Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Konstarterna & medier
Anders Johansson
Självskrivna män – Subjektiveringens dialektik
Glänta | 231 s | Isbn 9789186133757
Recensent: Kristina Fjelkestam
Det moderna manliga subjektets kris

I sina två böcker ger Anders Johansson en intressant bild av dagens maktlösa män, som kippar efter andan i kapitalismens kvävande strypgrepp. Men han försöker också formulera en teoretisk utväg som bland annat består i en uppvärdering av begreppet narcissism.

När jag läser Anders Johanssons Kärleksförklaring känner jag mig upprymd – men samtidigt arg eftersom min upprymdhet också rymmer ett inslag av tacksamhet. Det är ju egentligen bara sorgligt att det fortfarande är så sällsynt att svenska manliga akademiker i min egen generation reflekterar både kritiskt och personligt kring maskulinitet och dessutom inkluderar feministiska forskare i sina resonemang. Johansson väjer dock inte för ett manhaftigt grandiost anslag; att avhandla kärlek är inte direkt småpotatis. Men oblygheten är befriande och piggar upp i dagens småtråkiga litteraturvetenskap.

Kärleksförklaring utgör tillsammans med Självskrivna män två grenar på samma projektträd, ”subjektiveringens dialektik”, ett uttryck som också utgör underrubrik på båda böckerna. Medan Självskrivna män är en studie av manlig autofiktion (Knausgård et. al.), är Kärleksförklaring en konkretisering av en sådan autofiktion med fokus på kärleken som en av subjektiveringens former. Resultatet av denna dialektiska övning blir en intressant bild av dagens maktlösa män, och i förlängningen även av kvinnorna, som kippar efter andan i kapitalismens kvävande strypgrepp. Johansson nöjer sig dock inte med beskrivningar och parabler, utan söker formulera en teoretisk utväg som bland annat består i en omdefiniering och uppvärdering av det pejorativa begreppet ”narcissism”. Men jag börjar från början.

Anders Johanssons föreställning om humanioras syfte och styrka är ett reflekterande förhållningssätt – å ena sidan, å andra sidan – som kontinuerligt problematiserar sakernas tillstånd. Genom essäsistiskt vindlande tankegångar iscensätter han sin filosofi i de båda böckerna genom att låta just denna typ av forskningsprocess pågå framför öppen ridå i stället för att, som brukligt är inom akademin, bara presentera färdiga resultat. I denna mening tar tänkandet aldrig slut, det når inte fram till punkt, men samtidigt blir det inte heller något mytiskt eller mystiskt utan helt enkelt ett exempel på den humanistiska forskarens dagliga värv. Nyttoaspekten känns frånvarande på ett välgörande sätt, medan allvaret är uppenbart. Humanistisk forskning är av central vikt, i går och i dag och i morgon, och därom är vi förstås rörande överens.

Kärleksförklaring utgår från tre ord: jag älskar dig. Sedan är forskningsprocessen igång: Kan orden och känslan sammanfalla? Hur vet jag i så fall det? Vem är förresten ”jag”? Vad betyder ”älska”? Och mot vem riktar jag denna känsla?

Kanske är kärleken som mest autentisk då den inte ens går att uttala, som i Sapfos mest kända fragment: ”ty när jag ser på dig, om så bara en stund, blir det omöjligt för mig att tala, min tunga brister, genast löper en fin eld under min hud, ingenting ser jag med ögonen, öronen brusar, en skälvning far genom hela min kropp”? Men tanken om en omedierad verklighet är tvivelaktig, orden måste väl ändå kommuniceras för att känslan ska skapas? ”Kärleken är stum. Endast poesien kan tala för den”, skriver Novalis, inspirerad av Goethe. Men när denna uttalare sedan i sin tur kräver att den mottagande kvinnan håller tyst under tiden blir det komplext. Ensidigheten i denna kärleksförklaring blev senare kritiserad av kvinnorörelsen, som noterade att äktenskapsinstitutionen endast utgjorde en ekonomisk kalkyl. Att då vända sig till filosofernas utläggningar kring kärleken hjälper inte. I den manliga filosofihistorien blir ”kärlek” ett transcendentalt begrepp, en ideal idé, utan bäring på det faktiska livet. Det är bättre att vända sig till feministerna när det handlar om vardagliga företeelser som sexualitet, vilket Johansson också gör, eftersom det endast är här – inte hos filosoferna – som detta ämne avhandlas teoretiskt.

Ett intressant avsnitt i Kärleksförklaring handlar därför i konkret mening om kuksugning och fittslickning, vilket i sin tur kan sägas inleda bokens reflektioner kring narcissism. Må vara att den som utsätts för övningen njuter, men om även utövarna njuter handlar det kanske om ett slags narcissistisk logik som bekräftar den egna åtråvärdheten genom framkallningen av erektion och väta. Poeten Johan Jönson citeras apropå detta: ”fontänorgasmen, det var som att hon pissade mig på bröstkorgen och i delar av ansiktet, varmt, och som ur en trädgårdsslang. Hon stönade, som om hon grät. Jag älskade det.” Fast som Johansson mycket riktigt påpekar avslutningsvis så har inte ideologier byggts kring just denna akt, medan beundran av manlig potens, och kuksugningen, närmast utgör grunden för det patriarkala samhället.

Men kärlek handlar inte bara om erotik – den handlar om kärlek till nästan. Här handlar det om att ta kontroll över subjektsproduktionen i vidare, politisk mening. Subjektet blir en produkt av älskandet, snarare än ursprunget för det. Johansson citerar Suzanne Brøgger: ”Att säga till en annan ’jag älskar dig’ bör vara detsamma som att säga: I dig älskar jag alla människor, genom dig älskar jag världen, i dig älskar jag också mig själv”.

Med Sara Ahmed menar Johansson vidare att all kärlek är narcissistisk, vilket till exempel skiljer sig från Freuds uppdelning mellan anaklitisk objektskärlek och narcissistisk självkärlek, eller uppdelningen mellan eros och agape. Kärleken skapar subjektet, men samtidigt handlar det om ett slags avsubjektivering eftersom kärlek också utgör anhopning av det tillfälliga, en serie kontingenta val. Såtillvida skapar kärleken subjektet av all denna mångfald som föregår subjektiveringen. ”Det älskar”, som Johansson benämner det avslutningsvis, när kärleken på detta sätt betraktas som en akt snarare än ett uttryck.

Men narcissismen kan också uttrycka en djupare subjektskris, vilket i samtiden kan exemplifieras med den autofiktiva litteraturtrenden. Självskrivna män utgör en mer traditionellt vetenskaplig studie än Kärleksförklaring, med tes och slutsats och teoretisk inramning av litteraturanalyserna. Autofiktionen, den mer eller mindre fiktivt självbiografiska genre som blivit så aktuell, studeras utifrån såpass olika facetter som Zlatan-boken, Knausgårds Min Kamp, Martin Kellermans Rocky-serie, Per Wästbergs memoarer, P-O Enquists Ett annat liv, Lars Noréns dagbok, och dikter av Johan Jönson och Yahya Hassan. Texternas ”jag” hanterar på olika sätt det moderna manliga subjektets kris, den ”individ” som har utgjort kapitalismens egen agent, autonomt verkande i offentligheten. Utifrån analyserna av detta autofiktiva ”jag” vill Johansson ge ett slags svar på dagens aktuella historiska situation och teoretisera de aktuella förhandlingarna kring subjektets status. Med Félix Guattari kastar han fram tesen att dagens nyliberala hyperindividualism, som autofiktionen kan sägas vara en del av, endast döljer det faktum att subjektet som generell och transcendental form egentligen är bankrutt.

Ja, det hoppas jag verkligen att det är. Efter decennier av feministisk, postkolonial och queerteoretisk kritik av Subjektet, den vite västerländske mannen, borde det vara åtminstone en smula kantstött, liksom kapitalismen borde ha blivit det av alla Grexit och Brexit. Men på något sätt hänger denna definition av individen envist kvar, även inom den ideologikritiska forskningen. Begrepp som emancipation implicerar ju möjligheten av handlingsutrymme och fria val, liksom minoritetsgruppers strävan efter att bli subjekt i sina egna historier, ideal som är betecknande för modernitetens subjektivitetsformering. Därför har den forskning som söker att i stället lägga det analytiska snittet från sidan givit intressanta, tentativa svar på hur det liberala subjektet kan kompliceras, till exempel genom feministiskt begreppsliga redskap som sårbarhet och kollektiv, skillnad och pluralitet. Den forskningen saknar jag ibland i Johanssons diskussioner, trots att han anträder liknande vägar och närmar sig samma tentativa svar.

