Politik & samhälle

Det kommer att kosta att lyfta förorten

Förorten – Ett samhällsvetenskapligt reportage
Peter Esaiasson

Timbro
236 sidor
ISBN 9789177031994

| Respons 1/2020 | 10 min läsning

Få har på ett systematiskt sätt undersökt förhållandena i svenska förorter. Peter Esaiassons bok är ett försök att råda bot på det. Resultatet av intervjuer med framför allt boende i Bergsjön och Hjällbo visar att de flesta trivs i sina kvarter, men att de också ser problem. För att lyfta förorten måste segregationen brytas, vilket inte skulle gå smärtfritt, menar Esaiasson, som varken väjer för politiskt känsliga frågor eller brister i respekt.

På Friskväderstorget i Biskopsgården dödades två män och ytterligare en besköts hösten 2013.

På byråkratsvenska kallas de ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” eller ”särskilt utsatta områden”. Mer vulgära kritiker talar om ”invandrarghetton” medan fansen kort och gott säger ”orten”. Kärt barn har många namn. Det handlar om storstädernas och de medelstora städernas förorter, men inte vilka förorter som helst, utan de som domineras av höghuslängor från miljonprogrammets dagar och vilkas invånare till den absoluta majoriteten består av invandrade.

De sociala problem som präglar dessa områden: gängbrottslighet, dåliga skolresultat, hög arbetslöshet och segregation har stått i centrum för svensk debatt i ett par år nu, från att tidigare mer eller mindre ha sopats under mattan. Budskapet att ta ”kampen mot utanförskapet”, som förde Fredrik Reinfeldts alliansregering till makten 2006, anspelade indirekt och inlindat på bidragsberoendet i dessa områden. Sedan dess har retoriken blivit rakare. Problem som det ogärna talades om för tio-femton år sedan – hedersförtryck, invandringsrelaterad brottslighet och klanstrukturer – stöts och blöts nu närmast dagligen i tidningarna och på nätet.

De boende i förorten kommer i dag lika sällan som tidigare själva till tals i den offentliga diskussionen.

En sak har emellertid inte förändrats. De boende i förorten kommer i dag lika sällan som tidigare själva till tals i den offentliga diskussionen. Om den intellektuella medelklassen tidigare kunde låta bli att lyfta fram problemen av rädsla för att gynna rasism, av okunskap om förhållandena eller av rent ointresse, så förekommer nu på sina håll närmast en demonisering på distans: förorten beskrivs som en krigszon eller en parallell verklighet helt i händerna på religiösa extremister och maffialedare.

Få har på ett systematiskt sätt undersökt förhållandena i den svenska förorten rent empiriskt. Statsvetaren Peter Esaiassons bok Förorten är ett försök att råda bot på det. Framför allt har han velat veta hur de boende i ”orten” själva ser på situationen där de bor. Esaiasson och hans medhjälpare har intervjuat närmare 900 personer, de har även talat med företrädare för myndigheter, fastighetsbolag och föreningsliv på plats. Ungefär en tredjedel av de från början tillfrågade ville inte ställa upp på intervju. Ändå får undersökningen sägas ge en mer heltäckande bild av attityder i förorten än vad mer anekdotiska berättelser hittills har bidragit med. Boken beskrivs som ett ”samhällsvetenskapligt reportage”. Den är skriven på lättfattlig prosa och vänder sig till en bredare läsekrets, även om den som sagt baserar sig på gediget forskningsarbete.

Givetvis är inte alla förorter i strikt bemärkelse problemförorter, men i dagligt tal är det främst dessa vi kommit att förknippa med ordet ”förort”, vilket också är skälet Esaiasson framför till försvar för sin terminologi. Om vi med ”förorten” i likhet med Esaiasson menar vad polisen benämner som utsatta eller särskilt utsatta områden, så bor det i dag ungefär 600 000 personer i dessa områden, eller 6 procent av Sveriges befolkning. I själva verket är siffran något högre eftersom många av de cirka 30 000 asylsökande, som ännu inte fått uppehållstillstånd och hunnit bli folkbokförda, troligen också ordnat sitt boende där. Till det kommer också ett okänt antal personer som uppehåller sig illegalt i landet. Trångboddhet är inte en ovanlighet i utsatta områden. Det vanliga är att minst 80 procent av de boende i dessa områden har ”utländsk bakgrund”, det vill säga att de själva eller någon av deras föräldrar är född utanför Sveriges gränser.

Det vanliga är att minst 80 procent av de boende i dessa områden har ’utländsk bakgrund’, det vill säga att de själva eller någon av deras föräldrar är född utanför Sveriges gränser.

Enligt polisen finns det i dag 60 utsatta eller särskilt utsatta områden i landet (inget av dem återfinns norr om Borlänge). De kännetecknas enligt definitionen av att de boende har små socioekonomiska resurser, att kriminella har inverkan på lokalsamhället och, i praktiken, en hög andel boende med utländsk bakgrund. Esaiassons studie har genomförts i Bergsjön och Hjällbo, i nordöstra Göteborg, men han ser inga starka skäl till att resultaten inte skulle kunna generaliseras till resten av landet.

Vad kommer då undersökningen fram till? Esaiasson själv menar att den vanligaste attityden kan sammanfattas i två ord: Skärp er! Majoriteten, som vill få vardagen att fungera, är trötta på ungdomsgäng, nedskräpning och bidragsmentalitet hos grannarna. Många tycker också att samhället inte gör tillräckligt för att stävja buset, att polisen är för slapp. Men de tycker också att mer sociala resurser borde sättas in för att få ungdomarna på rätt spår. En relativt stor grupp – 30 procent – känner sig diskriminerade, bland annat på religiösa grunder.

Det är i sig inga häpnadsväckande resultat. De slår möjligen hål på en del myter om att befolkningen i de invandrartäta förorterna överlag skulle solidarisera sig med ungdomsgäng och bråkmakare, en myt som med olika klangbotten odlas i både högerextrema och vänsterextrema kretsar. Den sistnämnda varianten, förortsromantiken, tar sig i verkligheten inte uttryck i några revolutionära fantasier, utan i ett mer jordnära försvar för platsen. De flesta, närmare 80 procent, trivs i sina kvarter, vilket inte utesluter att man ser problemen.

Några delresultat är mer värda att lyfta fram. Studien visar att förtroendet för samhällets institutioner liksom för svenskar i stort – ja, i det här fallet göteborgare – inte är mindre än hos övriga befolkningen. Esaiasson framlägger förklaringen att i en jämförelse med hemländerna framstår svenska myndigheter som icke-korrupta. Det slår mig att den motsatta tesen: ”dåliga erfarenheter av korrupta myndigheter leder till lägre förtroende även i Sverige” är lika vanlig i debatten. Samhällsvetenskaplig teori är inte sällan märkligt böjlig. Därför är det viktigt att som Esaiasson försöka ta fram ”hårda fakta” så gott det går.

100 nationaliteter i en stadsdel låter finare i reklamen än det är i verkligheten. 20–25 procent av de boende i Bergsjön och Hjällbo talar, som bäst, bristfällig svenska. Svårigheten att kommunicera och förstå varandra kulturellt gör det också svårare att utöva social kontroll.

Att de boende i Hjällbo och Bergsjön litar mindre på sina grannar – de som de inte känner i nåt kvarter bort – än på svensken i gemen är ett uttryck för låg lokal social tillit. Fenomenet är typiskt för multietniska områden. 100 nationaliteter i en stadsdel låter finare i reklamen än det är i verkligheten. 20–25 procent av de boende i Bergsjön och Hjällbo talar, som bäst, bristfällig svenska. Svårigheten att kommunicera och förstå varandra kulturellt gör det också svårare att utöva social kontroll. En väldigt konkret följd, som skapar irritation, är att det blir skräpigt. En annan är misstänksamhet hos den vuxna befolkningen. De som har arbete provoceras av att möta sysslolösa grannar – till synes nöjda med det – på sin väg till och från jobbet. Barnen integreras på ett annat sätt med varandra i skolan och skaffar sig på så sätt ett övertag gentemot den vuxna befolkningen – på gott och ont.

Miljonprogramsförorterna byggdes under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal; både Hjällbo och Bergsjön är från sent 1960-tal, en tid när industrin ropade efter arbetskraft och flyttlassen gick från inlandet till storstäderna. Storskalighet, rationalisering och modernisering var ledord för den styrande klassen och deras planerare. Men förorterna hann knappt invigas innan kritiken mot områdenas ”själlöshet” och otrivsel blossade upp.

När kameran zoomar ut från de då nybyggda, snörräta, massproducerade höghuslängorna i Gårdsten (ett annat av Göteborgs miljonprogram) i säsongsavslutningen av tv-succén ”Hem till byn” 1971 är känslan av totalt främlingskap omisskännlig – och i samklang med tidsandan. Men det var inte bara kulturvärlden som hade bytt inställning till moderniteten. De nyinflyttade industriarbetarna från landet skulle snart rösta med fötterna och bidra till 1970-talets småhusboom. Tvättstuga, hiss och sopnedkast kunde inte kompensera för att bo i ”fågelholkar”, som det kunde heta.

Det dröjde därför inte länge innan de karaktäristiska höghusområdena, ofta byggda i avskilda enklaver långt från centrum, kom att utmärkas av att en stor del av deras inbyggare blev sådana som inte hade någon annanstans att ta vägen. Lägenheterna fylldes upp av missbrukare, arbetslösa och invandrare, med åren allt fler av den sistnämnda kategorin, de som i dag utgör den absoluta majoriteten. Esiasson beskriver minoriteten ”svensk-svenskarna” i förorten som antingen ”tilltufsade”, ”på genomresa” eller ”kvarblivna” – och så ett fåtal entusiaster som aktivt valt att bo där. Många, både invandrade och svenskar, som bott länge i området anser att utvecklingen gått åt fel håll.

Esaiasson drar vissa policyslutsatser utifrån sin undersökning. En är att bostadsbolagen – jämför ”Gårdstensmodellen” – hittills har visat sig vara den aktör som haft lättast att genomdriva positiva förändringar, helt enkelt för att de har makt gentemot den enskilde, legitimitet och samtidigt överblick. Föreningslivet, som ofta framhålls från politiskt håll, lyckas däremot sällan ta ett helhetsgrepp eller mobilisera de boende i insatser för området. Problemet är att föreningarna till sin natur ofta är avgränsade till vissa grupper eller drivs av anställda som inte bor i området, snarare än av ideella krafter på plats. Det offentliga har också skapat incitament att driva föreningar i syfte att få bidrag snarare än att göra verkliga insatser.

Det innebär krav på de boende, men också krav på resten av samhället, exempelvis att mer välbärgade områden är beredda att ta emot ’grupper av mindre skötsamma’ som Esaiasson uttrycker det. Han tror inte det skulle gå smärtfritt.

Esaiasson menar att det kommer att kosta att lyfta förorten – både i resurser, egna uppoffringar och tankemöda. Det finns skäl att nyansera den ensidigt negativa bilden av de här områdena, ett stigma som lätt blir självuppfyllande. Men framför allt krävs det konkreta insatser för att få människor, som har resurserna att flytta därifrån, att bo kvar – här är en fungerande skola en viktig nyckel – och i viss mån att få problematiska individer att flytta – kort sagt att bryta segregationen. Det innebär krav på de boende, men också krav på resten av samhället, exempelvis att mer välbärgade områden är beredda att ta emot ”grupper av mindre skötsamma” som Esaiasson uttrycker det. Han tror inte det skulle gå smärtfritt.

Peter Esaiasson håller genom hela boken en rak och respektfull ton. Han har satt sig i sinnet att inte väja för politiskt känsliga frågor. Men han är aldrig i närheten av det andra diket, att brista i respekt. Boken är skriven med goda intentioner och mycket litet prestige. På ett ”typiskt svenskt” sätt väjer inte Esaiasson ens för att framställa sig själv som en smått naiv medelklassvensk på utflykt i verkligheten.

Förorten är en lättillgänglig introduktion till ett ämne som det finns fler som har åsikter om än empiriskt grundad kunskap i. Det är en bok föredömligt befriad från pekpinnar.

Relaterat
Tema

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades...


Håkan Boström

Håkan Boström är ledarskribent på Göteborgs Posten. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark