Digitala övergreppens tid är här

Den 8 mars 2013 tog en 13-årig tjej från Kumla sitt liv. Hon hade under en period haft kontakt med en 44-årig man på internet som under alias bealarsson97 övertalat 13-åringen att onanera framför sin webbkamera. För att få henne att göra fler inspelningar hotade mannen med att skicka de redan inspelade filmerna till tjejens lärare, tränare och föräldrar. Tjatandet och hoten fortsatte trots att 13-åringen berättade för mannen att hon var rädd och funderade på att ta livet av sig.

I Virtuell våldtäkt – Om unga och sexbilder på nätet skriver journalisten och författaren Caroline Engvall om ungdomar och sexbilder i den så kallade virtuella världen. Hon har talat med poliser, utredare och forskare och redogör för flera undersökningar kopplade till ungas beteende på nätet. Bokens stora behållning ligger i att Engvall talat med ungdomar och utförligt återger deras erfarenheter av att posera avklätt eller naket framför kameran på sociala medier, i chattrum och på Skype.

Att fota och filma sig själv avklädd eller naken och dela med sig av materialet är inte per automatik kopplat till obehag eller tvång. Många använder sig av teknikens möjligheter för att utforska sin sexualitet och de berättelser som återges i Engvalls bok gör gällande att de unga ofta upplever det som kittlande och upphetsande att få bekräftelse på sin kropp och sitt utseende. Men i vissa fall går det för långt; bilderna och filmerna blir en del av vad tjejerna själva definierar som ett självskadebeteende. I värsta fall har de upplevt att det varit omöjligt att avstå från att fortsätta skicka bilder eller filmer på grund av hotfulla uppmaningar eller ren utpressning. Av rädsla för att få sina bilder publicerade på internet fortsätter de mot sin vilja att gå med på uppmaningar om att visa mer. I intervjuer med poliser som Engvall återger talas det om ett mörkertal i självmordsstatistiken bland unga tjejer.

I värsta fall har de upplevt att det varit omöjligt att avstå från att fortsätta skicka bilder eller filmer på grund av hotfulla uppmaningar eller ren utpressning.

De digitala övergreppens tid är här, skriver Engvall, som belyser ett polis- och rättsväsende som ligger långt efter när det gäller internetrelaterade brott. Det nuvarande rättsläget innebär, som en av de intervjuade utredarna uttrycker det, bara ”ett fläckvist skydd mot spridning av nakenbilder”, bland annat på grund av att lagstiftningen är anpassad för en tid innan internet gjorde sitt intåg i de allra flesta människors liv.

Problematiken är sällan enkel och det är svårt att se något gemensamt för gruppen utsatta på internet, förutom att en övervägande majoritet är tjejer. Detta beror till viss del på att en mängd olika situationer har orsakat utsattheten. Medan vissa – i likhet med 13-åringen från Kumla – lockas att skicka bilder eller filmer av sig själva till okända människor (oftast killar eller män) är det i andra fall ex-pojkvänner eller folk i bekantskapskretsen, det vill säga personer som tjejerna ofta litar på, som kommit över nakenbilder eller filmer och sedan hotar med att sprida eller faktiskt sprider bilderna på internet. Fenomenet hämndporr kan nämnas som ett exempel på det sistnämnda.

Att denna typ av problematik drabbar de utsatta på olika sätt och i olika former belyser Engvall väl. Samtidigt saknar jag en diskussion om hur det som sker på internet hänger ihop med normer och förväntningar som omger unga även utanför den icke-virtuella sfären. Förutom det uppenbart problematiska med utpressningar, hot och självskadebeteenden, går det i vissa uttalanden att skönja hur tjejerna internaliserar den skam som förväntas följa med ett alltför ”lösaktigt” beteende – oavsett om detta sker på internet eller ”away from keyboard”. De beskriver bland annat hur de känt sig ”smutsiga” och ”billiga”.

Den enda kille som i boken berättar om sina erfarenheter av att dela med sig av nakenbilder på sig själv säger att han inte upplevt något obehag. Han ger däremot uttryck för att olika normer, förväntningar och konsekvenser tycks gälla för tjejer respektive killar: ”Jag har aldrig känt något behov av att prata om det jag gör. […] Jag tror att tjejer kanske råkar mer illa ut än vad vi killar gör. Vi kanske kan stänga av känslorna mer…”.

Hur kommer det sig att det är tjejerna som i efterhand känner sig ”billiga” och ”smutsiga”? Varför hör vi inget om hur killarnas frågande efter sexbilder och -filmer ska klassificeras eller hur det hänger ihop med deras psykiska tillstånd (frånsett när det handlar om vuxna män som har satt i system att locka till sig unga och barn på nätet, så kallad grooming)?

För bara några veckor sedan fick den 20-åriga amerikanskan Alexis Fuller till sin stora förskräckelse veta att en trekant hon haft med två manliga vänner hade smygfilmats och lagts ut på nätet. Men när alternativet stod mellan att passivt se på när hånfulla kommentarer om henne spreds och att själv ta kontroll över situationen, valde Fuller det senare. Hon gjorde om sin Facebook-sida till en så kallad ”fan-page” och lade upp en youtubevideo där hon kommenterar det inträffade. I videon, som i skrivande stund fått över fem miljoner visningar, säger Fuller att hon visserligen inte är stolt över det som hänt, men att hon inte heller tänker skämmas. Det var Alexis Fuller, inte de två inblandade männen, som ställdes inför detta dilemma – för det var hon som riskerade att korsfästas på den virtuella skampålen.

Det var Alexis Fuller, inte de två inblandade männen, som ställdes inför detta dilemma – för det var hon som riskerade att korsfästas på den virtuella skampålen.

Det varierade upplägget och det okonstlade språkbruket gör Virtuell våldtäkt lättillgänglig. Förmodligen är tanken att boken ska kunna läsas av både unga och vuxna. Om så är fallet ställer jag mig frågande till att Engvall genomgående valt att tala om denna grupp som barn. I Fanny Ambjörnssons bok I en klass för sig, som utforskar genusskapande bland gymnasietjejer, betonas vikten av att utgå från den studerade gruppens egen vokabulär, inte minst för att undvika att tala över huvudet på dem man pratar om. I inledningen hänvisar Engvall visserligen till FN:s barnkonvention som använder benämningen ”barn” för alla under 18 år, men jag betvivlar att denna benämning skulle tilltala en ung läsare. Ordval som dessa gör att boken ändå framstår som skriven för vuxna som vill lära sig mer om de situationer som kan uppstå till följd av teknikens utveckling på senare år och hur detta påverkar unga. Som sådan fungerar dock Engvalls bok utmärkt.

Det finns en utbredd okunskap på området och Virtuell våldtäkt kan förhoppningsvis leda till en medvetenhet om denna problematik och initiera en välbehövlig allmän diskussion både om företeelsen och de normer som omger den. Den borde således vara obligatorisk läsning för personer som arbetar inom rättsväsendet, poliser, utredare, journalister, kuratorer, lärare, tränare och alla andra som i sitt arbete kommer i kontakt med unga, eller har egna barn eller barnbarn. Eller för den delen bekanta med barn eller barnbarn. Med andra ord är det få som har en ursäkt att inte läsa Engvalls bok. Den är inte bara angelägen, den är även oerhört drabbande.

Jenni Sandström är redaktionssekreterare på Respons.