Den starka fria individen är i dialektisk mening oskiljaktig från den svaga ofria icke-individen, menar Johansson, och i denna mening utgör de inte motsatser, utan är extremer på ett kontinuum där de studerade texternas ”jag” svänger fram och tillbaka. Men det är svårt för både författarna och för forskarna att frigöra sig från det romantiska författarbegreppet. Autofiktionen blir en exponent för samma borgerliga ideologi och liberala subjektsuppfattning som litteraturvetaren som studerar den ger uttryck för, framhåller Johansson vidare, och visst faller vi lätt in i den förenklade uppfattningen om att berättandet springer ur ett berättande subjekt.

Men Johansson konstaterar bland annat om Wästbergs starka och fria ”jag”, som helt friktionsfritt rör sig i världen, att detta jagets agens samtidigt utgör ett tvång och en ofrihet, avhängigt andras erkännande. Själva subjektet blir därmed endast blank yta och en blind fläck. Även Enquist och Knausgård kan i förstone tyckas uppfylla en oproblematiserat romantisk författarautenticitet, där skildringen av ett slags inre sanning rymmer en föreställning om att omedierad verklighet existerar. Men Enquists autonoma subjekt som övervunnit sin alkoholism och stint stirrar in i kameran på bokens omslag är snarast en skyddsmekanism. Romanen igenom söker Enquist i stället betvinga subjektivitetens annanhet och delning genom konstruktionen av ett sammanhållet författarjag, i likhet med Knausgårds författarjag som kompenserar för bristen på identitet och tillvarons formlöshet. Jag är Zlatan Ibrahimovic drar föreställningen om det autonoma jaget till sin spets genom att gestalta det i termer av funktion och som ett slags förtingligande. Zlatan blir närmast en pappfigur genom vilken marknadens behov talar, menar Johansson via Christine Sarrimo.

Finns det då något som föregår subjektet? En doer behind the deed? Knappast. Martin Kellermans seriefigur Rocky gestaltar frånvaron av det romantiska subjektet och den gamla tilltron till agens och autonomi. Serierutornas svarta ramar gestaltar tillvarons yttre ofrihet som Rocky inte bara accepterar utan rentav trivs inom. Instängdhetens och ofrihetens bekvämlighet får här ett komiskt utrymme och Rockys lata dumheter ter sig till slut smartare än andra karaktärers futila strävan. Serien genomskådar i viss mån myten om det liberala subjektets fria självförverkligande, samtidigt som dock Rocky själv utgör just en sådan myt. Johan Jönson går än längre och upplöser subjektet genom underordningens mekanismer. Hans diktjag är inte någon rik serietecknare som gillar att kröka och resa, utan sliter för brödfödan i ofria jobb med monotona handlingar. Jaget är inte autonomt, det äger inte sin egen kropp. Finns här ändå ett subjekt? Ett upprepat ”Jag vet inte” blir kanske en öppning mot något nytt och en upplösning i produktiv mening snarare än destruktiv. Men säkert är det förstås inte.

Ska vi då bejaka eller sörja det begravda subjektet? Nå, inget är nytt under solen. Platons transcendenta idévärld kritiserades redan av Aristoteles, liksom universella anspråk och tron på subjektets kärna bland annat dekonstruerades av postmodernister. Att subjektets kris är detsamma som den vita västerländska medelklassmanlighetens kris säger sig självt, eftersom resten av oss inte har något subjekt att tala om och än mindre möjligheten att krisa. Men poängen i Kärleksförklaring och Självskrivna män är att det transcendenta subjektet måste fortsätta kritiseras, utifrån den tid och den plats där vi för närvarande befinner oss. De viktiga svaren kommer därför ständigt att förändras och det är denna förändrande kraft som utgör agensen snarare än något slags autonomt, frihetligt subjekt.

Vi kommer att fortsätta säga ”Jag älskar dig” och vi kommer att fortsätta söka svar på vad det betyder.

Kristina Fjelkestam är professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet