Föregående

nummer

Torsdag 2 oktober 2014

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Filosofi & psykologi
Niccolò Machiavelli
Fursten
Atlantis | 186 s | Isbn 9789173535366
Recensent: Andreas Hellerstedt
Det ordnade samhället är en skör konstruktion

I fursten hävdade Niccolò Machiavelli att traditionella dygder var skadliga för en furste, som borde kämpa för att behålla makten med alla medel. Men beaktar man hela hans verk blir det klart att han inte var en amoralisk råd­givare till despoter. Fursten bör läsas tillsammans med Republiken, som sedan en tid finns på svenska. Machiavellis ideal var den romerska republiken med dess aktiva medborgare och balans mellan olika maktintressen. Inte bara de styrande måste leva upp till högt ställda krav, det gäller även medborgarna. Machiavelli fortsätter att provocera.

Vad är det som gör Niccolò Machiavelli (1469–1527) relevant på 2000-talet? De senaste åren har intresset för hans politiska idéer ökat internationellt. Nya sidor av hans verk lyfts fram, och det finns mer att säga om Machiavelli nu än någonsin tidigare. Fursten (1532) betraktas med rätta som en av den politiska idéhistoriens klassiker, kanske till och med som den främsta av dem alla. Den har alltid varit kontroversiell, var i själva verket omstridd redan innan den publicerades, när den cirkulerade i handskrift. När den första gången översattes till svenska 1757 var det som avskräckande exempel för den blivande Gustav III, och den var tryckt tillsammans med Fredrik den stores parallella kommentar, Anti-Machiavel – titeln säger det mesta. Några år senare ”avslöjade” en politisk nidvisa författad av oppositionen att kungen själv hade Machiavellis porträtt på väggen i ett hemligt rum på Haga slott …

Paul Enokssons nya översättning av Fursten på Atlantis visar en stor känslighet för det tidsbundna i Machiavellis idéer och språk, vilket absolut inte utesluter att verket känns relevant för vår tid. Tidigare har också Florentinsk historia (2010; Istorie fiorentine, första utgåva 1532) och Republiken (2008; Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio, 1531) getts ut i översättning av Enoksson på samma förlag. Republiken, som av många moderna Machiavelliforskare betraktas som författarens viktigaste verk, har aldrig översatts tidigare. Enokssons arbete är en insats av stort värde, Discorsi är en av den moderna tidens mest inflytelserika politiska verk, och den bok vi måste läsa tillsammans med Fursten, ett slags systervolym. Tyvärr har Republiken gått den svenska offentligheten tämligen obemärkt förbi. Intresset i Sverige förefaller att alltjämt vara begränsat till Fursten, om man får döma av den mediala uppmärksamheten.

Machiavellis lilla bok är en handbok för den typ av envåldshärskare som hade blivit vanliga i Italien i hans samtid, män som ofta tagit makten med våld eller list och som inte hade rätten på sin sida. Det var en ny typ av härskare utan den självklara legitimitet som de gamla ärftliga monarkierna kunde stödja sig mot. För att behålla sin ställning måste denna nye furste, hävdade Machiavelli, vara beredd att bruka våld, svek, och grymhet. Han har inte alltid råd att uppträda som den gode kung traditionella furstespeglar hade avbildat. Machiavelli menade till och med att de traditionella kungliga dygderna kunde vara ytterst skadliga för den nye fursten i hans utsatta position. Furstens mål är alltså helt enkelt att behålla makten, inte att vara en god kung eller en god människa. Medlet för att uppnå detta mål betecknas av Machiavelli med den mycket omdiskuterade termen virtù. Ordet kommer av latinets virtus, dygd, men Machiavelli använde det på ett sätt som sällan överensstämmer med vad hans samtida skulle ha förväntat sig. De använde ordet just för att beteckna dygden i traditionell mening. För Machiavelli var virtù den handlingskraft och ibland hänsynslöshet som skiljer en framgångsrik politiker från andra människor. I Fursten översätter både Morner och Enoksson virtù med ”duglighet”, medan Enoksson i Republiken ofta översätter det med ”moralisk kraft”. Ordvalen speglar svårigheterna. Man kan förstå Machiavellis användning av dygdebegreppet som ett förkastande av den etablerade uppfattningen, som under hans tid innebar en förening av å ena sidan kristna dygder och å den andra antikens världsliga dygder, som de finns hos till exempel Platon eller Cicero.

Ett problem för varje översättare av Fursten är begreppet fortuna, som utgör en motvikt till människans virtù. Machiavelli skriver alltid ”fortuna”, medan översättarna vacklar mellan ”ödet” och ”fru Fortuna”. Den personifierade lyckan eller framgången, den romerska gudinnan (fru) Fortuna är en av dessa betydelsefulla bilder som förtydligar hur lång tid som ändå passerat mellan Machia­velli och oss. Men han är svårtolkad. Han var ingen filosof, ingen systematiker. Den tydliga skillnad som filosofer i hans samtid gjorde mellan ödet, naturnödvändigheten, och fortuna, det oförutsebara i mänskliga handlingar (och alltså i politiken) finns inte hos Machiavelli. Han använder samma ord för båda begreppen. Hans berömda och brutala metafor i kapitel 25 förutsätter visserligen den personifierade gestalten, ”ty Fortuna är kvinna, och det är nödvändigt att tvinga och slå henne”, men i samma kapitel liknar han också fortuna vid en flod, vars lopp människan bara med svårighet kan påverka.

Fursten blev genom sin fundamentala omvärdering av dygdebegreppet mycket kontroversiell. Snart efter det att boken hade skrivits uppstod en bild av Machia-velli som rådgivare till tyranner. Denna nidbild eller karikatyr levde sitt eget liv och förstärktes av epigoner. Machiavellism blev en etablerad beteckning för en politik som inte tog hänsyn till moraliska skrupler. Till en del är machiavellismen grundad i Furstens text, som kanske fortfarande väcker indignation. Men ett av skälen till att Fursten blev så hårt angripen var att den osminkat beskrev något som faktiskt hände. Det finns visserligen inga påtagliga belägg för att till exempel Erik XIV skulle ha läst Fursten, men för dem som försökt bevisa att han gjorde det har kungens praktiska politik varit det bästa argumentet. Machiavelli beskrev verkligheten på ett sätt som få andra i hans samtid vågade.

Den populära bilden av honom är också ett resultat av en medveten demonisering. Tonläget var ofta uppskruvat i den europeiska debatten under 1500-talet, i synnerhet efter reformationen. Machiavelli tillhör de författare som utsattes för de mest systematiska svartmålningskampanjerna. Det ligger antagligen ingen sanning i påståendet att djävulen skulle ha fått sitt engelska smeknamn ”Old Nick” efter Niccolò, men det är sant att han bokstavligen demoniserades av sina motståndare. För vissa av hans samtida var Machiavelli djävulen på ungefär samma sätt som man tänkte sig att Påven var antikrist. I dag motsvaras detta av att Machiavelli fått ge namn åt en form av personlighetsstörning i psykologisk forskning eller böcker av typen Machiavelli och management. Det är sorgligt att det är denna sida av Machiavellis tänkande som får all uppmärksamhet.

När vi jämför Machiavellis verk sinsemellan framträder komplexiteten i hans tänkande. Att sammanfatta Machiavellis idéer är svårt, eftersom det finns stora skillnader mellan texterna, men till de viktigaste punkterna måste räknas hans realism, hans ideal om maktbalans efter romersk modell, hans människosyn och hans kritik av kristendomen. Av dessa är de två första de mest omtalade i dag, medan de två senare har varit mycket viktiga i hans samtid och under 1600- och 1700-talet. Av texterna är Republiken som sagt inte lika välbekant för oss, men den är minst lika viktig och kanske egentligen mest relevant för vår tid. Vad Machiavelli ville göra här var att förklara hur en stat skulle kunna uppnå samma storhet som det romerska riket hade gjort. I förordet beklagar han det faktum att hans samtida, företrädarna för den magnifika florentinska renässansen, ägnar sig alltför mycket åt att beundra antika konstverk och inte bryr sig om statskonsten. Detta har fått en del moderna läsare att tro att den hårdföre realpolitikern Machiavelli var ointresserad av konst, andra har menat att han såg själva staten som ett konstverk. Vad som i alla fall står klart är att han ville att antiken nu skulle återfödas på politikens område. Man borde efterlikna och inte bara beundra antiken. Världen och människorna är fortfarande desamma som då, så det är inte omöjligt, hävdade han. Vad Machiavelli såg framför sig var medborgare av det slag som det antika Roms historia berättade om, män vars strävan efter personlig ära innebar att de satte sin plikt mot det allmännas bästa högre än allt annat.

Dessa medborgare är en intressant kontrast till bilden av den skrupelfrie fursten. Den brinnande passionen för statens väl framstår som naiv i våra öron, och är långt ifrån den cynism Machiavelli annars förknippas med. Men i Republiken ligger Machiavelli mycket mer i renässansens ideologiska mittfåra. ”Storhet” och ”ära” var värden hans samtid verkligen höll högt, problemet var snarare att de var alltför världsliga i en tid då religionen togs på stort allvar. Det har hävdats att renässanshumanismen inte egentligen var någon filosofi och att den inte intresserade sig för naturvetenskap. Dessa påståenden är förenklingar, men det ligger något i dem. Skälet är till stor del att renässanshumanismen många gånger var mycket mer praktisk, politisk och samhällstillvänd än teoretisk, filosofisk och kontemplativ. Det var naturligt om man betänker den mest populäre klassiske författarens, Ciceros, attityd. För honom var det självklart att plikten mot republiken var ett högre värde än de filosofiska och retoriska studier han älskade.

Om vi läser de två böckerna tillsammans blir det rimligt att tolka Fursten så att Machiavelli förkastade den traditionella kristna moralen för att återuppliva antikens dygd i en renare form, inte för att förkasta moralen punkt slut. Republiken, som till formen är en kommentar till de första böckerna av Livius romerska historia, är en renässansmans hyllning till den romerska republiken. Under 1600- och 1700-talet, då Machiavellis republikanska tankar var vida spridda och den romerska republiken fortfarande ett levande ideal, läste den stora europeiska publiken boken i latinsk översättning och även då fick boken detta namn, De republica, Om republiken. (Att Enoksson valt att översätta titeln till just Republiken är därför utmärkt, även om det till en början känns lite avigt då texten sedan länge varit känd som Discorsi i den internationella forskningslitteraturen.)

Denna nostalgisk ådra hos Machiavelli präglar även Fursten. Det klassiska uttrycket för detta finns i det brev från honom till vännen Francesco Vettori, där Machiavelli för första gången omtalar den text som han då kallade De principatibus, Om furstendömen. Enoksson har översatt brevet och lagt till det som en inledning till sin översättning, ett mycket gott val. Machiavelli, som förlorat sin tjänst som diplomat och ämbetsman i Florens, beskriver hur han om dagarna beger sig ut för att hugga ved och fånga fåglar, i sällskap med grovhuggna bönder. Men om kvällarna ikläder han sig återigen sin ämbetsdräkt: ”Anständigt klädd träder jag in i antikens hov med antikens män, där jag blir älskvärt mottagen och intar den enda kost som är min och för vilken jag föddes. Där drar jag mig inte för att konversera med dem och fråga dem varför de handlade som de gjorde, och av vänlighet svarar de mig. Under fyra timmar känner jag ingen leda, glömmer alla sorger, fruktar inte fattigdomen och räds inte döden.”

Machiavelli beklagade sig över att kristendomen fått goda män att intressera sig mer för livet efter detta än för politiken, vilket gjort att de onda fått härja fritt och samhället förfallit. I ett annat brev till Vettori skrev Machiavelli att han älskade sin hemstad Florens mer än sin egen själ. Kyrkofadern Augustinus hade hävdat att de kristna i det romerska imperiet hade fått ett nytt fosterland, det vill säga Guds rike. De borde älska det på samma sätt som republikens medborgare hade älskat Rom. För Machiavelli var det just den kristna attityden som gjort att Italiens stater förfallit till ett så eländigt tillstånd under 1500-talet. ”Det första som vi italienare har kyrkan och prästerna att tacka för är att vi har blivit utan religion och att vi har blivit onda”, menade han. Kyrkan vidmakthöll splittringen i Italien, men ett land måste lyda helt under en republik eller furste för att bli enat och lyckligt. Om Machiavelli innerst inne var en ateist, eller om han, som hans skrifter antyder hoppades att även kyrkan kunde reformeras till att omhulda de medborgerliga dygderna på ett bättre sätt, är omdiskuterat. Hursomhelst bidrog kritiken av den katolska kyrkan till att Republiken tidvis blev populär bland protestanter, till exempel i 1600- och 1700-talets England och Holland, i viss mån även i Sverige.

Det som förenar många moderna politiska ideologier är att de har en i grunden positiv uppfattning om människan och hennes förmåga. Machiavelli är däremot mycket tydlig med att människan är ond till sin natur: ”Såsom påpekas av alla som skriver om samhällsliv, och vilket historien ger talrika exempel på, är det nödvändigt för den som konstituerar en stat och förser den med lagar att utgå från att alla människor är onda och benägna att ge utlopp åt sin ondska, så snart de får tillfälle”, skriver han i Republiken. Nu som då ges naturligtvis många exempel på att Machiavelli kanske hade rätt, men frågan är, då som nu, vilka politiker som vill ställa sig bakom hans slutsatser? I Machiavellis värld är det välordnade samhället alltid en skör konstruktion. Rikedom och framgång utgör riskfaktorer, eftersom de kan korrumpera hederliga medborgare, vilket i sin tur kan få hela samhället att förfalla. Detta innebär att man måste gå hårt fram. Machiavelli menade bland annat att ”välordnade republiker ska hålla statskassan välfylld och medborgarna fattiga”. Säkert skulle han ha hyst stor sympati för Rousseaus berömda uttalande att man måste tvinga människor att vara fria.

Dessa tankar hänger samman med Machiavellis ställningstagande för ”folket”. Machiavelli menade att en republik måste ha ett visst mått av jämlikhet, och att envälden inte fungerar i jämlika samhällen. Han använde kategorier som i grunden är hämtade från den antika stadsstaten, och de fungerade hjälpligt även i renässansens Florens. Den viktiga skiljelinjen gick mellan folket, alltså majoriteten av de fria medborgarna, och aristokratin, en liten grupp förmögna adelsätter. De flesta av hans samtida menade att staten borde anförtros den lilla eliten, eftersom de var republikens främsta skydd. Enligt Machiavelli var det tvärtom. Aristokraterna är mer benägna att förmera sin egen makt än att försvara friheten, menade han. Deras makt stod helt enkelt i konflikt med friheten; de hoppades på makt för egen del eftersom de redan var små furstar. Folket å andra sidan har ingen personlig maktposition att bygga och var därför mest intresserade av att hålla tillbaka dem som hotade friheten. Av dessa skäl är det också tydligt att Machiavelli menade att samhället präglas av en tydlig intressekonflikt mellan folket och aristokratin som en följd av deras positioner i samhället. Hans slutsats, som han menade att den romerska republiken var ett tydligt bevis på, var att statens lagar och institutioner måste garantera dessa olika intressen möjligheter till öppet inflytande. Genom reglerade konflikter skulle staten bli starkare, inte svagare, som de flesta i hans samtid trodde. Denna idé har av sentida forskare ofta lyfts fram som en föregångare till Montesquieus lära om maktdelning. Machiavelli talar dock mer om en form av balans mellan maktintressen, medan Montesquieu talar om balans mellan funktioner i staten. I ett historiskt perspektiv var det snarare ställningstagandet för folket som utmärkte Machiavelli och i det avseendet var hans efterföljare snarare Spinoza och Rousseau, som båda låtit sig inspireras av Republiken.

Vad kan vi då lära av Machiavelli i dag? Knappast att vår världs furstar åsidosätter den konventionella moralen när nödvändigheten tvingar dem. Det vet vi redan. Men Machiavelli är med rätta känd för ett visst sätt att betrakta politiken, som ibland kallas ”realism”. Politik har väl alltid och kommer sannolikt alltid att innebära en balansgång mellan realism och idealism, mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt att genomföra. En närmare läsning av Machiavelli visar att även han var upptagen av denna problematik. Det är också en missuppfattning att Machiavellis ”realism” skulle innebära att han förespråkade en moral för de styrande som var separat från de underlydandes. Machiavelli ville förvisso se en ny moral ersätta den som var gängse i hans samtid. Men läser vi Republiken står det klart att denna virtù är en egenskap för alla medborgare. Med modernt språkbruk kunde man kanske säga att våra problem i dag inte bara handlar om att politikerna inte lever upp till de höga ideal vi alla omhuldar. Vi medborgare lever inte heller upp till de högt ställda krav på ett aktivt deltagande i det politiska livet som vårt medborgarbegrepp inneburit alltsedan den klassiska antiken. Att vi måste kämpa för att demokratin ska fungera är ett faktum som bör kännas relevant för alla, socialister såväl som liberaler och konservativa.

Är det så att dessa krav är orealistiskt högt ställda, eller är det i själva verket så att det vi verkligen saknar i moderna västerländska demokratiska samhällen är samma sak som Machiavelli saknade i renässansens Italien och som han fann i republikens Rom – medborgare som satte en stor stolthet i att själva delta i statens styre och som älskade sin frihet mer än sin själ? Machiavelli hade velat se oss ute på gatorna, inte bara i Kairo utan även i Stockholm.

Andreas Hellerstedt är idéhistoriker verksam vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet