Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Politik & samhälle
Michael Azar
Den ädla döden
Blodets politik och martyrens minne
Leopard | 191 s | Isbn 9789173434348
Recensent: Fredrik Meiton
Diffust om martyrskap

En av de mer minnesvärda scenerna ur Anthony Burgess underskattade roman Jordiska makter utspelar sig i en källare under ett biskopspalats på den italienska landsbygden. Det är i slutet av andra världskriget och den blivande påven biskop Carlo Campanati torterar en nazistisk officer. Nazismen saknar en martyrkult, anser Carlo och därmed saknar dess anhängare förmågan att lida för sin övertygelse. ”En pinad nazist befinner sig i en belägenhet som hans tro inte har förberett honom på”, slår Carlo fast och får rätt. Efter en månads tortyr är nazisten nedbruten. ”Führern hade svikit honom” och biskopen, grundligt skolad i lidandets teologi och metafysik, segrar (på sätt och vis).

Under sitt arbete med sin förra bok om döden som politiskt instrument under det libanesiska inbördeskriget började idéhistorikern Michael Azar fundera över martyrskapets betydelse i stort. Det sådde fröet till hans nya bok, Den ädla döden, där han tar avstamp i frågan: ”Vad skulle hända om jag försökte teckna det västerländska martyrskapets idéhistoria?” Det ska emellertid visa sig att Azar inte tror på uppdelningar i Öst och Väst. Ändå undviker han sorgfälligt världen utanför Europa och därmed de samhällen där martyrkulturer spelar en central roll i dag: Mellanöstern, Karibien och Latinamerika.

Martyrkulturen är central hos den globala jihadistiska rörelsen och de grupper som är involverade i motståndet mot Israel. Den präglar världsbild och gatubild i städer som Gaza City och Nablus och Hizbollahdominerade delar av Libanon. Så till den grad har martyrkulturen genomsyrat till exempel det palestinska samhället att offer för bilolyckor och cancer ofta omnämns som ”martyrer”. Och för bara några veckor sedan fördömde Vatikanen La Santa Muerte-kulten som växt i popularitet i det droghärjade Mexiko. ”Religion hyllar livet, men här har du död”, dundrade Cardinal Gianfranco Ravasi, föreståndare för det påvliga kulturrådet, och slog fast att denna dödskult med rötter i kolonialtiden utgjorde en ”degeneration av religion”, ett propagandaverktyg för drogkartellerna.
 
Jag nämner dessa spänningar som alltid genomfar martyrbegreppet eftersom Azar inte gör det. Den ädla döden, en tunn bok bestående av korta vinjetter, innehåller åtskilliga stickspår och hugskott, men säger mycket litet om martyrskapet bortom det allra självklaraste. Det västerländska martyrskapets idéhistoria går tillbaka åtminstone till Perikles, som på 400-talet före vår tideräkning i ett berömt tal hyllade de atenare som dött i kriget mot Sparta. Enligt Azar innehåller Perikles tal de tre teman som är centrala för martyrskapet: föreställningen om den ädla döden, martyren som förebild för efterlevande och martyrskapet som ett verktyg för att stärka grupptillhörigheter. På de återstående 130 sidorna ska Azar ”likt en rolös Hamlet, ställa frågor om relationen mellan liv och död, minne och skuld, hämnd och uppståndelse.” Är det allt?

Vad Azar i själva verket tycks vara ute efter är att motarbeta föreställningen att martyrskap, i denna tid av uppmärksammade självmordsattacker med islamiska förtecken, är något specifikt för islam. Vi i Väst – det Väst som inte finns – är lika goda kålsupare, menar Azar. Men för att leda detta i bevis, tvingas han vidga martyrbegreppet så till den grad att det blir i det närmaste meningslöst. Han talar exempelvis om självmordsattentat utförda av ”amerikanska och japanska stridspiloter under andra världskriget” och nämner Vietnamkriget då ”mer än femtiotusen amerikaner [gick] i döden för att kuva den kommunistiska faran. ”Vi identifierar fanatismen i det individuella terrordådet, men glömmer att även vanliga soldater i krig offrar sina egna liv för att terrorisera och döda så många som möjligt av fienden”, tillrättavisar Azar. Därmed ser han inte skillnaden mellan en handling som kräver den egna döden som en förutsättning för framgång, och en aktion som förvisso må löpa risken för egna förluster, men inte har det inbakat i sin definition. I det ena fallet ingår den egna döden i definitionen för framgång, i den andra är den ett bakslag, oberoende av operationens utfall. Trots att distinktionen torde vara lika konceptuellt som moraliskt viktig, undgår den Azar gång på gång – när han tolkar dagsaktuella frågor såväl som när han läser Hegel.

Men så är Azar inte så mycket för distinktioner, och man undrar försiktigtvis vad som finns kvar av historien, kulturen och politiken från the big bang och framåt som inte med hans ostyriga metod ryms i ämnet. Dessutom: med en så vag definition, och utan knappt några gränsdragningar alls, blir alla kulturer och ideologier samma jämna smet. Sokrates, Jesus, Jean d’Arc, fascism, nazism, kolonialism, kommunism, USA i Vietnamn och Sovjetunionen i Afghanistan, Bin Ladin och Breivik – allt är kontinuitet. Friktionspunkterna som borde ge boken dess spänning har spacklats över till en slät yta.

Azar vill kanske svara att det är just dess diffusa, svårdefinierade natur som definierar martyrskapsidén; det är någonting sådant han hävdar i slutordet. Men för mig känns det ändå som att han lämnar walk­over när det verkligen borde börja jobbas.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet