt. Men det är just detta okända, själva musikupplevelsen, som Patrik Andersson noggrant och metodiskt vill skärskåda i sin bok Musik, mening och värde. 

Det handlar om ett mycket ambitiöst försök att närma sig de stora frågorna inom musikforskningen. Varför berörs så många människor av musik? Vad är det som sker i lyssningsögonblicket? Vad är det för krafter, både i musiken och i människan, som tas i anspråk? 

För att ge svar på frågorna tar Patrik Andersson med läsaren på en djuplodande resa mot musikens innersta kärna. Kanske skulle han själv inte vilja gå lika långt in i ett närmast metafysiskt språkbruk, men jag kan inte låta bli att tänka på den fråga som Ingmar Bergman ställde till lyssnaren i sitt omtalade sommarprat i radion från 2004. Varifrån kommer musiken? 

Kanske hade Patrik Anderssons bok varit helt perfekt för Ingmar Bergman. För här lyckas författaren sammanfatta flera decennier av musikfilosofiskt arbete som gör att vi vid ett flertal tillfällen kommer frågan om musikens källa skrämmande nära. Ofta finns en nästan mystisk nyans i svaren som ges. Som när det kommer till den österrikiske musikforskaren Victor Zuckerkandls tankar om vad det är för kraft som lyssnaren möter i musikupplevelsen. Det här är inte toner och samklanger som är skapade av människan, skriver Zuckerkandl. De är upptäckta. 

Platsen för en sådan upptäckt är det som Patrik Andersson kallar den akusmatiska världen, ”en musikens fenomenala värld, i vilken vår upplevelse tar plats”. I grunden handlar det om att försöka förklara hur något så abstrakt som hur konstmusikens instrumentalmusik helt utan ord, och ofta även utan en beskrivande titel, ändå kan ge upphov till allt från intensiva känsloyttringar till inre bilder och avancerade fantasier. Det finns ett inslag av magi och mystik här, skriver Andersson, återigen med en hänvisning till Victor Zuckerkandl. Det är ljud som blir till toner, som i sin tur skapar en upplevelse av ”ett virtuellt rum vilket medger en tidsupplevelse bunden till musikens struktur och rörelse”. Det var det virtuella rummet som jag steg in i när jag satt där vid frukostbordet. Ett imaginärt rum, för att använda sig av Patrik Anderssons ord. 

För en sten eller en kaffekopp framstod lätet från radion som endast ljud. Kanske kan samma sak gälla för en mygga eller en apa, det är svårare att fastställa. Men för en människa sker något speciellt i mötet med det som klingar från radioapparaten. Lyssnaren kan urskilja toner, rörelser, hastigheter, vändningar, stegringar, stigningar. Vi hör melodilinjer, harmonisk progression och rytmiska förlopp. Det mest mystiska kvarstår ändå. I det imaginära rum som musiken skapar kan lyssnaren finna en stor mening. För vissa människor är just denna mening så stark att den övertrumfar nästan allt annat i livet. Hur ofta har vi inte hört någon yttra att ”jag lever för musiken”? Ibland kan jag känna att jag tillhör den skaran. Det är som om något av världens hemlighetsfullhet har visat sig, något sant, djupt och mycket viktigt. För att ytterligare belysa den närmast mystiska musikupplevelsen vänder sig Patrik Andersson till den brittiske filosofen Roger Scruton. 

Denne danske fysiker och fagottist menar nämligen att den tonala upplevelsen visserligen är lika svårfångad som att försöka beskriva en färg, men det hindrar oss inte från att ändå försöka beskriva de musikaliska grundfenomenen.

Ljudens värld, till skillnad från synens, är ”metafysiskt skild från oss men kan upptäckas genom musik”, menar Scruton. Och fastslår: Det är ett mysterium. Något som får Andersson att reagera. Och jag gissar att författarens innersta drivkrafter visar sig just här. Musiken har uppenbarligen något svåråtkomligt över sig, något som delvis handlar om en annan värld, och som bäst beskrivs i metafysiska termer. Men samtidigt vore det för enkelt att stanna där och inte försöka söka ett vidare språk för musikens gåtfullhet. Det är kanske därför som Peter Bastians hållning får bli en ledstjärna för Andersson. Denne danske fysiker och fagottist menar nämligen att den tonala upplevelsen visserligen är lika svårfångad som att försöka beskriva en färg, men det hindrar oss inte från att ändå försöka beskriva de musikaliska grundfenomenen. Kanske går det på så sätt att komma nära musikupplevelsens outsägliga kärna genom att ta vara på dess mätbara ingredienser. För att göra en enkel liknelse: Smaken av min smörgås där vid köksbordet kommer jag aldrig fullt ut kunna beskriva, men jag kan berätta om det rostade brödet, den lagrade herrgårdsosten och den sydafrikanska bittra marmeladen. 

På samma sätt som Andersson försöker hitta ett adekvat språk för upplevelsen av den abstrakta instrumentalmusikens klanger och melodier, har jag i mitt yrke som programmakare i radion letat efter ett sätt att gestalta vad som händer i mig, i oss, kanske i alla, när vi möter en viss typ av musik. När jag läser Patrik Anderssons energiska och omsorgsfulla, om än bitvis något snåriga, studie av musikupplevelsens olika aspekter kommer jag att tänka på en annan författare som behövde många ord för att ge musikens mening och värde en språklig ram, nämligen Marcel Proust i sin stora romansvit På spaning efter den tid som flytt. Mina tankar går till den boken för att det här, särskilt i det första bandet, finns ett sätt att beskriva musikupplevelsen som jag inte mött någon annanstans. Hos Proust kan en violinsonat förvandla lyssnaren på ett ögonblick, inte olikt det som jag upplevde vid köksbordet. Och orden börjar då att sjunga. 

Proust skriver om en enda liten fras i musiken, lika kort som de två ackorden i Samuel Barbers adagio. Fast här finns ingen musik bortom litteraturen. Här finns enbart orden. Ändå hör vi musiken när Marcel Proust berättar om hur musikkännaren Charles Swann i mötet med violinsonaten upplever ”en njutning som snart skulle skapa ett sannskyldigt behov hos honom, (känslan…) liknade verkligen i sådana stunder den han skulle ha känt om han sökt sig fram i dofternas rike, trätt i kontakt med en värld för vilken människan inte är skapad och som ter sig formlös för oss, därför att våra ögon inte kan se den, och meningslös därför att vi inte kan fatta den med vårt förnuft – en värld som vi kan komma i kontakt med endast genom ett enda sinne.”

I Marcel Prousts språk närmar vi oss det gåtfulla som Patrik Andersson är på jakt efter, men från motsatt håll. I stället för den abstrakta musiken som söker sitt språk hos lyssnaren, är det här i stället språket som föder musik. Och det är som om vi då, genom att blicka mot gåtan från två olika håll, plötsligt ser vart ledtrådarna för oss. Det handlar om det som är det unika för människan – att med hjälp av fantasi ge det abstrakta liv. 

Det ljudande objektet och det lyssnande jaget är nu ett, skriver Patrik Andersson. Men för att komma dit måste lyssningen vara fri, fortsätter han. Vi måste bortse från tidigare erfarenheter, vi får inte värdera, vår förkärlek för olika typer av genrer inom musiken måste tillfälligt sättas inom parantes. Bara då kan vi närma oss Charles Swann när han i den parisiska salongen möter en musik som han aldrig tidigare hört, men som kommer att förändra hans liv. 

Mot slutet av sin bok lämnar Patrik Andersson det primära sökandet efter musikupplevelsens kärna för att i stället koncentrera sig på frågan om musiken som konstart. Det här är ett område där författaren kanske inte lyckas engagera lika mycket, men det kan samtidigt ha att göra med att det är ett område där tidigare decenniers krutrök nu har börjat skingras. Efter postmodernismen har kanske frågan om vilken musik som är konst eller inte delvis förlorat sin relevans. Men här finns ändå ett mycket vackert argument för att lyfta fram en viss sorts musik som extra förfinad, och därför förtjänt av prefixet konst. 

Musiken har inget uttalat syfte, den förmedlar ingen kunskap, den pekar aldrig på något annat än sig själv.

Att kategorisera viss musik som konst, skriver Patrik Andersson, ”leder i bästa fall till att lyssnaren anstränger sig lite extra, letar något mer och söker värdet i upplevelsen”. Det är vackert tänkt, och antagligen helt sant. Mina tankar går till den mest bångstyriga modernistiska musiken. Kanske hade jag avfärdat sådana som John Cage eller Pierre Boulez om jag inte hade läst in en högt stående konstnärlig ambition i deras musik. Konstbegreppet stimulerade på så sätt min uthållighet. 

Trots Patrik Anderssons gedigna undersökning av det gåtfulla i mötet mellan människan och musiken återstår givetvis många frågor. Något annat vore förstås orimligt. Men kanske får läsaren ändå som störst klarhet när Andersson avslutningsvis återvänder till den amerikanske filosofen Alan Goldman som menar att instrumentalmusikens värde har att göra med dess abstrakthet. Musiken har inget uttalat syfte, den förmedlar ingen kunskap, den pekar aldrig på något annat än sig själv. Den är en egen värld, som Patrik Andersson skriver. En värld av eget slag. Jag gissar att det är en värld som innehåller det som människan alltid har sökt, och alltid kommer att söka, nämligen frihet.