Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Filosofi & psykologi
Nils Uddenberg
Linné och mentalsjukdomarna
En kommenterad utgåva av Pehr Osbecks anteckningar om psykiatri under Linnés föreläsningar över temat Systema Morborum läsåret 1746–1747
Atlantis | 152 s | Isbn 9789173535489
Recensent: Cecilia Riving
Diagnostik är en ständig förhandling om normalitetens gränser

Linnés föreläsningar om mentalsjukdomarna ger en fascinerande inblick i hur synen på psykisk sjukdom har förändrats genom historien. Hans främsta ambition var att ordna sjukdomarna i ett vetenskapligt klassifikationssystem. Det kan vara lätt att skratta åt många av den tidens föreställningar, men vi ska komma ihåg att det alltid kommer att vara ett vanskligt projekt att klassificera psykisk sjukdom. Människans psyke låter sig inte enkelt fångas i kategorier och tabeller, inte heller i dag.

Idag är det inte många som anser sig drabbade av antipathia a parvis, motvilja mot sådant som är smått. Inte heller förekommer diagnosen eromania a philtris – sjuklig förälskelse på grund av kärleksdryck – särskilt ofta inom dagens psykiatri. Å andra sidan var det inte många som diagnostiserades med utmattningsdepression vid mitten av 1700-talet. ADHD var ett okänt fenomen. Ingen gick till läkare för att få bukt med sin flygrädsla.

Psykiatriska diagnoser förändras genom tiderna. I dag skrattar vi överseende åt äldre tiders lustiga sjukdomsnamn. 1700-talsmänniskan hade lika roat höjt ögonbrynen inför vår tids märkliga benämningar. Diagnoser kommer och går, blir moderna och kastas bort. Att klassificera psykisk sjukdom är ett vanskligt projekt. Människans psyke är undflyende, svårgenomträngligt; det låter sig inte enkelt fångas i kategorier och tabeller. Ändå har behovet av att definiera och namnge olika mentala tillstånd – att skapa ordning i kaos – ständigt varit närvarande. Sedan den moderna medicinen växte fram på 1700-talet har olika klassifikationssystem avlöst varandra med jämna mellanrum. Psykiatrisk diagnostik är en ständigt pågående förhandling om normalitetens gränser. Just därför är den en fantastisk historisk källa. Ytterst handlar det om vår förståelse av vad det innebär att vara människa och hur denna förståelse förändras.

Ett väsentligt bidrag till detta fascinerande område har just nått bokdiskarna. Atlantis ger nu ut Pehr Osbecks anteckningar från Carl von Linnés föreläsningar om Morbi mentales, mentalsjukdomarna. Linné, den vetenskapliga systematikens okrönte konung, var inte bara intresserad av botanik utan också av medicin – i själva verket var han läkare till professionen och hade sedan 1741 en professur i medicin vid Uppsala universitet. Föga överraskande var hans främsta ambition att ordna sjukdomarna i vetenskapliga klassifikationssystem. Han höll en lång rad föreläsningar om Systema morborum – sjukdomarnas system – mellan 1741 och 1775. Osbeck var en av hans mer framstående elever, en naturvetenskaplig begåvning som dock kom att ägna sig åt prästyrket. Hans utförliga och noggranna anteckningar är från föreläsningar som Linné höll 1746–1747 och de förvaras numera på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet.

Initiativet att ge ut Osbecks anteckningar kommer från Nils Uddenberg, prisad populärvetenskaplig författare med egen bakgrund som psykiater. Uddenberg fick ögonen på handskriften när han höll på att slutföra sin förra bok, en samling essäer som blandade egna yrkesminnen med psykiatrihistoriska exposéer. Han såg raskt till att renskriva de cirka åttio sidor som handlade om mentalsjukdomarna. I samma veva fick han tag på föreläsningsanteckningar gjorda av Anders Johan Hagström, en annan av Linnés elever, även dessa om mentalsjukdomarnas diagnostik. Denna skrift är mindre omfattande och bifogas i ett appendix. Att Linnés föreläsningar om mentalsjukdomar nu alltså finns i tryck är ett initiativ värt att applådera (även om det i rättvisans namn ska infogas att Gösta Harding ganska detaljerat diskuterat dessa anteckningar i Lychnos 1973/74, något som dock inte nämns i boken).

Vid mitten av 1700-talet, när Linné höll sina föreläsningar, fanns det knappast några enhetliga teorier om sjukdomars natur och uppkomst. Den antika humoralpatologin – läran om de fyra kroppsvätskorna – präglade fortfarande tänkandet, samtidigt som diverse teorier om mekaniska, kemiska och metafysiska orsaker florerade. Linné var inte intresserad av att spekulera och filosofera, han var en sann empirist och ville ner till kärnan – hur såg sjukdomarna ut, hur kunde läkaren registrera dem? Hans sjukdomssystem byggde på symptombeskrivningar; sjukdomarna kategoriserades efter sina synliga tecken. Förebilden var hans Systema naturae, den klassifikation över växt- och djurriket som gjort honom världsberömd. Nu skulle sjukdomarna passas in i ett lika behändigt system. Linné var väl inläst på tidens medicinska litteratur och hänvisade ofta till den. Särskilt inspirerad var han av François Boissier de Sauvage, medicinprofessor i Montpellier, som 1731 hade gett ut en sjukdomssystematik efter botanisk modell – något som givetvis tilltalade Linné.

Vid sina föreläsningar delade Linné upp sjukdomarna i nio klasser, där mentalsjukdomarna utgjorde den fjärde. Denna sjukdomsgrupp utmärktes av att själsfunktionerna var skadade, ”så att det felas på förnuftet”. Sjukdomarna delades upp i tre ordningar – judiciales (där idéerna inte motsvarades av verkligheten), imaginarii (där sinnesintrycken vantolkades) och voluntarii (där viljelivet var förvridet i någon riktning). Inom varje ordning fanns ett antal släkten, det vi skulle kalla diagnoser. Till den första ordningen räknades till exempel dementia, mania, melancholia och delirium. Hypochondriasis, vertigo (yrsel), phantasma (synvillor) och somnambulismus var några av de tillstånd som inordnades i andra ordningen. Morbi voluntarii, slutligen, kunde vara rabies, eromania (sjuklig förälskelse), bulimus (hetsätning) eller antipathia (motvilja och äckel mot vissa saker). Inom varje släkte fanns vidare ett antal variationer. Här redogjorde Linné för symptom men gav ofta också någon form av orsaksförklaring och ibland (högst rapsodiska) fallbeskrivningar.

Osbecks anteckningar är fängslande läsning. Detta stycke vetenskapshistoria är allt annat än torrt och dammigt, det är levande och fantasieggande, en brottningsmatch med det mänskliga psyket. Läsningen pendlar – som så ofta när det gäller historiska sjukdomsbeskrivningar – mellan känslor av distans och närhet. Distans eftersom de sjukliga tillstånden och tolkningarna känns så helt avlägsna, ibland smått surrealistiska. Närhet eftersom det handlar om något djupt mänskligt som följer oss oberoende av tid och rum: våra svårigheter, sorger, rädslor och lidanden. Fängslande läsning är det också ur en psykiatrihistorisk synvinkel – här ser vi tidiga försök att utveckla en enhetlig psykiatrisk diagnostik, en ambition som intensifierades under följande sekler och som fortfarande utgör ett bärande och komplicerat element inom dagens psykiatri. På sätt och vis är Linnés system en föregångare till dagens DSM (Diagnostic Statistic Manual for Mental Disorders), den handbok som används över stora delar av världen för att diagnostisera psykisk sjukdom och som i väsentlig grad bidrar till att forma vår bild av psykisk sjukdom. Varje tid har en tendens att se sina egna tolkningar och teorier som objektiva och sanna. Med ett historiskt perspektiv blir det ofta besvärande tydligt att dessa anspråk är alltför storslagna. På så vis får några snirkliga föreläsningsanteckningar från 1700-talet en väsentligt vidare potential att säga något om vår tid.

Uddenbergs inledning, där han ger en historisk bakgrund och ganska utförligt kommenterar föreläsningsanteckningarna, är också mycket läsvärd. Det är kunnigt, engagerat och elegant formulerat. Han placerar texten i ett vetenskapshistoriskt sammanhang och diskuterar de olika klassifikationerna på ett initierat och intresseväckande sätt. Som den läkare han är vill han gärna fundera över hur de olika psykiska tillstånden skulle uppfattas och benämnas i dag. Den nyfikenheten är kanske ofrånkomlig, men likväl kan man fråga sig vad det egentligen bidrar med. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att transportera diagnoser från ett historiskt sammanhang till ett annat. Även om vissa psykiska symptom kanske är förhållandevis beständiga över tid har de ändå upplevts, definierats och tolkats utifrån helt andra omständigheter och förutsättningar.

Mer problematiskt blir det att Uddenberg rangordnar Linnés sjukdomsbeskrivningar utifrån sina egna kriterier för vad som kan anses vara rimlig och rationell vetenskap. Medan vissa sjukdomsorsaker (som feber, hjärnskador, alkoholmissbruk) utgår från ”någon form av vetenskaplig föreställningsvärld” är andra sprungna ur folktro och saknar helt anknytning till något ”som ens med bästa vilja skulle kunna kallas naturvetenskap”. Förvisso är det enkelt och kanske frestande att göra en sådan distinktion men ur ett historiskt perspektiv är det tvivelaktigt. När man försöker passa in en annan tids föreställningsvärld i våra egna tolkningsramar går något väsentligt förlorat – medvetenheten om att kunskap aldrig är en färdig produkt utan en fortlöpande process och att varje tid måste ses i sitt eget ljus. Att vissa tolkningar är mer sannolika än andra må vara självklart för oss i dag men varför är det relevant? Inte heller vi har de färdiga svaren.

I anslutning till detta undrar man också lite över de återkommande hänvisningarna till just naturvetenskap som vägen att nå kunskap om de psykiska sjukdomarna. Uddenberg skriver exempelvis att det troligen lär dröja innan psykiatrikerna kan sätta mentala störningar i relation till rubbningar i hjärnan med samma exakthet som kroppsläkarna diagnostiserar somatiska sjukdomar: ”Ännu så länge är det alltså fenomenologiska bedömningar som gäller …”. Menar Uddenberg att man får förutsätta att psykisk sjukdom har sin rot i biologin och att det psykologiska förhållningssättet är en sorts provisorium? Det hade varit intressant om han hade diskuterat dessa frågor lite mer ingående, särskilt som frånvaron av psykologiska synsätt utmärker inte bara hans egen text utan även Linnés föreläsningar, på ett ganska iögonenfallande sätt. Läser man psykiatriska journaler från 1800-talet dominerar psykologiska orsaksförklaringar framför biologiska. Hur kommer det sig att de ges så lite utrymme hos Linné?

Även annat hade kunnat ägnas mer uppmärksamhet. En mer utförlig diskussion om föreläsningsanteckningar som historisk källa – läser vi Linné eller Osbeck? – hade till exempel varit önskvärd. En förankring i teoribildningen om den moderna medicinens födelse, när läkaren gick från att vara den lyssnande symptomtolkaren till den distanserade klinikern, hade onekligen fördjupat förståelsen av Linné och hans samtid. Men låt nu inte dessa anmärkningar väga alltför tungt. Se dem snarare som ett tecken på bokens kvalitet – den väcker tankar och en lust att få veta mer. Uddenberg har gjort en fantastisk insats som sett till att få ut denna kulturhistoriska skatt och dessutom berikat den med kloka kommentarer. Detta är en mycket läsvärd bok.

Cecilia Riving är fil. dr i historia och redaktör på Respons.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet