Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Politik & samhälle
Thomas Karlsohn (red.) & Tomas Forser
Till vilken nytta?
En bok om humanioras möjligheter
Daidalos | 267 s | Isbn 9789171734037
Recensent: Kim Salomon
Det pågår ett lågintensivt fälttåg mot humaniora

Humanister har förlorat sin auktoritet i det offentliga samtalet. En ny antologi vill dissekera vad detta beror på. Bokens styrka är de många rösterna och perspektiven som övertygar om att utvecklingen kommer att vända.

Tage Erlander skrev i sin dagbok 1959 att han med stort intresse läst en historieprofessors bok om Karl Staaff. Och på tåget mellan Flen och Stockholm fängslades han av intressanta detaljer i en doktorsavhandling om landskapsbilder i Selma Lagerlöfs författarskap. Med Erlanders läsvanor som jämförelse konstaterade jag i en liten artikel i Svenska Dagbladet att humaniora numera saknar maktens öra. Utan illusioner föreslog jag därför att humanistiska institutioner skulle sätta upp Rosenbad på utskickslistan för nya doktorsavhandlingar. Uppmaningen var att bombardera Reinfeldt med humaniora och några nydisputerade följde rådet. Det har förstås hjälpt föga.

Självklart är jag inte ensam om att i backspegeln se att makten tog humanister på allvar och lyssnade på kulturen. I antologin Till vilken nytta finns också ett illustrerande exempel; statsminister Olof Palme ringer till Olof Lagercrantz för att diskutera en text som publicerades på DN:s kultursida samma morgon.

Blicken i backspegeln är ingen nostalgitripp och handlar inte om längtan till ett paradisiskt förflutet. Däremot ger den anledning till reflektioner över förändringar och funderingar kring varför humaniora inte längre utgör en orienteringspunkt för beslutsfattare. I stället placeras den i de forskningspolitiska strategiernas lagerlokal och dammas av vid högtidstal.

Den aldrig sinande strömmen av böcker om humanioras kris och möjligheter bekräftar att problematiken ständigt är aktuell. Oftast är det humanisterna själva som engagerar sig. Men det handlar sällan om självbespegling eller själviskhet utan snarare om ett behov av att legitimera sin existens, vilket i sin tur aktualiserar frågor som: Varför detta behov? Är inte humanioras betydelse uppenbar? Varför hamnar humaniora i strykklass?

Frågorna kan mångdubblas och diskuteras i dagens debatt, där det finns ett tydligt stråk av kontinuitet. Samma frågor och samma åsikter i repris. Men det finns också förändringar över tidsaxeln, vilket förstås beror på nuets avtryck. I slutet på 1960-talet måste humanister förhålla sig till ideologi, i dag är det innovation. Andra forskningsfälts mallar har successivt blivit humanioras. Förändringarna syns också i den aktuella antologin där ett trettiotal forskare medverkar, nästan hälften idéhistoriker. Bidragen är korta, högst ett tiotal sidor, ofta mindre. I flera av inläggen hävdas att situationen för humaniora blivit värre och att villkoren är tuffare. Men tonfallet är långt ifrån håglöst. I stället finns en ambition att bena ut och dissekera vad humanioras marginalisering beror på.

Tidens mantra är att humaniora utgör ett problem eftersom arbetsmarknaden för humanister är ogynnsam. Att studenter satsar på en utbildning utifrån andra bevekelsegrunder än ekonomiska betraktas ibland närmast som suspekt. Anställningsbarhet utgör 00-talets vägledande fixeringspunkt, vilket betyder att humaniora ibland definieras som underhållning eller som ett sätt att förverkliga sig själv. Mallen är ekonomisk tillväxt baserad på stelbenta lönsamhetskalkyler. Lägg till att humanistisk forskning gärna förknippas med det förflutna och traditioner, medan teknisk kunskap sammankopplas med framtid och nyskapande. Ett förslag att inkludera humaniora i en ingenjörsutbildning väckte kraftiga reaktioner. Motståndare talade om tempoförlust i utbildningen.

Fälttåget mot humaniora kan förvisso betecknas som lågmält och lågintensivt men pågår kontinuerligt och betyder att humanister förlorar auktoritet i det offentliga samtalet. Deras synpunkter och reflektioner tappar positioner i kunskapens kretsomlopp. Utvecklingen på tidningarnas kultursidor kan tjäna som illustration.

I Dagens Nyheters recension av Till vilken nytta (den 4 maj 2013) skriver Jesper Högström att han möjligen inte är rätt person att svara på vad som är nyttan med humaniora. Det är han möjligen inte heller. Likväl recenserar han. Och DN anser uppenbarligen att han är rätt recensent, vilket exemplifierar Stina Otterbergs resonemang i antologin om humanioras domänförlust i offentligheten. Disputerade skribenter hade för några decennier sedan en självklar tillgång till kultursidorna. Men i dag recenseras humanistisk forskning inte längre i samma utsträckning av skribenter inom facket. Dessutom uppmärksammas akademiska avhandlingar alltmer sällan. Lägg därtill att kultursidornas utrymme krymper.

När Svenska Dagbladets kultursidor för något halvår sedan höll på att störtdyka mot avgrunden skrev journalisten Theresa Larsson i en recension (den 2 februari 2013), att det märktes att författaren var docent eftersom boken hade klara drag av lärobok. I en annan (den 6 november 2012) betonade hon att författaren skrev skolboksaktigt och tillade att ”så är han också gammal docent…”. Förvisso var hon i grunden positiv till böckerna. Likväl misstänker man att nästa fas i störtdykningen kommer att bli skottpengar på docenter.

Att humaniora hamnat på undantag beror förstås inte bara på kultursidors växande beröringsskräck med akademin eller på samhällsklimatet, utan på en rad olika orsaker som dessutom hakar in i varandra. Universitetsvärldens besparingar, nedskärningar och förvandlingen från elituniversitet till utbildningsindustri anses ha betydelse. Konkret pekas bland annat på risk för överproduktion av akademiska texter och att universiteten borde handskas mer professionellt med sina egna skriftserier. I antologin betonas likaledes att fakulteternas makt försvagas och att det kollegiala styret går mot sin upplösning, vilket betraktas som negativt för humaniora. Ledningsorganens inflytande stärks med företagsvärlden som förebild.

Ett annat problem som uppmärksammas är att kriterierna för god humanistisk vetenskap håller på att omförhandlas. Olika typer av måttstockar utvecklas för att kunna jämföra humaniora med naturvetenskap och medicin. Värden som inte går att mäta räknas inte längre. Citeringar och peer-reviewade artiklar prioriteras, välrenommerade anglosaxiska tidskrifter räknas mer än andra och böcker förlorar i värde. Engelskans dominans spär på marginaliseringen. Att forskare använder ett språk som de inte behärskar fullt ut leder knappast till kvalitetslyft.

Till vilken nytta erbjuder ingen enkel orsaksförklaring utan flera parallella utvecklingslinjer synliggör en nedåtgående kurva. Några av orsakerna är självförvållade medan andra kan skrivas på statsmaktens konto. Samtidigt är antologin inte bara bakåtblickande utan innehåller också tankar om en framtid för humaniora.

Enligt Victoria Fareld gäller det att återta makten över centrala begrepp i stället för att låta det forsknings- och utbildningsbyråkratiska nyspråket sätta ramarna. Innovation är exempelvis inte liktydigt med mätbara forskningsresultat, som låter sig omvandlas till säljbara produkter eller patent, utan betyder i grunden införandet av något nytt som inte tidigare fanns. Humanister måste därför själva definiera sina kompetensområden och inte överlåta det till politiker, utbildningsbyråkrater eller naturvetare.

Farelds idéer om att skapa friktion ligger i linje med humanioras klassiska uppgift att utveckla kritiskt tänkande. Det handlar om gränsöverskridande vetenskaplig reflexion och självreflexion med prövning och ifrågasättande av vedertagna föreställningar och normer, om att bejaka breda perspektiv och infallsvinklar. Och att utveckla kritiskt tänkande är en tidskrävande process.

Humanioras nytta diskuteras också av Sven Widmalm, som ser en fruktbar strategi i att integrera olika forskningsområden så att samhället i högre grad kan dra nytta av humanistisk forskning. Sverker Sörlin pekar på att den digitala utvecklingen aktualiserar frågor om integritet, rättigheter och offentlighet, samt att medicinen  aktualiserar frågor om etiska dilemman och om människolivets förändrade karaktär. Dessa teman är centrala i humanioras perspektiv och han ser därför en vitalisering i skapandet av tvärvetenskapliga centrum där humanister spelar en väsentlig roll. Dessutom ligger humaniora i framkant i den digitala utvecklingen, där sökmotorer utför tidsödande grovjobb och gör det enklare att navigera bland böcker, artiklar och ofantliga mängder källmaterial.

Kort sagt anses att humaniora bör vara i takt med tiden, möta utmaningar som samhällsutvecklingen reser och vara en drivande kraft i samhällsförändringarna. Spontant låter en sådan programförklaring floskulös, men den är enkel att konkretisera eftersom många samhällsproblem kräver ett tvärvetenskapligt tänkesätt.

Således behövs exempelvis ingenjörer för att utveckla alltmer raffinerade reningssystem för bilmotorer. Men för att förstå varför människor, trots kunskapen om avgasernas negativa konsekvenser, ändå varje morgon sätter sig i sina bilar krävs insatser av humanister och samhällsvetare. Båda perspektiven är därför nödvändiga för att lösa miljöproblem. I antologin påpekas att Apple, de senaste decenniernas mest framgångsrika företag, utvecklades i mötet mellan humaniora och teknologi. Bland Steve Jobs viktigaste strategiska inspirationskällor fanns en kurs i kalligrafi och ett livslångt intresse för zen.

I diskussionen av humanioras ställning och position måste även samhällsvetenskap inkluderas. Som bland annat Arne Jarrick hävdar i antologin är det svårt och fruktlöst att upprätthålla en skarp skiljelinje mellan de två. Gränsen är porös och de är intrasslade i varandra. Båda är ­kapabla att resa svindlande frågor utan självklara svar.

Antologins styrka är de många rösterna, de flerskiktade perspektiven som vrids och vänds och den kreativa mångfalden som öppnar för reflektion och funderingar. Diskussionerna handlar inte bara om humanioras positioner, utan också om vart samhället är på väg och tankar om vad det innebär att vara människa. Apokalyptiska framtidsscenarier och klagosånger över bristande resurser och över humanisters roll som universitetsvärldens underleverantörer finns med. Men det dominerande intrycket är ändå en övertygelse om humanioras betydelse och ansvar.

I boken varnas för att humanister blir tidsandans passagerare, det vill säga övertar det ekonomiska tänkandets nyttobegrepp. Det anses till och med vara en tillgång att humaniora avviker från tillväxtsamhällets normer och traditionella lönsamhetskalkyler. Samhällsutvecklingen behöver satsningar på värden som ligger i huvudfårans utkanter. Samtidigt ska humaniora inte sky ekonomiskt tänkande. Tvärtom bör dess bidrag och betydelse inkluderas i detta tänkande även om det många gånger inte görs.

Till vilken nytta bidrar således på ett konstruktivt sätt till att hålla samtalet levande om humanioras bidrag till samhällsutvecklingen. Som läsare övertygas man om att tidvattnet kommer att vända.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet