Det politiska spelet är inte en tillfällighet

I Leif Lewins eleganta essä får läsaren ett snabbdopp i den svenska demokratins historia. Syftet är att hjälpa oss förstå vad som hände under de tumultartade månaderna som följde efter riksdagsvalet 2018. De avgörande insikter som förmedlas är inte bara relevanta för folkvalda politiker utan också för väljarna, men de senare lyser tyvärr med sin frånvaro i Lewins behandling.

Hösten 2018 befinner sig svensk politik i ett kaosartat tillstånd. I riksdagsvalet går de stora partierna tillbaka, de små partierna går framåt och möjligheten att hitta en statsminister som kan få riksdagens förtroende verkar obefintlig. Stefan Löfven får chansen två gånger och misslyckas. Däremellan misslyckas Ulf Kristersson en gång. Men när julhelgerna passerat kan Löfven med stöd av samma riksdag tillträda som statsminister efter en överenskommelse med Liberalerna och Centerpartiet. Besvikelsen hos de forna alliansvännerna är stor, milt uttryckt. Kristdemokraten Sara Skyttedal twittrar ”Klåpare. Bedragare. Quislingar.”.

Svårigheten att bilda regering skulle kunna läsas som underbetyg för svensk demokrati. I valet uttryckte folket sin vilja, men sedan blev det inte som någon ville. De socialdemokratiska väljarna hade inte föreställt sig att deras röster skulle bidra till genomförandet av högerpolitik (januariöverenskommelsen). Och Centerpartiets och Liberalernas väljare hade knappast tänkt sig att deras röster skulle göra det möjligt för Socialdemokraterna att fortsätta regera. Moderatledaren Ulf Kristersson hävdade från riksdagens talarstol att processen fram till Löfvens tillträde var ”demokratiskt tvivelaktig”. Regeringsbildningen var ”bisarr” och ”absurd”, menade Jimmie Åkesson.

I Konsten att bilda regering när ingen har majoritet vill Leif Lewin, skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap i Uppsala, hjälpa oss förstå vad som hände under de tumultartade månaderna genom att placera händelserna i ett större och statsvetenskapligt sammanhang. Läsaren får ett snabbdopp i den svenska demokratins historia och får stifta bekantskap med fundamenta inom demokratiteorin. Tesen är enkel och formuleras med för Lewin karaktäristisk elegans. Likväl är det avgörande insikter som förmedlas för var och en som önskar förstå vad demokrati är och inte är.

En helt annan metod är att ta reda på vilka alternativ de middagssugna inte alls kan tänka sig eller tvärtom väldigt gärna vill ha. På så vis undviks en middag som majoriteten liknöjt accepterar men som minoriteten intensivt ogillar.

Demokratin är till sin natur mångtydig eftersom den kan praktiseras på flera olika sätt. Det existerar inte en demokratisk beslutsmetod utan flera. Frågan vad som bör ätas till middag kan till exempel besvaras demokratiskt genom att var och en får en röst. Men en annan metod är att alla får flera röster med olika poäng som kan fördelas mellan alternativen, ungefär som i Melodifestivalen. En helt annan metod är att ta reda på vilka alternativ de middagssugna inte alls kan tänka sig eller tvärtom väldigt gärna vill ha. På så vis undviks en middag som majoriteten liknöjt accepterar men som minoriteten intensivt ogillar. Poängen är att alla tre alternativen med fog kan kallas demokratiska, trots att de sannolikt leder till helt olika utfall. Lärdomen är att vad som serveras beror lika mycket på beslutsmetoden som på vad som önskas till middag. 

När den insikten tillämpas på ett styrelseskick blir det enklare att begripa varför väljarnas röster inte alltid leder till ett utfall väljarna önskar. Folkviljan beror inte bara på vad folket vill utan också på metoden för att räkna samman folkets röster. 

Sverige har haft två olika valsystem i modern tid. Från representationsreformen 1866 till och med 1909 tillämpades majoritetsval i enmansvalkretsar, samma metod som ännu används i Storbritannien. Den innebär att den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner valkretsens enda mandat. Med en sådan metod får förloraren inget och vinnaren allt. Fördelen är att sannolikheten ökar för stabila majoriteter och att regeringsbildningen underlättas; ett enda parti vinner som regel en stabil majoritet i parlamentet och kan därför tryggt bilda regering utan att behöva förhandla med andra partier.

Som Lewin påminner oss var det högerns ledare Arvid Lindman som såg till att Sverige fick ett proportionerligt valsystem. Högern fruktade vad ett majoritetsvalsystem skulle innebära den dag begränsningarna i rösträtten avskaffades. Med ett majoritetsvalsystem riskerade högerns representation att förintas om socialdemokrater eller liberaler fick flertalet röster i varje valkrets. En av flera ”garantier” som Lindman lyckades utverka i utbyte mot allmän manlig rösträtt var en övergång till proportionerliga val. Nu skulle högern åtminstone inte förlora allt inflytande! 

En av historiens ironier är att Lindmans garantier för högerns fortsatta överlevnad kom att garantera en splittrad borgerlig opposition. Med ett proportionerligt system finns ett ständigt utrymme för rivaliserande högerpartier. Men Lindmans reform hade även en annan oavsiktlig konsekvens, ett förevigande av högerns preferens för samarbetsdemokrati och motvilja mot den rena parlamentarismen. 

Den rena parlamentarismen innebär att majoriteten styr och att regeringen befinner sig i konflikt med parlamentets minoritet. Debatterna i det brittiska underhuset illustrerar tanken. På den ena sidan regeringen, på den andra oppositionen. Här samarbetas inte! Just så borde den svenska demokratin inrättas, ansåg liberaler och socialdemokrater omkring det förra sekelskiftet. Men högern föredrog den mer pragmatiska ordning som redan praktiserades, där statsministerns uppdrag består i att pussla samman överenskommelser mellan olika intressen i riksdagen. Regeringen ska samarbeta med riksdagen, inte befinna sig i konflikt med den; allas intressen ska tillvaratas, inte bara majoritetens. Ur konservativ synpunkt är den ståndpunkten inte svår att förstå; en majoritet som i alla lägen gör som den vill är den radikales dröm och den konservatives mardröm. 

1920-talet blev Sveriges första decennium med demokratiska val och kungen förflyttad till åskådarbänken. Nu skulle majoritetsviljan för första gången slå igenom och som väntat nådde socialdemokraterna stora valframgångar. Men det proportionerliga valsystemet tillät inga riksdagsmajoriteter: ”Demokrati betydde ju att majoriteten skulle bestämma, men hur skulle man styra när det inte fanns någon majoritet”, skriver Lewin. Det tog litet tid, men snart hade koden knäckts. På 30-talet slöts krisuppgörelsen mellan socialdemokrater och bönder, snart växte en tradition av samarbete fram, det som Lewin kallar för ”samarbetsdemokratin”. 

I stället kom svensk politik att präglas av svaga regeringar, av nöden tvingade att samarbeta, och som därför i någon mån måste tillvarata andra intressen än det egna partiets – just den ordning högern vurmat för.

Det är den ordningen som därefter dominerat svensk politik. Liberaler och socialdemokraters kamp för att införa parlamentarism och demokrati lyckades bara till hälften. Sverige fick demokratin men inte den brittiska parlamentarismen, som Staaff och Branting önskat. I stället kom svensk politik att präglas av svaga regeringar, av nöden tvingade att samarbeta, och som därför i någon mån måste tillvarata andra intressen än det egna partiets – just den ordning högern vurmat för. Högern förlorade makten och högern anpassade sig motvilligt till demokratin. Men det var högerns modell för relationen mellan regering och riksdag som förverkligades.

Åter till Stefan Löfvens tillträde som statsminister i januari 2019. I ljuset av Lewins återblick är slutsatsen att den komplicerade situation som uppstod inte är något nytt under solen. Svaga regeringar och överenskommelser i riksdagen är normalläget, de utgör vare sig ett ”bisarrt” eller ”absurt” inslag i svensk politisk tradition. Men bara för att ordningen är normal ur ett historiskt perspektiv följer inte att den är optimal ur ett demokratiskt sådant. Lewins svar är implicit men likväl uppenbart: här finns inget att harmas över. Ett proportionerligt valsystem skapar sällan klara majoriteter och regeringsmakten är därför en förhandlingsfråga. Det gör att makten över regeringsmakten hamnar hos de aktörer i riksdagen som kan och vill samarbeta och som har det rätta taktiska snillet. Väljarna har makten över riksdagen men det är riksdagen som har makten över regeringen. Det är ett sätt att organisera demokrati. 

Lewins essä utgör en utomordentlig påminnelse om att det ”politiska spelet” inte är en tillfällighet och att det inte heller uppstår för att politikerna är som de är. Den svenska demokratin är som alla politiska system uppbyggd av institutioner som bestämmer ”spelreglerna”. Just de svenska spelreglerna är bra på att rättvist översätta väljarnas röster till riksdagsmandat men dåliga på att effektivt översätta väljarnas röster till regeringsmakt. För att förstå demokratin krävs en blick för spelreglerna; en demokrat måste tänka konstitutionellt – på politikens spelregler – för att rätt förstå den praktiska innebörden av folkvilja och folkmakt. 

Insikterna är förstås inte bara relevanta för folkvalda politiker utan också för väljarna. Men de senare lyser tyvärr med sin frånvaro i Lewins behandling. I ett proportionerligt valsystem kan väljaren i de flesta fall tryggt följa sin övertygelse på valdagen, få röster är ”bortkastade”. I stället ställs partierna i riksdagen inför ständiga strategiska val. Ska man överge förstapreferensen i en kompromiss eller söka konflikt för att öka möjligheten att få som man vill senare? Riksdagspartiernas dilemman och strategiska val har samtidigt återverkningar för väljarna som måste beakta hur deras röster påverkar det politiska spel som partierna tvingas föra. Även väljaren i ett proportionerligt valsystem ställs därför inför en strategiskt beslutssituation; ska hon eftersträva det bästa eller försöka undvika det sämsta? 

Valet mellan ideologi och strategi, för att parafrasera titeln på en av Lewins tidigare böcker, gäller inte bara partier och politiker. Den mångtydiga demokratin ställer också krav på väljarna. Samarbetsdemokratin må prägla förhållandet mellan regering och riksdag som Lewin hävdar. Men vad händer med samarbetsdemokratin om väljarna är allt mindre intresserade av den och efterfrågar konflikt snarare än samarbete? Om väljarna i stället önskar majoritetsdemokrati och tydliga motsättningar – eller felaktigt tror det är så vår demokrati fungerar – är risken att samarbete försvåras och att demokratin förlorar i legitimitet. I längden kommer demokratin behöva förändras, antingen genom att politikens spelregler anpassas efter väljarna eller genom att väljarna anpassar sig efter politikens spelregler.