Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Politik & samhälle
Mats Franzén, Nils Hertting & Catharina Thörn
Stad till salu
– Entreprenörsurbanismen och det offentliga rummets värde
Daidalos | 436 s | Isbn 9789171734655
Recensent: Håkan Forsell
Det offentliga rummet annekteras av intressegrupper

Denna bok handlar om den rumsliga och ekonomiska omgestaltningen av Stockholm och Göteborg. Det jämförande perspektivet på städerna ger stora kunskapsvinster och undersökningen ger också förklaringar till varför stadsmiljöer måste förändras. Det hänger samman med att kapitalismen ständigt behöver omdefinieras för att få ny dynamik. Men trots att konsumtionen står i centrum för analysen, diskuteras dess komplexa betydelse för demokratin i stadssamhället inte tillräckligt ingående. Det är inte säkert att det offentliga rummet alltid förlorar i medborgerligt värde för att det används för konsumtion.

För några år sedan gav tidskriften Glänta ut ett nummer som tematiserade ”Kulturkarnevalen”, ett evenemang som gick av stapeln i Göteborg mellan åren 1982 och 1993. Författare och konstnärer som en gång varit med – i vissa fall endast som barn – mindes i tidskriften de ”magiska platser” som karnevalen hade skapat, ögonblick av frihet där människor verkade komma åt kvaliteter i staden bortom arbete och konsumtion. Ingen var utesluten. Alla var välkomna. Fotografier från karnevalståget visar också otaliga spontana, inte föranmälda upptåg och kreationer. En karneval är ju till sin natur inkluderande, annars är det ingen karneval! Stadsrummet var inte underkastat tydliga tillväxt- eller investeringsstrategier. Man behövde inte göra av med pengar, man kunde komma och gå som man ville, klä ut sig eller bära mask.

Redan 1995, när evenemanget inte arrangerades längre, hade Göteborgs kommun börjat använda sig av fotografier från karnevalen för att marknadsföra staden inför värdskapet av VM i friidrott. Det var bilder utvalda för att lyfta fram andra sidor av Göteborg än det plebejiska, oorganiserade och ändamålslösa användandet av torg, parker och gator. Nu handlade det om att visa fram staden som event, som image och kulturprodukt. Vad Göteborg ansågs behöva var inte mer av intensiv urban provinsialism, en ”ringdans av osmälta och oinformerade utvecklingsperspektiv”, som författaren Johan Öberg skriver i Glänta-numret, utan en gemensam vision som kunde forma staden utifrån nya marknadsföringslogiker. En annan ordning var i antågande.

Stad till salu – Entreprenörsurbanismen och det offentliga rummets värde handlar om de rumsliga och ekonomiska omgestaltningsstrategier som alltmer kommit att prägla Sveriges största städer, Göteborg och Stockholm. Den rabelaiska gatufesten kan ses som ett förspel till de processer som skulle leda fram till 2000-talets Normalstad. För skiftet mellan 1980- och 1990-tal var en flytande, oklar period. Industrisamhället befann sig i en långt framskriden nedmontering och tillväxtfokus hade successivt börjat vändas mot den tertiära sektorn, fastighetsmarknader och informationsteknologier, turism och upplevelser. Men under flera år låg stadens nycklar på gatan. Många grupper som senare skulle bortdefinieras från stadens ekonomiska och politiska intressesfär hade ännu möjlighet att plocka upp dem.

Författarna Mats Franzén, Nils Hettling och Catharina Thörn tar också det teoretiska avstampet i denna mellanperiod i försöken att formulera förhoppningar inför en dynamiskt företagsam stad som skulle efterträda industristaden, en stad som kunde lämna fordismens krisande urbanitet bakom sig. För det var inte staden som samhällsform i sig som var problemet. Tvärtom, det var just det kapitalistiska stadsbygget, investeringar i fastighetsförädling, selektiva konsumtionsmiljöer, uteslutande och adlande spatiala planer som var lösningen på problemen såsom de tornade upp sig under 1980-talet. Idén om den kreativa staden springer fram ur kritiken av den funktionella staden, dess rationella stelhet, platsignorans och känslomässiga tomhet.

Stockholm var tidigt ute med att lämna industrieran bakom sig. Redan på 1970-talet drev man en egen näringspolitik som motvikt till de statliga utlokaliseringarna, som politiker och näringsidkare fruktade skulle dränera staden på utvecklingspotential. Stockholms läns landsting initierade 1985 en expertrapport av Åke E. Andersson som såg en ny framtid för storstaden kring vilken politik och näringsliv kunde samlas: K-samhället – Kommunikation, kunskap och kreativitet. Det var en träffande spaning och nästan tjugo år innan Richard Florida publicerade Den kreativa klassens framväxt. Kunskapsintensiva investeringar inom it, biotech och finans gjorde att huvudstaden definitivt vände den industriella epoken ryggen.

För Göteborg var det betydligt svårare att komma ur industrierans kris och etablera en postfordistisk politik. Man var länge upptagen med att fråga sig vilka delar av industrin som kunde räddas. Samtidigt fanns det ett redan etablerat samarbete mellan kommunen och näringslivet i staden, som ofta sammanfattas med begreppet ”Göteborgsandan”. Denna anda kunde dock vara tämligen förödande då den snarare handlande om att få saker gjorda till varje pris än att ha en bred förståelse om vad som var önskvärt att göra. Effektiviteten ökade på demokratins bekostnad. Under 1990-talet kom dock Göteborg att grovt sett följa tre utvecklingslinjer som skulle etablera en ny urban tillväxtordning: industrins förädling, stadens regionala betydelse i Västsverige och en mobilisering av aktörer i stadskärnan för att stärka stadens centrala konsumtions- och upplevelserum.

Centralt för boken är begreppet ”entreprenörsurbanism”, en term som först myntades av kulturgeografen och historiematerialisten David Harvey i en numera klassisk artikel från 1989. Entreprenörsurbanismen gör staden konkurrensduglig, den vill marknadsföra och sälja staden som plats och vilar på privat-offentliga lösningar och ekonomisk utveckling. Handlare spelar en viktig roll eftersom genomförandet beror på deras organiserade samverkan med kommunen. Men den helt centrala positionen intas av fastighetsägarna. De som kontrollerar den byggda miljön har en långtgående inverkan på vilka handlare som ska etablera sig var, vilka kunder som är önskade på vilka platser och hur varu- och människoflödet ska dirigeras. Ökade fastighetsvärden anses vara ett konkret bevis på en stads attraktivitet.

Entreprenörsurbanismen har till sin hjälp en repertoar, en uppsättning verktyg. Författarna lyfter fram flaggskeppsprojekten som ska sätta en stad ”på kartan” – ikonarkitektur och spektakulära evenemang. Av särskilt intresse för studien är emellertid en annan typisk förändring, nämligen stadskärneutvecklingen. Föreningen Svenska Stadskärnor bildades 1993 med mottot: ”För städer med ambitioner”. Sammanslutningen var en komponent i den nya urbana tillväxtnormen. En attraktiv stadskärna skulle påverka stadens varumärke och locka till sig invånare, investerare och turister. En mängd kommuner och offentliga institutioner kom att tillhöra föreningen, som Sveriges kommuner och landsting, Boverket och Trafikverket. Därtill anslöt sig branschmedlemmar som Fastighetsägarna och Svensk Handel.

Genomgående för entreprenörsurbanismens gestaltning av staden, menar författarna, är att den tar det offentliga rummet i anspråk. Det är också det eventuella hot mot, eller inskränkningen av, det offentliga rummet, som utgör ett bakomliggande motiv till undersökningen. Städers ”place marketing” och selektiva konsumtionsmiljöer riskerar att omintetgöra det offentliga rummet som en demokratisk resurs. Det offentliga rummet är en öppen plats för allmänheten, definierar författarna i Nationalencyklopedins efterföljd. Det fyller en funktion att avspegla hela samhället och dess olika invånare och relationer, och bör därför inte annekteras av privat-offentliga intressegrupper som söker avkastning på investeringar genom att iscensätta livsstilsurbanism baserad på konsumtion.

De stadsområden som undersöks är de centrala handelskvarteren i bägge städer. Det utgör bland de mer spännande greppen i Stad till salu att stadsgeografins finare markörer och distinktioner hanteras så handfast. Både Göteborgs och Stockholms cityområden har sina ”kvadranter”. Där finns områden med shoppingstråk av varierande status. Där finns också offentlig förvaltning, finansiella verksamheter och restauranger och nöjesliv i mer eller mindre starkt avgränsade arealer. Stockholms city är betydligt hårdare exploaterat än Göteborgs, både över och under jord. Citysaneringen mellan 1950- och 1970-talet skapade i västra city förutsättningarna för stora fastighetsbildningar, ibland över hela kvarter. Cityområdet i Göteborg är mer tillgängligt, ett offentligt rum för potentiellt alla göteborgare. Motsvarande cityområde i Stockholm är dåligt integrerat med höjdskillnader och trafikseparering. Däremot är Stockholms city starkt sammanlänkat med förorter och övriga storstadsregionen trafikmässigt, vilket gör att de centrala offentliga rummen har stor medborgerlig betydelse. I bägge städer finns en enklare, folkligare cityhalva, liksom en finare, mer pretentiös eller borglig. I Stockholm är det den västra, folkliga delen som står i förbindelse med ytterstaden och förortskommunerna. Den mer uppgraderade östra halvan vänder sig direkt mot Östermalm.

Stad till salu följer framför allt två privat-offentliga intresseorganisationer som får illustrera och utgöra grunden för analysen av entreprenörsurbanismens utveckling och de offentliga rummens inskränkning. ”Innerstaden Göteborg” och ”City i samverkan” är varken renodlade näringslivsorganisationer eller kommunala organ, utan just en blandning av bägge. De är samordningsorganisationer för att sälja sina respektive städer. Men utfallet har varit olika, mycket beroende på de historiska förutsättningarna och på städernas fysiska strukturer. I Göteborg har det handlat om en tydlig mobilisering av en urban regim som utmärks av förmågan att få olika projekt att gå i takt: Evenemangsstaden, Norra Älvstranden, Lindholmen och Kvillebäcken. I Stockholm har skapandet av governance-koalitioner däremot haft det svårare då det finns en splittring mellan Stockholms stad och resten av regionen. Det går sällan att ta några stora grepp om hela stadsregionen. ”City i samverkan” har därför varit en organisation som ägnat sig åt småskaliga insatser i city och som syftat till att skapa attraktiva och trygga konsumtionsmiljöer. Intresseorganisationens insatser har likväl haft en stor inverkan på de offentliga rummen i de centrala delarna av staden när det gäller fastighetsägarnas organisering, handelns karaktär, men också övervakning, renhållning och klottersanering.

Boken lyfter förtjänstfullt fram just fastighetsägarnas betydelse och inflytande i den nya urbana regimmodell som vuxit fram. När undersökningens empiriska material samlades in för ett antal år sedan såg fastighetsstrukturen ungefär likadan ut i Stockholm och Göteborg. Bland de större fastighetsägarna återfanns Vasakronan, Hufvudstaden, AMF Pension, Diligentia, SEB Trygg Liv och Pembroke Real Estate.

Sektorn domineras av fastighetsbolag nära knutna till företag inom försäkringssektorn som har placerat oerhörda tillgångar i fastigheter. Under den fordistiska eran, och i Stockholm under citysaneringen, spelade fastighetsägande en underordnad roll i förhållande till kommunens planpolitik. Stora företag kunde förhandla sig till äganderätt, men i huvudsak uppläts mark som tomträtt i centrala lägen. Men successivt har fastighetsmarknaden helt tagit över som dominerande sektor för stadens ekonomiska verksamheter och stadskärneutvecklingen står och faller med dem.

Fastighetsbolaget Hufvudstaden äger exempelvis i stort sett hela Biblioteksgatan. Det är där man har placerat globala flaggskeppsbutiker i en stadsmiljö som till det yttre ska få gatan att se individuellare ut än vad den är. I själva verket är gaturummet gestaltat och utvalt av en drivande fastighetsaktör. Stad till salu talar om den återkommande teatraliseringen av konsumtionen i stadskärnorna och hur stadsmiljön ska inrama den prestigebärande besökaren. Överlag kopplas stadskärneutvecklingen starkt till tänkandet kring olika målgrupper: ”den förmögna stockholmskonsumenten”, ”den nya svensken”, ”singeln i stan”. Att kundanpassa utbud och marknadsföring är i sig ingenting kontroversiellt, men nu görs det av en privat-offentlig organisation, vilket medför att man kan tolka det som ett ställningstagande om vilka medborgarkategorier som är särskilt lämpade eller välkomna i vissa offentliga rum.

Denna bok är en efterlängtad studie på flera sätt. Bara det komparativa greppet, trots att analysmodellerna kränger och hotar brista under händerna på författarna, är värt hela undersökningens arbetsinsats. Det ger stora kunskapsvinster att kunna läsa av och följa de båda städernas moderna utveckling vid sidan av varandra. Framför allt är det deras stora olikheter som är iögonenfallande. Avsnitten med geografiska närstudier av cityekonomins rörelse- och investeringsmönster är innovativa och prövande. Där finns en fältmässighet som bryter av mot andra avsnitt som är något omständligt begreppsdissekerande.

Undersökningen ger också förklaringar till varför stadsmiljöer och fastighetsinvesteringar måste förändras, ses över och kalibreras. Våra samhällen drivs nämligen av nödvändigheten att ständigt omdefiniera kapitalismen för att den ska få ny dynamik. Förändring, och inte sällan förstörelse, är den näring som den kapitalistiska utvecklingen behöver. Det var länge sedan nu Stockholm fick sitt city och det gamla Klara försvann med den moderna industrierans rationella svep. Och här ger Stad till salu viktiga perspektiv och påminnelser. För staden är återigen inne i en dragkamp om miljöns exploatering. Det både handlas med, byggs om och rivs fastigheter i en omfattning som inte setts på flera år. Pembroke Real Estate ska bygga ett högt kontorshus precis bakom NK och Abu Dhabi Investment Authority har långtgående planer på ombyggnader av Sturegallerian. Återigen aktualiseras en av globaliseringens inneboende konflikter: hur kapitalets flytande och ansiktslösa transformativa kraft ska kunna anpassas och tämjas av kommunpolitiker och stadens näringsliv för att staden alltjämt ska vara igenkännbar för lokalsamhället.

Jag är däremot tveksam till den förklarande räckvidden i begreppet ”entreprenörsurbanism”. Författarna lägger ibland in mer i begreppet än vad som fanns där från början. För David Harvey var denna lokalpolitikens och kapitalets nya giv nödvändig för att ta sig ur fordismens låsningar. Men ikonarkitektur och events täcker inte in den riktning som den moderna staden som tillväxt- och upplevelsemiljö har antagit. Man skulle kunna hävda att dagens centrala stadsmiljöer är om möjligt ännu mer elaborerade, och delvis exklusiva och selektiva, än vad författarna har iakttagit. Entreprenörsurbanismen bar spår av någon form av medborgaranknytning, åtminstone i Europa och Skandinavien. Men därefter, under 2000-talet, har finansurbanismen gjort sitt inträde. Den sysslar med bonusar och belöningar inom en väl definierad, snäv krets där medlemmarna i nätverket – anställda, styrelse, investerare och kunder – får fördelar i stadsrummet. En korporativ rumslighet uppstår, där arbete, shopping, hälsa, gym och restauranger vävs tätt samman. Och dessa miljöer byggs in i fastighetsstrukturen som återigen antar nya former av iscensättning.

Konsumtion och shopping driver onekligen på stadsförändring och har gjort så under lång tid. Den amerikanske arkitekten Jon Jerde, som en gång reformerade varuhuset i USA i riktning mot mer underhållning och upplevelse, svarade 1985 på en intervjufråga vad som enligt honom utgjorde fundamentet i urban gemenskap, communality: ”Vi har ingen starkare kraft att rida på än konsumtionen.”

Trots att konsumtionen står i centrum för analyserna i Stad till salu så diskuteras inte på något ingående sätt själva konsumtionens komplexa innebörd för just demokratin i stadssamhället. I stället kan man få intrycket att samverkansorganisationernas regianvisningar för konsumtion i dagens stadsmiljöer betraktas som en motpol till tillgänglighet och användning av det offentliga rummet. Jag är inte lika övertygad om att det offentliga rummet alltid förlorar något av medborgerligt värde om det används för konsumtion, i stället för att användas för någonting ”okonsumistiskt” som demonstrationer, oorganiserade karnevalståg, biblioteksbesök och ansiktsmåleri.

I den konsumtionsdrivna och märkesfixerade globala ekonomin har gränsen mellan kommers, delaktighet och kultur suddats ut. Även demokratiska institutioner som muséer har fått sin verksamhet rumsligt omdefinierad enligt shoppingens och upplevelsens logik, med present- och bokhandel och restauranger som framträdande, separat tillgängliga delar för en bredare form av kulturkonsumtion. Stad till salu öppnar för den här typen av fortsatta iakttagelser av och frågor till samtiden. Och inte minst väcker den ett intresse för omgestaltning och tillgänglighet av stadsområden utanför de ekonomiska citykärnorna. Där de offentliga rummen är en del av medborgarnas hem- och vardagsmiljöer blir också kampen för rätten till staden av en annan karaktär.

Håkan Forsell forskare i urbana studier och professor i historia vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet