Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Magnus Alkarp
Fyra dagar i april
Påskkravallerna i Uppsala 1943
Historiska media | 253 s | Isbn 9789186297725
Recensent: Ulf Zander
Det som vinns i spänning förloras i överblick

I sin bok har Alkarp i närmast skönlitterär form tagit upp de så kallade Påskkravallerna. Han vill ge en nyanserad bild av händelserna men det höga berättartempot skapar få möjligheter till eftertanke och Alkarp faller för frestelsen att dela upp aktörerna i goda och onda.

Intresset för andra världskriget visar inga tecken på att avta. Både välkända händelser och tidigare ouppmärksammade aspekter av den världsomspännande konflikten uppmärksammas i fack- och skönlitteratur, dokumentär- och spelfilmer, på teatrar och i utställningar och i många andra sammanhang. Ett av de senaste svenska exemplen på detta är arkeologen Magnus Alkarps Fyra dagar i april, som i februari 2012 uppfördes som pjäs på Uppsala Stadsteater. I omarbetat skick har den nu utgivits som en populärvetenskaplig bok.

I fokus står de så kallade påskkravallerna 26 april 1943. Denna dag genomförde medlemmar ur det svenska nazistpartiet Svensk socialistisk samling (SSS) en manifestation vid Uppsala högar. På platsen hade även motdemonstranter samlats, men dessa jagades bokstav­ligen bort från platsen med hugg och slag av ordningsmakten. Efter insatsen kunde ledaren för SSS, Sven Olov Lindholm, ostört hålla sitt tal, vari han på på känt nationalsocialistiskt manér gick till storms mot judar, bolsjeviker och demokrater.

Allmänna säkerhetstjänsten initierade en utredning för att få klarhet i hur utbredda nazistsympatierna var inom Uppsalapolisen och statspolisen. Misstanken var att det var detta slags sympatier som hade resulterat i statspolisens chock. Statspolisens utredare gjorde gällande att det kastats en stor mängd stenar mot poliser och ”mötesdeltagare”. De hävdade att norska ungdomar, som var i Sverige som flyktingar, varit pådrivande, men lyckades inte bevisa att norrmän legat bakom oroligheterna. I slutändan avskrevs ärendet och sekretessbelades. ”Påsken 1943 hade bara varit en ond dröm”, sammanfattar Magnus Alkarp dåtidens officiella hållning.

Numera är merparten av materialet kring påskkravallerna inte längre sekretessbelagt. Alkarp har i arbetet med Fyra dagar i april samvetsgrant gått igenom såväl dessa dokument som andra källor, såsom samtidens pressbevakning och sentida biografier. Resultatet är i många avseenden imponerande, men hans val av framställningsform väcker frågor. I kapitlet ”Berättelsen om en berättelse” konstaterar Alkarp att även ”om denna bok är resultatet av vetenskaplig forskning är den inte ett vetenskapligt verk” eftersom den inte innehåller problemformuleringar, frågeställningar, teori- och metoddiskussioner, redogörelser för forskningsläget och noter. I det senare fallet är läsaren hänvisad till en litteraturdiskussion i slutet av boken och en utförligare redogörelse på en hemsida (som har varit utsatt för omfattande sabotage).

En annan aspekt som Alkarp bara tar upp i förbigående är valet att skriva boken i närmast skönlitterär form, närmast likt en deckare där vi på nära håll får följa dramats många aktörer. Det går inte att bortse från att framställningen har ett driv och en framåtrörelse. Boken har sina uttalade hjältar och skurkar. Läsaren vänder ivrigt sidor för att få reda på hur det gick med vetskapen om att det hon tar del av är ”baserat på en sann berättelse”, som det brukar heta i filmsammanhang. Spänningsmomentet garanteras av tesen att kravallerna var dirigerade från Berlin, rentav med syftet att starta en händelseutveckling som skulle resultera i ett svenskt krigsdeltagande på tysk sida. Ytterligare inslag som inte står en deckare efter är efterspelet i oktober 1962, då SSS gamla högkvarter på Dragarbrunnsgatan 59 revs. I ett dolt utrymme under golvet fann en av byggnadsarbetarna skarp kulspruteammunition.

Men är populärvetenskap detsamma som frånvaro av noter, fler dialoger och andra litterära grepp? Vad går förlorat när de upphöjda siffrorna som markerar författarens källor och referenser inte längre står att finna? Den australiske historikern Keith Windschuttle slår i The Killing of History från 1996 ett slag för litterära inslag i historieskrivningen och en fördjupad diskussion om dess för- och nackdelar. Han varnar emellertid för att det som i dag kan framstå som nya, fräscha grepp i förmedlingshänseende i det långa loppet riskerar att bli kontraproduktivt. Om det är omöjligt eller svårt att ta del av historikerns inspirationskällor riskerar det att leda till att läsaren blir frustrerad och att nästa generations forskare får svårt att ta ställning till vilka arbetsinsatser som är utförda och vilka som återstår.

Windschuttles diskussion ter sig i högsta grad relevant när jag har slagit igen Fyra dagar i april. Samtidigt som det är en spännande och mångfacetterad berättelse, uppenbarligen baserad på omfattande och omsorgsfulla undersökningar, märks svagheterna. När större delen av historien återberättas via dåtidens aktörer försvinner de större sammanhangen. Klart är att vissa poliser i Uppsala var nazianstrukna och att andra tog avstånd från dem, men hur den svenska polisen som yrkeskår förhöll sig är svårare att bli klok på utifrån Fyra dagar i april. Överlag lyser strukturella och mer övergripande perspektiv med sin frånvaro. Efter några övergripande diskussioner i de inledande kapitlen om de svenska nazisternas ställning i andra världskrigets Sverige, också i relation till andra rörelser med främlingsfientliga inslag, följer händelserna slag i slag i ett högt uppdrivet tempo med få möjligheter till eftertanke och reflexion.

Alkarp vill ge en nyanserad bild av det som hände i Uppsala påsken 1943. Emellanåt lyckas han väl med detta, men han faller också för frestelsen att använda en uppdelning i ”goda” och ”onda” krafter som förvisso passar framställningsformen men som också får bi­effekter. Alkarp gör sig till förespråkare för en uttalad uppsaliensisk lokalpatriotism. Jämte Göteborg var Uppsala antinazismens högborg, heter det i en argumentation som blir en motbild till den som har dominerat när Bollhusmötet har varit uppe till diskussion.

Ett annat exempel på hans förenklingar är detta: medan Alkarp ägnar stor möda åt att resonera kring olika varianter av höger- och nazistsympatier i Sverige definieras deras motståndare kort och gott som ”antinazister”. Resultatet blir en historieskrivning som påminner om den som dominerade i Västeuropa fram till murens fall. Enligt denna tolkning hade motståndsrörelserna mestadels stått eniga i kampen mot de tyska ockupanterna. Att de i själva verket ofta fanns djupa motsättningar mellan konservativa, liberala, social­demokratiska, kommunistiska, kristna och andra motståndsgrupper, nämndes sällan. I Alkarps bok skapar detta en dramaturgiskt effektiv men historiskt problematisk uppdelning mellan å ena sidan svenska nazister, som tycks ha varit tämligen fåtaliga i demonstrationstågen men desto fler i poliskåren och kyrkan, och å den andra sidan en enad front av deras motståndare.

En förenkling av liknande slag präglar framställningen av relationen mellan nazister och kommunister. I Fyra dagar i april är de som eld och vatten. Kommunisterna är populära och uppskattade i grannskapet, i skarp kontrast till nazisterna. Alkarp antyder också att kommunisterna på oklara och orättvisa grunder internerades medan nazisterna slapp samma öde, främst beroende på att myndighetspersonerna var blinda på höger öga. Vad han inte nämner är de svenska kommunisternas ställningstagande i efterföljden av det sovjetiska anfallet på Finland. Om Sovjetunionen skulle gå till attack mot Sverige var det inte givet att de svenska kommunisternas lojalitet skulle tillfalla fosterlandet. Resultatet var att de klassades som en säkerhetsrisk, vilket i sin tur föranledde interneringsbeslutet. Ett annat dilemma med Alkarps skarpa uppdelning mellan kommunister i en ände av skalan och nazister i den andra är att det inte går att förklara varför en del bytte sida. Med Nils Flyg som främsta exempel har Håkan Blomqvist påvisat hur anhängare till en totalitär ideologi, den kommunistiska, under 1930-talet blev alltmer kritiska till den sovjetiska utvecklingen för att därefter bli öppet nazistiska.

Exemplen visar på några av svårigheterna att skriva om andra världskriget på ett nyanserat sätt, inte minst på grund av att några av berättelserna om det är så starka. I Sverige har den tidigare dominerande småstatsrealitiska uppfattningen om det av nödvändighet neutrala landet fått ökad konkurrens av moraliska uppgörelser med bland annat långtgående Tysklandsvänlighet och en under lång tid restriktiv flyktingpolitik på dagordningen. I avsaknad av en redogörelse för forskningsläget är det inte uttalat var Alkarp står i denna diskussion, men hans bok är i mångt och mycket ännu ett exempel på en uppgörelseskrift, om än inte lika profilerad och entydig som Maria-Pia Boëthius Heder och samvete från det tidiga 1990-talet och andra liknande skrifter i dess efterföljd.

Fyra dagar i april är en i många avseenden intressant och medryckande skildring av en tidigare föga uppmärksam händelse. Magnus Alkarp har gjort ett stort arbete med att blottlägga både händelseutvecklingen under påsken, utredningsarbetet som följde och den därefter dominerande mörkläggningen. Med en traditionellare vetenskaplig form hade antagligen boken lockat färre läsare, men berättelsen om påskkravallerna hade varit garanterad en längre livslängd.

Ulf Zander är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet